Besannade föraningar

Jag tror bestämt jag är lite synsk eller insatt i riskbedömning. Jag tog mig ut ur stormens öga, men var medveten om att Valio kunde ställa till det på vägen norrut. Och minsann, det hände!

Vi var tre förbundsstyrelsemedlemmar som skulle ta oss hem till Österbotten. Vår ordförande startade först, sen var det dags för nykarlebymedlemmen 18.23 och sju minuter senare tuffade uleåborgståget iväg med viceordförande. Hade vi månne planerat att det är bäst att inte nästan halva styrelsen sitter i samma tåg om något händer, oersättliga som vi är?

En bit på väg fick jag ett meddelande av resande nr 1 att hennes tåg står stilla och det är kolsvart inne och ute. Tåget hade kört över ett träd och ellinjen var bruten, alltså NO GO! En timme skulle de få vänta på hjälp.

Jag var således förberedd, satte i gång med att ladda plattan och ställde in mig på försenad ankomst. Vi anlände till Tammerfors och fick officiellt veta om problemen. Det blev mer än en timmes väntan tills vi blev upplysta om att vi skulle få åka buss till Parkano och sen hoppa på tåget som kommit norrifrån.

Vackert så! Jag var glad att bara ha en ryggväska att bära på och på väg ut ur tåget hörde jag någon säga 'hej' och såg en ung dam som såg lite bekant ut. Hon konstaterade att hon följer med mig och vi traskade iväg till bussarna. Tack vare henne gick hemresan som en dans.

Vi fann varandra direkt och pratade om allt mellan himmel och jord. Ja, vi var faktiskt nere i dödsriket också och hon hade lite svårt med min galghumor. Vi hann också med barn, hundar, HSP, hus - för att landa i trädgårdsplanering.

Igen blev det ett människomöte som jag kommer att leva länge på. Eftersom vi anlände mer än tre timmar försenade skjutsade jag damen till hennes föräldrar för övernattning och jag var lyckligen hemma i min säng efter klockan 02.

Ordföranden hade råkat ut för ännu mer strapatser. Tåget fick för lite el och strax utanför Seinäjoki blev det stopp. Bromsarna slog på och alla sex vagnar fick tömmas på passagerare och beväringarna som var på permission kom till räddning.

Rådig som ordföranden är bad hon två militärpojkar att ta en f.d krigslotta under armarna och hjälpa henne över de de stora krossade stenarna på spåret. Med lite pauser och nitropuffar klarade sig tanten de tre hundra metrarna längs med det svårframkomliga järnvägsspåret till väntande bussar. Utrustad som ordförande alltid är (van med krigsveteraner) hade hon vattenflaska och ledlampa i sin ryggsäck och hon fick en extra övning som ljusbärerska inför luciafesterna.

Tacka vet jag österbottningar med fötterna på jorden och sunt förnuft i huvudet!

Den tredje resenären då? Jag hoppas hon kommit hem hon också ...