I finska Östermyra

De redan insomnade är ihågkomna med tända ljus och vi har bilat ner till Seinäjoki för lite representationsuppdrag.

Nyduschade tar vi en paus för att om en liten timma sälla oss till en större skara för lite mat och finsk rockkultur i musikalform. Det ska bli intressant att se om man känner igen musiken.

Gravgårdsdags

Jag förde lyktan till föräldragraven och tyckte jag var riktigt fiffig då jag klippte kvistarna av min övervintrade murgröna och dekorerade mellan de halvfrusna växterna. Den tunga krukan med murgrönan ska inte behöva tynga makens armar flere år. Visst tycker jag om lerkrukor, men jag tycker mer om maken.

Också den här gången fick jag en trevlig liten pratstund med ett främmande par. Mannen kände min pappa och han hade vuxit upp en halv kilometer från backen som vi bodde på.

Backen! Jag måste faktiskt skratta. Jovisst finns mitt barndomshem intill Rapuskabacken, men själva backen ser man inte mycket av, den är så väldigt svagt sluttande. En norrman skulle skratta ihjäl sig och många andra också.

Hur som haver, jag fick ett möte att lägga till min minnessamling.

Rapporter

När året närmar sig sitt slut är det dags att rapportera verksamheten.

Jag har lyckats förtränga att en sådan rapport skulle uppgöras dessa tider, men i kväll tog jag tag i det och lyckades plocka ut de fakta jag behövde och sammanställa och skicka vidare. En liten sten föll av min för tillfället tunga börda.

Jag har också hunnit läsa lite lagtexter och nu ska jag fördjupa mig i nästa års budget. Låter väl intressant, eller hur? Men jag ser fram emot en weekend i Seinäjoki med rockmusikal och hoppeligen lite tranbärsplockning.

Förtroende

Det händer så mycket drastiskt i mitt kommunala liv att jag har lite svårt att fokusera på kreativt bloggskrivande. Och jag vill undvika för mycket politik - känner mig fortfarande inte som en politiker! Jag brukar hellre säga att jag är förtroendevald och det är just det som det handlar om nu.

Förtroende!

Jag känner att jag har gått från 99 till 0 på några veckor och jag vet att det tar lång tid att bygga upp ett nytt förtroende om man känner sig grundlurad. Jag vill följa de regler som satts upp så långt det är möjligt och har man fått ett uppdrag så försöker man fullfölja det tills det är avslutat. Detta tycks inte mina kolleger inse och andra kan förblindas av makt ...

Mina väljare har nog säkert insett att man oftast kan lita på mig, men nu kan det hända att jag tvingas bli politiker ...

symbolik: ljus och skugga

Nej, men har man sett! Jag hittade spårvagnen idag!

Felbedömning

Man borde gå på intuition. Åtminstone kan jag säga det i efterskott.

Söndag morgon när jag skulle ta mig till platsen för danskursen hade jag några alternativ. Jag hade sett att det fanns en spårvagnshållplats mitt emot ingången till huset. Jag hade resväska, inte så tung dock, men mer vägande skäl att minimera gångsträckan var mina skodon.

Mina bekväma svarta hade börjat välkomna vatten i tådelen, fastän det var omöjligt att hitta dräneringshålet, men det var ett två gånger testat faktum. Det ledde till att jag satsade på ett annat par svarta skor som inte lämpade sig för långpromenader, typ då man traskar från köpcentret i Östra centrum för att titta på skrivbordsstolar i möbelkomplexet vilket innebär en tre kilometers sträcka.

Jag gick ner till hållplatsen i god tid för att inse att min spårvagn skulle anlända först om tjugo minuter. OK, det finns bussar också och så småningom gick jag över gatan för att checka tiderna. En hade just åkt iväg och nästa var om arton minuter. Tillbaka till spårvagnen igen. För att få lite vidgade vyer hoppade jag på sexan då den var på väg åt motsatt håll och fick beundra Arabiastranden.

Vid Hagnäs torg hade jag tänkt byta till trean, men som tur var frågade jag föraren om hållplatsen och han sa att jag skulle ta nian. När jag kom över till rätt hållplats var det igen nästan tjugo minuter till spårvagnens ankomst. Det visade sig att den var försenad. Men jag hann hjälpa en spansktalande familj, tror jag, som var på väg till Sveaborg och ge dem rätt spårvagnslinje.

Slutresultatet var att jag anlände 40 minuter senare än planerat till Simonsgatan och det kunde ha slutat med att jag blev överkörd av min spårvagn, men som tur var hade jag den gången bra balans och hann dra foten tillbaka. Det var faktiskt ett övergångsställe och jag hade just väntat på emotkommande spårvagn när min egen ville för snabbt iväg. Tack för änglavakten!

Och nu skulle det ha passat med den bild av spårvagnen som jag haft väldigt länge i min mapp med användbara bloggfoton. Men för en vecka sen raderade jag radikalt bland fotona. Jag har inte heller tid att gå och fotografera mina svarta skor - använd fantasin!

En tant som vågar

Det är så befriande att befinna sig i en stad där man vågar ta ut svängarna och bjuda på sig själv. Ja, till och med frivilligt agera utan att bry sig fastän man eventuellt gör bort sig. Ibland får familjemedlemmarna skämmas, men de kan behöver härdas anser jag.

Vid ett besök på en pizzeria lyckades jag få den unga servitrisen att träna sin svenska då jag undrade hur det var med pakkoruotsi. Hon var från Salo, men hade nog kommit i kontakt med kimitobor som inte kunde finska. Jag uppmuntrade henne och gav henne beröm då hon genast satte i gång med att öva och frågade vad kuitti är på svenska. Med ett leende på läpparna gick jag till mitt bord.

På spårvagnen till Majstranden ramlade ett gäng på svensexa in - svenskatalande. Den diademklädda huvudpersonen hade en lista med uppgifter som skulle utföras. Han skulle bland annat dra ett aerobicpass med minst en deltagare. Ingen frivillig uppenbarade sig och till sist förbarmade jag mig och hasade mig upp från bänken och gjorde diverse arm- och benrörelser till finsk schlagermusik och stackaren fick sin poäng. Killen blev överlycklig och gav mig en kram och jag önskade honom lycka till i äktenskapet.

Avslutningsvis kan sägas att det händer saker om man låter dem hända. Liva upp livet och var inte så himla dötråkig!

På vift

Helsinki calling again!

Denna gång åter i seniordansens tecken. För tillfället sitter jag och avnjuter det sista av en frukost på järnvägsstationen. Jag har lite tid att döda innan jag ska ta pendeltåget till Böle för ett möte på Äldre Institutet. Vi måste börja planera för Nordisk Träff 2018 i Finland. Tiden går snabbt.

Jag hade planerat sticka mig in hos fysikern med nygräddade croissanter, men konstaterade att det skulle ha blivit hektiskt. Jag vill inte stressa och jag tog faktiskt mitt första blodtryckspiller igår.

Ja, det blev direktmedicinering och det är jag nöjd med. Jag vill slippa min tryckande huvudvärk. Och sköterskan sa att det till och med kan vara bra med danskurs fastän det också är tröttsamt. Man kopplar bort politiska bekymmer. Hoppas det!

Det får räcka med krämpor för den här veckan.

Lättlånat

I en finsk lokaltidning (Keskipohjanmaa) förra veckan drogs blicken till en bild med småbröd som hade choklad som ingrediens. Det stod dessutom att de var lätta, vilket innebar att jag var såld direkt.

Jag provbakade småbröden i fredags och lätt var det och tillräckligt goda var de också. Nästa gång skulle jag gärna testa med lite havregryn i stället för hela mängden vetemjöl. Jag tror också det räcker med lite mindre chokladmängd.

En fri översättning av receptet med lite egna ändringar:

Chokladkex

125 g mjukt smör
drygt 1 dl indiansocker (egentligen stod det ljust rörsocker eller muscovadosocker)
½ dl hushållssocker (tror jag glömde bort det)
1 ägg
2½ dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker
200 g hushållschoklad (i mitt skåp fanns 100g mörk 70% och dito mörk choklad med hallon)

Ugn: 200 grader, 8-10 minuter

Vispa smör och socker till skum, vispa in ägget. Blanda de torra ingredienserna och tillsätt i skummet. Hacka chokladen och rör försiktigt ner i smeten. Ta upp matskedsstora högar och sätt på plåt (lämna jäsmellanrum).

Grädda inte för länge (jag brände några). Kexen får gärna vara lite mjuka.

Rosa bandet

Är jag gammalmodig? Är jag trångsynt?

På något väldigt litet sätt tycker jag det är väldigt lite men ändå lite störande att män bär rosa bandet i oktober. Jag tackar för sympatin, men det är främst ett band mellan oss kvinnor det där med rosa bandet. Jo, jag vet att män kan ha bröstcancer.

Det är ju inte liksom så att vi kvinnor går omkring med mustasch i november, eller hur?

Men som sagt, det är bara ett pyttelitet bekymmer för mig, endast en reflexion jag fick tidigt i morse. Kanske det beror på blodtrycket som fortfarande är skyhögt. I morgon har jag bokat tid hos specialsjukskötaren och jag vill gärna slippa min tryckande huvudvärk.

Historiska funderingar

Ett aktuellt tema just nu är asylflyktingarna som väller in i Europa och hittar till och med till lilla Finland, främst via Torneå.

Naturligtvis väcker det känslor, både positiva och negativa. I kärvare ekonomiska tider är det inte alltid så lätt att hjälpa utöver sitt eget revir.

Mina funderingar gick ganska så långt tillbaka i tiden. Visst har det funnits folkvandringar förr. Svenskarna vandrade österut i sitt stora rike och finnarna kom österifrån och samerna fick dra sig norrut. Andra folkslag har gjort motsvarande eskapader och bosatt sig för kortare eller längre tider.

Nya världsdelar som Amerika och Australien har fått nybyggare som kört undan ursprungsbefolkningen. Orsakerna har varit mångahanda, äventyrslusta, letande efter bättre förhållanden, miljökatastrofer, krig - you name it!

Kanske man om några hundra år har ett annat perspektiv på dagens flyttningsrörelser?

Nalle, ändå?

Minns ni när jag hade bild på en myrstack nära parkeringen vid sommarstugan? Så där lite halvt på skämt skrev jag att det kanske var Nalle Brum som varit framme och krafsat (2 jan. 2015).

Nu har jag fått veta att det finns en björn som är stationär i vårt område. Men vi har sluten kompost så inte är jag rädd, men kanske lite då jag ska till mitt blåbärsställe. Men å andra sidan har den stora granskogen just blivit nedhuggen så vi får vänta på att hallonbuskarna ska göra entré igen.

(Ni hör på mitt resonemang att jag kanske är lite rädd i alla fall)

Lite mäktigt är det nog ...

Vad tror ni om hålet? Ganska stort, va?

Mitt blodtryck

Jag tänkte att mitt blodtryck skulle få ett eget inlägg. Det var ju på det viset att det var kusligt högt, både det övre och det undre, när jag var hos tant doktorn. Det kändes lite oroväckande då det sprätte iväg mot 200/130 ( minns inte exakt, blev så chockad ).

Följande dag tog jag fram vår egen mätare och pumpade upp armen. Puittt, lät det och sen slocknade apparaten, antagligen tomma batterier och inga nya av den rätta kalibern fanns här hemma.

Idag köpte jag nya och efter att ha upplevt en stund då små ljuspunkter yrde förbi mina ögon tyckte jag det var dags att försöka mäta på nytt. I och för sig kunde flimret ha orsakats av att jag målat med en oljebaserad färg Gardenia i ett ljust rum och insupit kemiska lukter.

Men visst var blodtrycket för högt - 158/103. Det blir att följa med fenomenet en tid, men jag är inte den som vill äta medicin. Finns det bra tips?

Kanske man kan fokusera på nästa sommar och blommor?

Hela veckan

Väljer färger. Målar, målar och målar. Liten rulle, stor rulle, liten pensel. Kaffepaus på balkongen. Lite jobb emellanåt och så igen målar, målar, målar ...

4 månader till

Det känns alltid lite spännande då jag ska på kontroll till onkologen. Men den här gången kände jag mig faktiskt ganska lugn. Jag fick beskedet att alla blodprov var bra, men blodtrycket var uppåt skogen. Det har aldrig varit så högt. Läkaren menade att hon inte brukar skriva ut blodtrycksmediciner eftersom hennes patienter av nån konstig anledning alltid har högre blodtryck när hon mäter. Jag lovade att börja följa med mitt eget ett par gånger i veckan.

En sak fick mig att reagera och det var när jag mötte min tidigare läkare. Jag anser inte att hen behöver minnas alla sina patienter, men jobbar man på en liten poliklinik kan man nog visa lite hyfs och pli och hälsa åt de besökande. Där fanns för tillfället bara två mänskor och vi mötte varandra liksom face to face.

Tyvärr är det så att de som har de högsta betygen kommer in på studier inom medicin, medan deras EQ kan vara lägre än medelmåttan.

Hurra för de få läkare som har begåvats med både hjärna och hjärta!

Jag berättade faktiskt åt min nuvarande onkolog vad jag upplevt och skojade med henne då jag gick ut att hon ska komma ihåg att hälsa ... (plus för att hon pratar larsmodialekt)

Renoveringsbrådska

Nej, jag har ännu inte tvättat fönstren och morötterna är kvar i jorden, men jag har en orsak. Jag har gett mig in i renoveringsbranschen. Jag river tapeter, spacklar, målar, gör inköp ...

Icke att förglömma väljer färger och det är det svåraste! Medveten om att färgkartorna ljuger lite och det färdiga resultatet påverkas av både målare och ljus och övriga färger i omgivningen, har jag svårt att bestämma mig. Nu har jag åtminstone köpt målfärg till skåpdörrar. Plan B är i alla lägen: vi tapetserar.

Som tur har denna vecka varit lite möteslättare och yngste sonen har höstlov. Det kan hända att jag inte hinner blogga alla dagar, men känner mig förstås skyldig ändå.

Kulturhöst

Det finns en del positiva saker som följer med att vara kommunstyrelseordförande. Man får inbjudan till njutbara tillställningar, ofta med sällskap.

Igår var det läge för två sådana. Vi startade med att fira Kronoby Sångkör som höll tre kaffekonserter för att fira sin anrika ålder 125 år. Om jag inte missade i välkomsttalet är det Svenskfinlands äldsta blandade kör. Imponerande ålder hur som helst och bra tillställt! Fyra nytillverkade sånger med lokala kompositörer och textförfattare ingick i repertoaren.

En liten återhämtningspaus och sen begav vi oss till Moskva och Bolsjojteatern, eller kanske Campus Allegro i Jakobstad, för att live följa med en föreställning av baletten Giselle. 

Det var en alldeles ny upplevelse för mig och det var nästan bättre än att vara i Moskva för man kunde till och med följa med ansiktsuttrycket hos dansarna. Vi hade också turen att få se teaterns stora prima ballerina i huvudrollen, Svetlana Zakharova. Hon var fantastisk och tolkade musiken med hela sin kropp. Det är underbart att få njuta av högklassisk konst! Och dans är väl aldrig fel? Jag blev överraskad av hur mycket jag tyckte om det. Det blir nog fler föreställningar i framtiden för min del.

Imponerande!

Söndagsförmiddagarna tycks gå i förberedelser för söndagslunchen. Före det hade jag dock hunnit byta till mina nya lila påslakan. Jag nändes inte sätta sängtäcket över utan ska gå och njuta av de nya sängkläderna allt emellanåt.

Ekonomens fästmö hade aldrig smakat glace au four så nu var det dags för det äventyret. I gott minne hade jag den gången då jag skulle bjuda svärföräldrarna och mina egna föräldrar på morsdagslunch i tidernas begynnelse. Där stod jag i köket och vispade till marängen då jag kom på att sockret skulle tillsättas senare. Det var bara att börja på nytt.

Vis av skadan tog jag det lugnt och noggrant och med god assistans av sötnos fick jag till det. Och visst är det gott!

Barnarbete och barnkalas

Det blev tre pass med nedmontering av tapeter då två av barnaskaran var på plats.

Naturligtvis måste det belönas med tårta för lillen. Dekorationerna skulle ha passat en fyraåring men uppskattades av både 22-åring och 26-åring. De övriga barnen fick njuta av kalaset via bild.

Skön fredag

WOW! En ledig dag att spendera enligt eget tycke. Veckostädningen avklarades i onsdags. Lite dammtorkning skulle inte skada om lusten faller på ...

Först blev det en långsam frukost och inga åsikter i tidningen är så bra som ens egna. Min lilla insändare om vårdreformen bländade mitt öga. Få se hur många som ger mig skäll ... men jag är luttrad vid det här laget.

Toaletterna åtgärdades som nästa punkt. Inget går upp mot att få plocka fram rena handdukar ...

Sen var det dags för lunch bestående av ugnsstekta rotfrukter och grönsaker, halloumiost åt mig och fläskskivor åt den köttätande.

När ugnen var varm var det bara att svischa in en sockerkaka och gör man dubbelsats får man en liten plåt med rutor på handeln. Man måste bara tänka på att glasyren inte får vara för söt. Det finns visst ett paket vaniljost i kylen.

Till kvällen måste jag snurra ihop en tårta till 2-åringen som fyller år idag - eller var det 22-åringen? Tiden går så fort.

Det vackra och soliga vädret inbjöd till en promenad som avslutades med en pratstund med endaste fastern. Kaffe inkluderat.

Få se vad kvällen har att bjuda på?

Nära slutet

Frostnätterna har gjort att det börjar bli dags för tranbärsplockning. Jag har några påsar kvar i frysen, men nu ska förrådet fyllas på.

Jag tog en mjukstart och följde med maken till det lilla träsket nära sommarstugan. Han pysslade med björkslanor och jag klev ut på mossen. Skörden blev minimal, kanske ett par deciliter och jag övergick till att lasta slanor på bilkärran. Åtminstone fick jag upp värmen.

(En liten tid gick åt till att gräva i hjärnan vad 'rankona' nu hette igen på standardsvenska. Jag kommer ihåg att kära B upplyste mig om det en gång och hade jag inte kommit på det hade jag alltid kunnat bläddra i bloggen. Men nu var det inte total kortslutning utan kanske bara fem minuters intensivt sökande bland alla bokstäver).

Och rubriken är inte så krass som den låter. Det är de sista bären som ska plockas för säsongen.

Brokiga minnen

Så här i kölden är det skönt att erinra sig sommarens små glädjestunder. Man kan få till det riktigt mysigt med små medel. Så här dukade jag en gång:

Ernst har bidragit med kökshandduken som bordslöpare. DG är min mammas initialer som ung flicka och jag använder gärna hennes gamla kökshanddukar.

Man kan undra varför dukningen är så himla brokig, men det är av helt naturliga orsaker. Både maken och jag har favoriter. Han vill dricka kaffe ur en liten mugg och jag föredrar mina gamla blå Pentikmuggar på stugan och Mumin här hemma.

Varför är glasen så olika? Jo, jag dricker ett stort glas vatten till maten (undrar om det var fisk eftersom en liten dillkvist är på plats?) och han dricker mjölk. Smultronen är naturligtvis hemodlade och borstnejlikan matchar servetten, ser ni väl? Efterrätten intas med liten silvergaffel. Det måste sägas att jag avskyr att äta bakelser med sked.

Traumatiskt

Ni har hört det förr men jag upprepar: mitt stora trauma är fönstertvättning!

Ungefär två veckor lever jag lugn och nöjd, njutande av det faktum att mina fönster är tvättade. Resten av halvåret tänker jag på att de snart ska tvättas igen. Jag tänker och tänker och kommer inte till skott.

Denna sommar blev det bara en tvätt på utsidan för det känns egentligen ganska roligt och går tämmeligen snabbt. Men insidorna ... och tanken på att öppna alla fönsterrutor och tvätta fem sidor ...

Nej, det är alldeles för traumatiskt! Och nu när frosten har bitit mina dahlior ... Och man kan inte tvätta fönster från utsidan om det är minusgrader ...

Nej, huu - jag behöver en psykolog ...

(och det är inte solen utan blixten)

Höstfint

Jag väntar frostnätter inkommande vecka så igår plockade jag ner de sista vita krusbären och kokade ihop till lite sylt. De sista potatisarna gräftade maken upp. Han skulle koka mat åt sig idag då jag var på dansstuga i Vörå.

Jag bar också in fuchsiakrukorna och pelargonen i garaget. Maken 'älskar' då jag hittar saker som behöver förvaringsplats på hans domäner. De ska förstås ner i källaren så småningom tillsammans med rosor och klematisar.

Innan jag gick in passade jag på att beskatta projektingenjörens oxel på några klasar orangeröda bär. Det harmar mig lite att jag inte tog foto genast jag placerat ut dem för i morse hade förstås bladen torkat ihop, men bären var lika vackra i alla fall.

Besannade föraningar

Jag tror bestämt jag är lite synsk eller insatt i riskbedömning. Jag tog mig ut ur stormens öga, men var medveten om att Valio kunde ställa till det på vägen norrut. Och minsann, det hände!

Vi var tre förbundsstyrelsemedlemmar som skulle ta oss hem till Österbotten. Vår ordförande startade först, sen var det dags för nykarlebymedlemmen 18.23 och sju minuter senare tuffade uleåborgståget iväg med viceordförande. Hade vi månne planerat att det är bäst att inte nästan halva styrelsen sitter i samma tåg om något händer, oersättliga som vi är?

En bit på väg fick jag ett meddelande av resande nr 1 att hennes tåg står stilla och det är kolsvart inne och ute. Tåget hade kört över ett träd och ellinjen var bruten, alltså NO GO! En timme skulle de få vänta på hjälp.

Jag var således förberedd, satte i gång med att ladda plattan och ställde in mig på försenad ankomst. Vi anlände till Tammerfors och fick officiellt veta om problemen. Det blev mer än en timmes väntan tills vi blev upplysta om att vi skulle få åka buss till Parkano och sen hoppa på tåget som kommit norrifrån.

Vackert så! Jag var glad att bara ha en ryggväska att bära på och på väg ut ur tåget hörde jag någon säga 'hej' och såg en ung dam som såg lite bekant ut. Hon konstaterade att hon följer med mig och vi traskade iväg till bussarna. Tack vare henne gick hemresan som en dans.

Vi fann varandra direkt och pratade om allt mellan himmel och jord. Ja, vi var faktiskt nere i dödsriket också och hon hade lite svårt med min galghumor. Vi hann också med barn, hundar, HSP, hus - för att landa i trädgårdsplanering.

Igen blev det ett människomöte som jag kommer att leva länge på. Eftersom vi anlände mer än tre timmar försenade skjutsade jag damen till hennes föräldrar för övernattning och jag var lyckligen hemma i min säng efter klockan 02.

Ordföranden hade råkat ut för ännu mer strapatser. Tåget fick för lite el och strax utanför Seinäjoki blev det stopp. Bromsarna slog på och alla sex vagnar fick tömmas på passagerare och beväringarna som var på permission kom till räddning.

Rådig som ordföranden är bad hon två militärpojkar att ta en f.d krigslotta under armarna och hjälpa henne över de de stora krossade stenarna på spåret. Med lite pauser och nitropuffar klarade sig tanten de tre hundra metrarna längs med det svårframkomliga järnvägsspåret till väntande bussar. Utrustad som ordförande alltid är (van med krigsveteraner) hade hon vattenflaska och ledlampa i sin ryggsäck och hon fick en extra övning som ljusbärerska inför luciafesterna.

Tacka vet jag österbottningar med fötterna på jorden och sunt förnuft i huvudet!

Den tredje resenären då? Jag hoppas hon kommit hem hon också ...

Jorden runt

Nå, egentligen bara Karleby-Helsingfors-Karleby på femton timmar. Men det är tillräckligt jobbigt för en gammal tant och då kör jag faktiskt pendolino.

En förträfflig sak var att jag rymde från regn och storm till sjutton grader och solsken och nu hoppas jag att stormen Valio har bedarrat då jag anländer till  slutdestinationen.

Som bonus har jag besökt friends&brgrs på Mikaelsgatan med fysikern och fått betjäning på svenska. Samma hände mig då jag föll för en julröd spetsblus i en boutique vid järnvägsstationen. Efter mina berömmande tackord kontrade försäljaren med att hon gläder sig de gånger hon får använda svenskan.

Omväxling

Några gånger per år samlas sällskapet *Prat i kvadrat*. Nu är det precis vad jag behöver! Jag behöver så nödvändigt få koppla av från deltidsjobbet och alla möten med föredragningslistor som ska läsas. Jag känner mig som en snuttjobbare som rusar från än det ena till det andra och ibland det tredje och det fjärde samt lite mat däremellan ...

Tänk att få sitta en eftermiddag och njuta kravlöst i goda vänners sällskap. På kvällen blir det förstås möte och i morgon väntar ett möte i Helsingfors som håller mig tågbunden halva dagen. En träff med fysikern kan dock räknas som bonus - om han nu har tid med mig ...? Jag brukar locka med mat eller cafébesök.