Jag fick en fråga efter jumppatimmen om varifrån jag tar allt jag hittar på för att skingra tankarna på själva övningen de håller på med. Mitt svar löd att det bara kommer...
Vi hade i stället för tråkiga magmuskelövningar cyklat till Skuthälla kvarn, öppnat dörren och stängt den för varenda gymnast (vridit ut benen i V och fört ihop dem igen). Sen när vi låg på golvet och stretchade hade vi lågstadiets förstaklassare som drog i våra armar och alla pensionärer boende på andra sidan huset drog oss i benen.
Här hemma använder jag mig också av min lätt flödande fantasi då jag uttrycker min glädje över att en för oss bekant nyhetsuppläsare är tillbaka i etern. Var har han varit? Förut spådde jag att han för det mesta jobbade helger eftersom han tog hand om barnen inne i veckorna (vet inte om han ens har några). Nu när han återkommit efter en lång bortavaro tänkte jag att han kanske varit i Indien och luffat omkring i det stora landet ...
Så länge min fantasi håller sig på den här låga nivån är det ingen fara, men jag kan också störas av tankar att någon olycka hänt mina nära och kära. Då är det inte roligt längre. Då gläds jag över att det bara var min livliga fantasi som varit framme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar