Semester!

Vilken perfekt tajming! Tre timmar efter det att jag avslutat min sista grupp för terminen blev jag farmor!

Egentligen är det inte riktigt svart och vitt. Visst har jag en hel del kvar innan det blir sommarlov från mina politiska uppdrag och de sker både dagtid och kvällstid.

Att vara farmor är kanske inte heller ett jobb utan en ära, en stor glädje och trygghet i att livet går vidare. Nu påminner jag mig varje timme om att hålla mig i skinnet - step back - och inte vara en allt för pjoskande, rådgivande och irriterande farmor.

I stället har jag en vision om att vara den som ställer upp vid behov, njuter av små stunder med den lille och ger stöd och råd då jag blir tillfrågad. Superenkelt eller hur?

Det blir nog att ligga i hårdträning, andas djupt och vänta, vänta, vänta ...

Men för att återgå till semestertankarna. Mina gymnaster och dansare har sin vana trogen presenterat mig med underbara blommor, kort och godis. Jag vet att jag håller mig frisk av att umgås med dessa fantastiska människor. De är en så upplivande del av mitt vardagsliv. Så många vänner och så många intressanta samtal de gett upphov till. Jag är rörd av tacksamhet.

Ända sen jag hade min första canceroperation har jag burits fram, först av mina medgymnaster i en grupp och senare av de som jag själv agerat ledare för. Ensam är inte stark, men många goda tankar hjälper en i med- och motgång.

Några tycks känna till att jag älskar orkidéer ...