De senaste åren har jag märkt att min förmåga att köra bil har förändrats - till det sämre.
Jag är rädd för att backa i något eller någon. Jag har stor respekt för parkerade bilar - de kan plötsligt börja röra på sig samtidigt som jag backar ut från en parkeringsyta. Jag begär stora marginaler då jag backar, svänger, kör framåt. Jag har liksom tappat begreppet om den egna bilens fyra hörn och vill känna mig 120 % säker på att jag inte kör i något. Det medför att jag kryssar fram och tillbaka i stället för att ta det hela i ett kör. Jag är rädd för att inte pricka in under biltaket varje gång jag ska parkera bilen här hemma. Jag är inte lika rädd för att backa ut igen för jag har ju fällt in sidospeglarna så en liten marginal finns där - bara hjulen är rätt svängda, alltså raka. Men ändå måste jag kolla extra noga så att inte makens cykel är parkerad i min väg eller att eventuella medpassagerare inte irrar i mitt körfält.
Det är inte lätt att hantera en bil när man blir äldre har jag konstaterat. Men ännu vågar jag sätta mig bakom ratten. Tyvärr har jag nog upptäckt alla djupa gropar i vägytan i år. Det finns en ordentlig grop någonstans nära underfarten i Edsevö. Den hördes och kändes. Idag lyckades jag hålla mig väl mycket till sidan i samma by då jag skulle gruppera och svänga mot Jakobstad. Den gropen kändes minsann också - och hördes.
På en central parkeringsplats lyckades tanten säkert irritera en annan bilist då hon märkte att ett brev skulle postas och skuttade ut ur bilen igen eftersom en postlåda fanns alldeles i närheten. Då först fick hon syn på bilen som väntade med blinkers på för att ärva hennes parkeringsplats. Via telepati kände tanten den manlige förarens irritation.
Det kommer säkert fler incidenter ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar