Lånat

http://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/09/marten-holm-jag-skall-aldrig-klaga-pa-vr

På ovanstående adress hittar ni nedanstående citat som jag inte kunde låta bli att kopiera och låna. Det är skrivet av en radiopersonlighet boende i huvudstaden vintertid, men sommartid på en holme i det idylliska barndomslandet, Kronoby.

Jag klagar inte på järnvägen. Aldrig. Det har jag nämligen lovat.
Det hela började för några år sedan då jag skjutsade min fru till tågstationen i Karleby. Jag kånkade in hennes tunga kappsäckar i tåget, tittade ut på perrongen och såg att de var lång kö där. Jag hinner bra, tänkte jag
Riktigt så gick det ändå inte. När jag blev klar började tåget röra sej. Där stod jag mellan två vagnar med min fru skrikande i andra ändan; " Fan, prkel är du här i tåget ännu?"
Jag fick snabbt tag i en konduktör, förklarade mitt problem och hörde mig för om tåget kunde stanna så jag hinner hoppa av.
Det gick inte så jag frågade om det stannar i Bennäs. Nä var svaret, Seinäjoki nästa.
Jag klagar heller i sig inte på Seinäjoki men avståndet på 200 km tillbaka till "sakkopaikkan" i Karleby gjorde att de goda råden blev dyra.
En del revyaktiga scener tog form i min hjärna. Hunden skulle rastas innan jag skulle på möte med Kronoby Båtklubb r.f. Min fru hade antagligen mollbetonade operetter i ena hjärnhalvan och Sionsånger i den andra.
Nåja! Men det hela slutade inte i Seinäjoki. Ja, hela händelseloppet kom att göra mig historisk.
Konduktören, hen visade sig vara jättetrevlig. Hen hade en liten "koppi" varifrån hen kontaktade lokföraren. Hen frågade honom om han kan stanna i Bennäs och släppa av mej där. Jag stod där bredvid och hörde vad hen sade.
Lokföraren svarade tydligen jakande.
Men då kom jag på att det finns en station i Kronoby och tänkte att jag lika gärna kan försöka vinna ytterligare några minuter. Jag inflikade åt konduktören "De finns en station i Kronoby"! Reaktionen var "Mitä hemmetin Kruunupyy"? (Hen klarade av det finska namnet för Kronoby fast hen inte visste var det var för en håla).
Lokföraren hörde vad jag sade och sade att de går bra att stanna där, "gå du och lugna ner din fru så kommer jag och öppnar dörren sen när vi stannar".
Huh huh... Allt det här skedde på mindre än femton minuter.
Nu kom mina yrkestraumor in i bilden. Tänkte, men vågade inte säga att jag jobbar som journalist på Yleisradio. VR har fått så mycket skit från vårt bolag, så jag var rädd att den här informationen skulle falla mig i fatet. Seinäjoki ville jag undvika. Den här gången.
Tåget saktade in när vi närmade oss Kronoby station, som inte finns mera. Jag avslöjade för konduktören var jag jobbar och lovade att aldrig i mitt liv prata negativt om VR. Hon skrattade och hoppade snabbt in i sin "koppi" och sade någonting till lokföraren. Pendolinon stannade vid Kronoby tågstation som stått öde längre än jag kan minnas.
Ingen perrong fanns där. Det behövs inte perronger om det inte finns passagerare. Jag hoppade ut i en hög med krossgrus. Passagerarna i vagnen närmast hade näsorna mot rutan och undrade vad den där typen har för förmåner. Inte heller nu drog jag fram presskortet.
Lokföraren viftade ut med armen genom fönstret och så åkte de vidare mot de sydliga delarna av Finland. Min känsla var "vauv"! Lite som att ta ner en Airbus på söderfjärden för sin egen del.
Så gick det till då jag antagligen blev den sista passageraren att stiga av i Kronoby.
Resten av dagen gick som på räls; fadern till en bekant som jobbar på Kulturfonden skjutsade mej gratis till Karleby eftersom jag dessutom råkade ha födelsedag den dagen. Fick inga böter, jag hann rasta hunden och sköta mitt på båtklubben.
Jag ringde till den lokala tidningen och spalten "Glad idag" och berättade om den här händelsen.
Två dagar senare ringde VR och erbjöd mig jobb inom marknadsföringen. Vi diskuterade en stund. De frågade vad jag hade för önskemål. Jag kände mig lite som en fotbollsspelare som kan ställa krav innan hen signar det feta kontraktet.
Jag framhöll att en liten perrong i Kronoby som Pendolino kan stanna vid, vid behov för mina närmaste kära, skulle sitta fint.
De hörde inte av sig efter det.
Jag lärde mig ändå att man sällan vinner något på ovänlighet. Skulle jag ha klagat och bråkat skulle jag antagligen ha hittat mig i Seinäjoki.
Med vänlighet brukar man komma längst, eller i det här fallet, kortast bort från Karleby.
 (Mårten Holm)

Jag håller med en av kommentatorerna som påpekar att tidningarna kunde innehålla mer solskenshistorier och inte så mycket skäll.

Borde man hitta en historia som hänför sig till Finnair också?