Tredje dagen

Jag skrev att jag skulle fira i dagarna tre och visst blev det så. En väninna bjöd på födelsedagslunch och jag kontrade med födelsedagskaffe och bakelse. Mest värmer samtalet och onkologens goda besked innan dess.

Vi tar ett år till ...

Uppfylld önskan

Kan ni tänka, jag fick min mångåriga önskan uppfylld! Jag har länge velat inneha en japansåg. Varför vet jag inte, men det ser så näpet ut när Jim i Strömsö eller Martin i TV4 använder en sådan.

Jag har redan testat min på ett staket som håller veden i förrådet på plats och den fungerade finfint.

Nu har jag tänkt anmäla mig till första bästa kurs där det står: Ta med egen japansåg.

I förskott

Vissa dagar kan firas i dagarna tre. Detta gäller min födelsedag - en väldigt ojämn och obetydlig sådan. Men jag skäms inte för min ålder utan fortsätter det glada livet med att njuta av dagen.

Idag blev det ett litet kaffekalas i förskott och jag bakade Lena smörbullar och Benitas minttårta. Inne i veckan hade jag rört ihop två satser Rocky roadbitar. Den första blev så god och måste provsmakas flere gånger så jag tyckte det var säkrast att ladda upp med en omgång till.

I morgon hoppas jag bli bjuden på lunch och kanske jag fortsätter fira på måndagen ...?

Skog = hälsa

Jag har naturligtvis varit medveten om saken, men fick det åter bekräftat via radion idag. Redan fem minuter i skogen ger oss hälsoeffekter. En halv timme är förstås ännu bättre. Kropp och själ får lugn och ro.

Om man kör bil till jobbet och vägen tar en genom skogspartier är redan det ett positivt faktum. Stressen minskar och blodtrycket sjunker. Allt enligt vetenskapliga forskningsrön och till och med japanska sådana.

Jag sitter och bloggar på väg med tåg till Helsingfors, men hann bli lite stressad då jag skulle ta ett lämpligt foto av ett skogsparti. Men förstås behagade gossen framför irritera sig på den vackert lysande vårvintersolen och hann dra ner solskyddet innan jag fick någon passande bild. Men jag får lov att blicka ut över skogen vi susar förbi då och då för att bearbeta de negativa känslorna.

Britt-Marie var här

Nu har jag läst ut Fredrik Backmans bok om Britt-Marie. Ni minns väl boken/filmen om Ove. Samma författare.

Backman har igen plockat ut en extremt karikerad figur ur vardagen och jag kan direkt erinra mig några potentiella huvudrollsinnehavare ifall boken blir film. Be mig inte namnge några för mitt minne sysslar med bilder och inte med bokstäver.

På baksidan av pocketversionen kan man läsa att det är "en roman om förälskelse, andra chanser och att sparka på det som rullar". Det sistnämnda syftar på fotboll.

Huvudpersonen Britt-Marie är 63 år och vill inte skriva under att hon är "passivt aggressiv", i stället ser hon sig som en omtänksam person. Hon har ett städdille som inte är av denna världen och äger en stor förmåga att stressa sin omgivning.

Fastän det här inte rör sig om stor litteratur så är det fantastiskt underhållande. Samtidigt ger boken stunder av eftertanke och rör om i ens egen fördomsfulla världsuppfattning.

Vi väntar på filmen, men boken är bättre ...

Antimotionsängeln

Har ni lagt märke till ängeln på höger axel som försöker kontrollera er motion? Min är otroligt aktiv och övertalande.

Eftersom kvällen bjuder på två möten borde jag ta min promenad på eftermiddagen. Men ids jag? Nej, nej, säger ängeln genast. Det är klart du ska ta det lugnt. Kanske du hinner efter mötena och låtsas inte om att jag gärna vill se program på TVn då och eventuellt är jag lite trött efter mötena.

Det är nära att jag ger efter, men slutligen övervinner jag ängelns prat och tar en halvtimmes promenad. Och nu är jag så nöjd och belåten med mig själv och skrattar gäckande åt antimotionsängeln som fick tji den här gången.

Men otaliga är de gånger då hen vunnit eftersom hen är i förbund med vädrets makter och har lätt att avråda mig från promenader i regn, rusk och kyla. Annat var det när jag var yngre!

Tvättnötter

Sen i somras har jag huvudsakligen tvättat kläderna med tvättnötter. Jag är lite tveksam. Positivt att det är naturvänligt, men man får se upp med fläckar. Gallsåpa på ifall man vet om att man har smutsat ner lite mer.

Ännu har jag inte testat med vittvätten. Då ska man sätta till matsoda, tror jag.

Jag testar vidare ...

Påse och färdigt använda nötter

Oanvända och lite mer glansiga

Veckoslutskultur

Det blev både ditt och datt. Fredagkvällen tillbringades i goda vänners lag med pizza i grannbyn efterföljd av roande revy.

Lördagkvällen firades i grannstaden med inbjudan till den stora underhållningskonserten som ingick i adertonde Karleby Vinteraccordeon. Tänk att få njuta av tango under två timmar! Underhållnings- och tangoorkestern Guardia Nueva bjöd på en fin konsert. De två solisterna, Saara Aalto och Teemu Roivainen, höjde stämningen med fina tolkningar av både finsk tango och musikallåtar.

Där satt jag i mitt esse och rytmerna ledde in mina tankar på danskoreografier. Jag hoppas det inte var sista gången jag hörde den orkestern.

För vågat?

Det var läge att investera i en ny vaxduk. Jag brukar använda tunna dukliknande varianter som kan tvättas i maskin, men den här gången fanns ingen i rätt färg.

Valet föll då på en ganska färgstark (dock rätta färger) av tjockare kvalitet. Varför inte? Men är den för gräll? Men varför inte? Påsken är i antågande och min limegröna löpare passar utmärkt om man vill uppgradera lite.

Idag kom den på bordet och tydligen är den helt OK för ingen av mina hemmavarande män reagerade. De märkte inte ens att vaxduken var ny. Huvudsaken att det fanns mat på bordet tydligen.

Tantvarning

De senaste åren har jag märkt att min förmåga att köra bil har förändrats - till det sämre.

Jag är rädd för att backa i något eller någon. Jag har stor respekt för parkerade bilar - de kan plötsligt börja röra på sig samtidigt som jag backar ut från en parkeringsyta. Jag begär stora marginaler då jag backar, svänger, kör framåt. Jag har liksom tappat begreppet om den egna bilens fyra hörn och vill känna mig 120 % säker på att jag inte kör i något. Det medför att jag kryssar fram och tillbaka i stället för att ta det hela i ett kör. Jag är rädd för att inte pricka in under biltaket varje gång jag ska parkera bilen här hemma. Jag är inte lika rädd för att backa ut igen för jag har ju fällt in sidospeglarna så en liten marginal finns där - bara hjulen är rätt svängda, alltså raka. Men ändå måste jag kolla extra noga så att inte makens cykel är parkerad i min väg eller att eventuella medpassagerare inte irrar i mitt körfält.

Det är inte lätt att hantera en bil när man blir äldre har jag konstaterat. Men ännu vågar jag sätta mig bakom ratten. Tyvärr har jag nog upptäckt alla djupa gropar i vägytan i år. Det finns en ordentlig grop någonstans nära underfarten i Edsevö. Den hördes och kändes. Idag lyckades jag hålla mig väl mycket till sidan i samma by då jag skulle gruppera och svänga mot Jakobstad. Den gropen kändes minsann också - och hördes.

På en central parkeringsplats lyckades tanten säkert irritera en annan bilist då hon märkte att ett brev skulle postas och skuttade ut ur bilen igen eftersom en postlåda fanns alldeles i närheten. Då först fick hon syn på bilen som väntade med blinkers på för att ärva hennes parkeringsplats. Via telepati kände tanten den manlige förarens irritation.

Det kommer säkert fler incidenter ...

Tveksamt

Idag har mina tankar sysslat med sårade känslor. Ska jag agera? På vilket sätt? Ska jag glömma eller förtränga?

Efter en hel dags tvekan slog jag till och lyckades få tag på mejladressen till den som kommit med vissa kommentarer och skrev ett brev där jag uttryckte mina känslor och samtidigt gav min syn på saken.

Jag fick snabbt svar och en uppriktig ursäkt för den onödiga kommentaren. Tyvärr föll min argumentering för saken inte i god jord, men ibland kan man vara överens om att inte vara ense i sakfrågor.

Kryptiskt? Men jag vill inte prata politik, endast känslor.

Nu ska jag dra mig tillbaka med den passivt aggressiva Britt-Mari som säger sina åsikter rakt ut, men på ett omtänksamt sätt. Återkommer kanske i ett senare skede och förklarar närmare.

Underbart garn

Min produktion babykläder utökas. Nu senast köpte jag Drops garn till en kofta för att få garnet som mönstret är uppgjort för.

Det vill sig inte riktigt. Koftan ser betydligt större ut än väntat (0-3 mån), men det sker väl tillväxt. Den första tröjan jag stickade blev betydligt mindre fastän den är planerad för en sexmånaders baby. Men det jämnar väl ut sig. Det är bara att stuva om plaggen.

Men det var egentligen garnet jag skulle skriva om. Det är ljuvligt att sticka och ger en otrolig finish. Det är faktiskt 100 % ylle men känns som bomull. Mjukt och skönt! Färgen tycker jag också om. Den är inte blå! Tänk petrol, men gör den betydligt ljusare i nyansen. Jag vet att färger i både kamera och dator ljuger, men dessutom ser färger olika ut i betraktarens ögon också. Huvudsaken att jag tycker om den och så kan jag hoppas att babyns mamma skall lajka den också ...

Inte längre upprörd

Jag var lite väl agiterad igår när jag bloggade, men nu har jag lugnat ner mig och bearbetat lögnerna i mitt stilla sinne.

Som kompensation tänker vi tillbaka på vändagen och drar ut lite på det temat ännu. Jag är så tacksam för alla små och stora vänner som jag har i mitt liv. Alla är olika, men lika behövliga.

Politik pga insändare

Jag brukar hålla mig, men nu är jag förb.

En icke nämnd fullmäktigeledamot har fått in en massa lögner och snedvridna påståenden i Vasabladet så jag är tvungen att komma med mitt inlägg här och nu.

Kronoby kommun har gett sitt utlåtande till social- och hälsovårdsministeriet samt finansministeriet angående de stundande reformerna.

Det innebär inte att vi drar oss ur samarbetet med kommunerna norröver inklusive MÖCS. Vi har godkänt ett grundavtal och vi äger andelar i sjukhuset.

Varje kommuninvånare har rätt att välja det sjukhus där man vårdas samt för ett år åt gången kan man välja hälsovårdscentral. Inga beslut finns på att dra in något och flytta på någon instans.

Vi har svarat hur vi önskar att det ska bli och det svaret är fortfarande att

VI VILL HA VÅR SOCIAL- OCH HÄLSOVÅRD SOM VI NU HAR DET, MEN UTAN ATT BYTA LANDSKAP !!! 

Om vi inte får det kommer vi att utreda våra möjligheter och ta nya beslut som högst troligt betyder att vi ger upp vår nuvarande landskapstillhörighet till fromma för sjukvården. 

Men det är fortfarande statsmakten som bestämmer och inte lilla Kronoby kommun. Vi får bara komma med önskemål, vilket vi gjort.

Hur svårt kan det vara?

Njuter av läckerheter

Det jag köpte är så gott, så gott att jag inte kan låta bli att fresta er.

Surdegsbröd är himmelskt. Och jag bara älskar bröd som dryper av nötter och frukter såsom den marockanska limpan!

Formen på morotsbrödet är så rätt eftersom det är vändag i morgon. Ni får en hjärtevarm kram redan idag, men det är kanske rätt dag då ni läser detta.

Produkterna på de tre första bilderna har Aroma som tillverkare medan rosa hjärtbakelsen kommer från Andreas Knipströms hembageri.

Lycka, lycka, lycka!

Jag hade ärende till residensstaden och passade på att besöka bokstavsrestaurangen och fråga efter mitt armbandsur. Nej, ingen hade hittat det och jag kollade lite på sofforna och jag hade fel då jag trodde att klockan hamnat under en soffa. Impossible. Sofforna gick ända ner till golvet.

Jag uträttade mitt ärende och parkerade bilen i stan för att uppsöka ett lunchställe. Min favoritplats tycks vara Saluhallen och dit drogs mina fötter. Det blev buffet på Bistro, bland annat dillpotatis och rökt lax i gräddsås.

På väg ut igen stannade jag upp vid Wasa konditori och frågade även där efter min älskade klocka. Servitrisen öppnade kassalådan och vad skådar mitt öga! Min klocka!!! Jag nästan hoppade av glädje och visst fanns mitt förnamn ingraverat på baksidan!

Jag blev så glatt överraskad att jag på kuppen investerade i tre rosa hjärtbakelser och en nötbakelse.

Glädjen höll i sig och i Kvevlax vek jag in till Aroma och kompletterade med ett hjärtformat morotsbröd, ett smaskigt Marockobröd och tre snurror!

Shoppinglusten höll i sig i Vörå där jag inhandlade ljuvligt babygarn till en tröja. För att fördriva tiden tills det var dags för seniordans hann jag ta mig till Norrvalla campus för kaffe och smarrig biskvi och lite bloggtid.

Dagens sammanträffanden

Först den tråkigare varianten - jag påmindes om min brors död i en olycka då en frontalkrock inträffade i morse på Larvvägen i Vörå, samma väg där min bror miste livet. I morgon ska jag dessutom köra längs den vägen.

Ett lite trevligare sammanträffande var kolumnen i dagens tidning som skrevs av en herreman vars mor jag hade stämt träff med just idag.

Ett märkligt sammanträffande med yngste sonen är orsak till att jag använder plattan i stället för laptoppen när jag bloggar. Startmenyn har kraschat igen och sonen har möjlighet att styra min dator från sin dator i studielyan i Vasa. Det är så befriande att överlåta den nya tekniken till den yngre generationen ...

Käringen mot strömmen

Jag känner på mig att jag hör till minoriteten i Finland idag. Jag har nämligen kokat ärtsoppa denna onsdag, typ dagen efter fastlagstisdagen. Det är inte glömska och inte bojkott av traditioner utan orsakerna är rent praktiska. Jag leder seniordans tisdag förmiddag, men onsdag förmiddag är jag oftast ledig.

Fram med tioliterskastrullen och ner med två påsar ärter och vatten. Några morötter gav tillägg på färgskalan och nu står kastrullen ute på trappan och kyles ner inför framtida bruk. Det är aldrig fel med en soppa i frysen.

Lånat

http://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/09/marten-holm-jag-skall-aldrig-klaga-pa-vr

På ovanstående adress hittar ni nedanstående citat som jag inte kunde låta bli att kopiera och låna. Det är skrivet av en radiopersonlighet boende i huvudstaden vintertid, men sommartid på en holme i det idylliska barndomslandet, Kronoby.

Jag klagar inte på järnvägen. Aldrig. Det har jag nämligen lovat.
Det hela började för några år sedan då jag skjutsade min fru till tågstationen i Karleby. Jag kånkade in hennes tunga kappsäckar i tåget, tittade ut på perrongen och såg att de var lång kö där. Jag hinner bra, tänkte jag
Riktigt så gick det ändå inte. När jag blev klar började tåget röra sej. Där stod jag mellan två vagnar med min fru skrikande i andra ändan; " Fan, prkel är du här i tåget ännu?"
Jag fick snabbt tag i en konduktör, förklarade mitt problem och hörde mig för om tåget kunde stanna så jag hinner hoppa av.
Det gick inte så jag frågade om det stannar i Bennäs. Nä var svaret, Seinäjoki nästa.
Jag klagar heller i sig inte på Seinäjoki men avståndet på 200 km tillbaka till "sakkopaikkan" i Karleby gjorde att de goda råden blev dyra.
En del revyaktiga scener tog form i min hjärna. Hunden skulle rastas innan jag skulle på möte med Kronoby Båtklubb r.f. Min fru hade antagligen mollbetonade operetter i ena hjärnhalvan och Sionsånger i den andra.
Nåja! Men det hela slutade inte i Seinäjoki. Ja, hela händelseloppet kom att göra mig historisk.
Konduktören, hen visade sig vara jättetrevlig. Hen hade en liten "koppi" varifrån hen kontaktade lokföraren. Hen frågade honom om han kan stanna i Bennäs och släppa av mej där. Jag stod där bredvid och hörde vad hen sade.
Lokföraren svarade tydligen jakande.
Men då kom jag på att det finns en station i Kronoby och tänkte att jag lika gärna kan försöka vinna ytterligare några minuter. Jag inflikade åt konduktören "De finns en station i Kronoby"! Reaktionen var "Mitä hemmetin Kruunupyy"? (Hen klarade av det finska namnet för Kronoby fast hen inte visste var det var för en håla).
Lokföraren hörde vad jag sade och sade att de går bra att stanna där, "gå du och lugna ner din fru så kommer jag och öppnar dörren sen när vi stannar".
Huh huh... Allt det här skedde på mindre än femton minuter.
Nu kom mina yrkestraumor in i bilden. Tänkte, men vågade inte säga att jag jobbar som journalist på Yleisradio. VR har fått så mycket skit från vårt bolag, så jag var rädd att den här informationen skulle falla mig i fatet. Seinäjoki ville jag undvika. Den här gången.
Tåget saktade in när vi närmade oss Kronoby station, som inte finns mera. Jag avslöjade för konduktören var jag jobbar och lovade att aldrig i mitt liv prata negativt om VR. Hon skrattade och hoppade snabbt in i sin "koppi" och sade någonting till lokföraren. Pendolinon stannade vid Kronoby tågstation som stått öde längre än jag kan minnas.
Ingen perrong fanns där. Det behövs inte perronger om det inte finns passagerare. Jag hoppade ut i en hög med krossgrus. Passagerarna i vagnen närmast hade näsorna mot rutan och undrade vad den där typen har för förmåner. Inte heller nu drog jag fram presskortet.
Lokföraren viftade ut med armen genom fönstret och så åkte de vidare mot de sydliga delarna av Finland. Min känsla var "vauv"! Lite som att ta ner en Airbus på söderfjärden för sin egen del.
Så gick det till då jag antagligen blev den sista passageraren att stiga av i Kronoby.
Resten av dagen gick som på räls; fadern till en bekant som jobbar på Kulturfonden skjutsade mej gratis till Karleby eftersom jag dessutom råkade ha födelsedag den dagen. Fick inga böter, jag hann rasta hunden och sköta mitt på båtklubben.
Jag ringde till den lokala tidningen och spalten "Glad idag" och berättade om den här händelsen.
Två dagar senare ringde VR och erbjöd mig jobb inom marknadsföringen. Vi diskuterade en stund. De frågade vad jag hade för önskemål. Jag kände mig lite som en fotbollsspelare som kan ställa krav innan hen signar det feta kontraktet.
Jag framhöll att en liten perrong i Kronoby som Pendolino kan stanna vid, vid behov för mina närmaste kära, skulle sitta fint.
De hörde inte av sig efter det.
Jag lärde mig ändå att man sällan vinner något på ovänlighet. Skulle jag ha klagat och bråkat skulle jag antagligen ha hittat mig i Seinäjoki.
Med vänlighet brukar man komma längst, eller i det här fallet, kortast bort från Karleby.
 (Mårten Holm)

Jag håller med en av kommentatorerna som påpekar att tidningarna kunde innehålla mer solskenshistorier och inte så mycket skäll.

Borde man hitta en historia som hänför sig till Finnair också?

Skyddsänglar

Alltid då jag är ute och promenerar lovordar jag mina Ice bugs som jag investerade i före julen. Då fanns ingen snö, men den senaste tiden har skorna varit mina trognaste följeslagare under kvällspromenaderna.

De är fantastiska! I kväll var det vatten på isen och på de flesta ställen osandat. Utan att spänna ben och fötter traskade jag fram. Mina svarta skyddsänglar byter jag inte bort!

Kort filosofi igen

Jag konstaterade att det är samedagen idag. Det fick mig att känna skuldkänslor. Tar vi verkligen ansvar för vårt ursprungsfolk? Visst har vi något som borde ratifieras?

Samerna utgör modell för hur folk i olika grannländer struntar i gränser och lever sitt eget liv och ihågkommer ursprungliga traditioner. Kanske de borde gnälla lite mer som vi finlandssvenskar gör?

Från det är inte steget långt till indianer och andra ursprungsfolk. Vad har vi gjort? Jo, föst ihop dem i reservat. Naturligtvis har de också fått en hel del hjälp med medicin och teknik. Men endast så länge vår hjälp inte har andra motiv är den okej. Inga påtvingande värderingar utan enbart sann och ren medkänsla, tack!

Ja, visst är jag naiv, men jag tror fortfarande starkt på godheten i människan och är så innerligt förbannad på alla fanatiska riktningar, religiösa som politiska.

Som tur är har jag rätt att tycka och tänka som jag vill.

Gummor och gubbar

"Jag är ute när gumman min är inne. Jag är inne när gumman min går ut" lyder texten till en gammal slagdänga.

I kväll tillämpas texten med modifiering. Då gubbarna ska ut på förtroendeuppdrag hittar gummorna på eget kvällsprogram.

En liten bit mat blev till "ät så mycket du orkar!"

Den stora betoningen ligger på efterrätten: mjukglass så mycket du orkar och lite till ...

Efter det är gummorna mogna för TV-soffan med På spåret. 

Inte illa, eller hur? Och däremellan flyger antagligen konversationen fritt mellan himmel och jord.

Funderingspaus

Denna dag är inrutad enligt symmetrin : jobb - små ärenden med små funderingar - jobb. Jag tycker om symmetri och tydliga mönster. Eftersom jobbdelarna handlar om gymnastiktimmar och fullmäktigemöte väljer jag att filosofera lite om mittenpartiet, ej politiskt.

Efter min lilla lunch styrde jag bilen söderut. Om man igår beställde flygbiljetter till ett land i sydöstra Europa, ska man snabbt se till att passet är i kraft. Det är det inte, gick ut i januari.

Alltså färg på läpparna, borsten genom håret och en sekund framför fotografen. Före det hann jag småprata lite med den åldersstigna men paranta ägarmodern. Trevligt! God service!

Polisen ville väldigt gärna ha mina pekfingeravtryck och det var lika bra att anmäla sig som brottsling på samma gång. Jag fick personlig betjäning av den herreman som satt i informationen, fastän jag nog kunde och till och med hann trycka på en knapp. Jag hann inte ens sätta mig ner och vänta innan det var min tur. Det var enklast att fixa passansökan direkt för annars hade jag varit tvungen att komma på nytt för avtrycken. Otroligt bra service! Jag fick också reda på att maken redan fanns i brottsregistret. Det var bara ett foto och en ansökan som fattas.

Mitt egentliga ärende uträttades i den lyckliga staden ännu längre söderut. Igen erhöll jag mycket god service och gick ut med en kasse klädbroschyrer. Det vankas ju festival i sommar och seniordansarna ska kläs i vackra färger hoppas jag.

En resa utan cafébesök passar sig inte även om jag var helt solo. Och det var på caféet jag fick utlopp för mina fantasier kring mänskorna vid borden. Det var väldigt mångskiftande besökare. Det var undertecknad som säkert en del funderade vem det var. Några pensionärer, några på genomresa i arbetets tecken, lokala entreprenörer, två flickor (kanske jepposmettor) som njöt av grodmarsipanbakelser och saft...

Det var mycket att filosofera runt och gav mig styrka inför kvällens möte.

Soppdags

Ivrigt läser jag igenom alla recept som dimper ner i min postlåda. I lördags satsade jag på en snabblagad thaifisksoppa. Idag åt vi resterna och en portion åt mig finns i frysen.

Inga bilder hann jag ta, men gott var det. Inte gick det riktigt som i Strömsö eftersom jag saltade utan att komma ihåg att jag använt fiskbuljong, men den gick att äta ändå.

Eftersom receptet fanns i konsumenttidningen Samarbete (Yhteishyvä) som inte ger receptservice direkt på svenska tar jag mig friheten att skriva ner min version (ändrade lite).

Thaifisksoppa

300 g djupfrysta laxtärningar
300 g djupfrysta sejtärningar 
1 påse/500g orientaliska wokgrönsaker (frysta)
2 cm ingefära
6 dl vatten
2 fiskbuljongtärningar
1 burk/400g kokosmjölk
1-2 limefrukter, saften
en nypa socker
salt (inte för mycket)
basilika eller koriander

Så här gjorde jag:
Jag hettade upp vattnet med buljongtärningarna. Tillsatte riven ingefära och lät koka ett ögonblick. Ner med fisktärningarna och kokosmjölken som fick koka ca 3 minuter. Sen i med grönsakerna och limesaften. Smaksatte med socker och salt. Kastrullen åt sidan och lät soppan dra en stund innan den serverades med hackad basilika.

Egentligen ska det också vara röda chilifrukter (1-2), men I don't like. Tänkte sätta lite i pulverform, men glömde. I stället för det andra fiskpaketet ska det vara 180 g räkor som tillsättes sist och endast får koka upp, men eftersom de övriga matgästerna don't like så suckade jag djupt och tog extra fisk i stället. Dessutom blir räkorna lite sega om soppan ska ett varv i frysen sen.

Men snabbt gick det och gott blev det.

Tittut!

Det hände sig i somras att jag inte hittade mitt stamkundskort då jag skulle betala för några växter. Nå, jag brukar plocka bort extra kort då jag åker utomlands. Det var antagligen i lådan där hemma. Men, nej det fanns bara inte.

Nästa gång jag besökte samma affär bad jag om att få ett nytt. Jag förbereddes på att det kan ta en tid och det gjorde det minsann. Flera månader senare hade jag ännu inte fått mitt kort och de beslöt att göra en ny beställning.

Förra veckan damp kortet ner i min postlåda.

Idag då jag parkerade min väska bakom förarsätet såg jag ett grönt kort sticka fram. Antagligen hade det nya kortet fallit ur plånboken. Nej, det fanns snällt i sitt fack. Det var det gamla som hade ledsnat på kurragömmaleken och beslutat sig för att komma fram efter ett halvt års lek.

Summa summarum: jag är numera ägare till två stamkundskort.