När jag kom till gravgården häromdagen såg jag en man som gick runt och läste på gravstenarna. Jag kände igen mig från den tid då barnen var små och vi cyklade för att vattna blommorna. Om vi hade tid gick vi ofta runt och funderade över namn och livshistorier. Samma sak gör maken och jag också om vi under våra resor befinner oss i närheten av en kyrkogård. Jag hävdar att det är bra för själen och vidgar fantasin.
Tillbaka till mannen. När han närmade sig "min"grav tittade jag upp och vi inledde ett samtal. En jordfästning hade just skett och vi diskuterade vems. Det visade sig att mannen varit borta från Kronoby sen 1970 och han hade sett på stenarna att många bekanta begravts sen dess.
Utan att veta vem jag pratade med blev det en fin upplevelse - för oss båda, tror jag, för han tackade för pratstunden när vi skildes.
Det är såna här små stunder som kryddar livet och jag är glad att jag tog mig tid trots att jag egentligen hade ganska bråttom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar