Nostalgipromenad

Jag tog en liten promenad i det varma vintervädret och kom att tänka på en hel del förändringar som skett i den verkliga världen sen jag var barn. Börjar jag få åldersnoja?

Först ut var blåtåget. Jag kommer ihåg då jag som barn fick sitta på cykeln bakom pappa och tillsammans med mamma cyklade vi till  järnvägsspåret vid Wikars, parkerade cyklarna och ställde oss på perrongen för att invänta det lilla blå tåget. Vi hade ingen bil på den tiden och med tåget kunde vi åka in till Karleby och hälsa på släktingar. Tänk, vi behövde inte ens ta oss till Kronoby tågstation utan tåget stannade vid varje liten mjölkbrygga.

Numera finns det ingen backe upp till tågspåret utan i stället en underfart. Backen har vänts upp och ner liksom. Det fanns inga trådar i luften heller som hjälper dagens tåg att susa iväg med 200 kilometers hastighet
.

Uppe till vänster på andra sidan fanns perrongen

När jag vände av hemåt igen traskade jag upp för viadukten. Jag kommer så väl ihåg då jag cyklade till gymnasiet och kunde välja den nya vägen över järnvägsspåret eller ta Strandvägen som förr i tiden. Vi visste inte vad en viadukt var för något innan den stora backen/överfarten byggdes.

Ja, se det var tider det. Nog har man varit med länge ...

Uppe på viadukten