Rätt igen!

Jag bara måste skriva ett inlägg direkt. I min ensamhet sitter jag och lyssnar på radio, De Äldres Råd.

En lätt diskussion startas med reflektioner kring USA:s nye president. Det är skrämmande hur hans språk är det som beskrivs i Orwells 1984. Jag måste bestämt läsa om min gamla studentlitteratur.

Vidare hänför man till Hitlers tal som kort spelades upp i Skavlan i fredags. Stora likheter igen!

När man då begär att psykiater Claes Andersson ska kommentera Trumpens personlighet, ger han svaret direkt: narcissistisk psykopat. Då ropar jag högt: YESSS! Det är precis samma diagnos jag amatörmässigt kommit fram till. Jag känner en annan med samma diagnos ...

Brunt och gult

... och lite grönt. Det är precis mina favoritfärger från anno dazumal. Numera har orange gjort intrång på färgkartan.

Det blev lite garn över då jag stickade min tröja och inspirerad av Strömsö-Lee testade jag hennes mössmönster.

Den första mössan blev för liten, men den går att ge bort. Jag satte till några maskor och garnet räckte gott och väl till en i mera passande storlek. Jag ändrade också lite på färgmönstret. Tofsar ska ännu tillverkas till bägge mössor, men det är länge sen jag tillverkat sådana så jag måste fundera lite.

Nu är vädret sådant att man inte behöver gå i ylletröjor, men det kommer väl flera vintrar.

Första egentliga besöket

Det finns en hel del caféer i Jakobstad. Tur att man har en väninna i den stan så man får tillfälle att besöka dem alla.

Kaffia hade jag bara varit in i tidigare och handlat lite och en gång planerat ett besök där med en släkting, men det var fullsatt.

Eftersom jag skulle vara springflicka idag passade jag på att locka väninnan på café och idag lyckades det.

Vi fick de bästa platserna med utsikt över alla förbipasserande på gatan, men ändå lite avskilt från de övriga gästerna som snart vällde in.

Det var välbeställt med tilltugget till kaffet eller det blev faktiskt grönt te den här gången. Ganska snabbt bestämde jag mig för en raw cake, mintchokladruta, och den var underbart delikat. Den uppvägde den sjuka magen efteråt ...

Gå inte över ån efter vatten

Då jag besökte huvudstaden erinrade jag mig om att jag suktade efter en vattenflaska som inte var tillverkad av plast. Glas eller metall gick an. Jag hade en gång en lämplig glasflaska, men den lyckades jag svepa i golvet under ett kommunstyrelsemöte.

Eftersom jag hade ärende till en affär för att köpa en madrasspump som fungerar med el, passade jag på att inventera sportflaskförrådet. Plast, plast, plast och åter plast! Inget köp! Men elpumpen hittades.

När jag en dag senare besökte vår lokala matvarubutik råkade jag av en händelse gå förbi det lilla utbudet av hushållsattiraljer. Vad skådar mitt grågröna öga! Två stycken flaskor i lättmetall. Jag knackade försiktigt på en flaska och joo, det var inte metallfärgad plast!

Inget svårt köpbeslut, bara att slå till. Och den var inte ens blå! I och för sig var den prydd med Star Wars och jag har inte sett en enda film i den serien, men metall går före plast. Hellre hade jag också haft en vanlig skruvkork, men det får duga.

Tröst i januarimörkret

Myrboda juni 2015

Har tanten fått fnatt?



Njaaa, inte helt. Det är bara så fruktansvärt tråkigt väder, halt, regnigt och grått. Då måste man se framåt och drömma sig till den kommande sommaren som inte kan bli sämre än den förra.

Dessa strandblommor har en kort blomning och det är därför politiskt korrekt att njuta av dem i bildform lite längre.

Min florakunskap försvinner år från år, men jag vill gärna kalla dem strandiris. De är "lånade" från en kanal i Pirilöfjärden om jag inte missminner mig och sprider sig villigt till grannen också. Jag är lika förtjust i bladen som i blommorna, min vana trogen.

Om mitt kvällsmöte blir tufft ska jag ta fram bilden i min hjärna och få kraft och energi från de gula blommorna. Tänk positivt!

Turist i Helsingfors

Jag hade bokat lördagen för fysikforskaren och Helsingfors. Ett lunchintag var ett måste. Mitt förslag blev att ta en promenad i stadsdelarna Kronohagen och Skatudden. Det brukar bli som jag föreslår - åtminstone inom familjen.

Vi tog spårvagnen till Kaisaniemiparken men i stället för att gå och förgäves spana efter krokusar styrde vi kosan österut mot vattnet. Genast fångades mitt kameraöga av ett vackert anrikt hus med lökkupol bakom några knotiga träd. Fram med mobilen och det var förevigat.

 Vid lite efterforskning hade forskaren fått fram på Google Maps att det fanns ett militärmuseum i Kronohagen. Inte för att vi var intresserade men vi hittade faktiskt byggnaden, men museet var flyttat till Sveaborg. Men lite intressant var det att bonga ett grått stenhus med hänvisning till vår krigshistoria.

 Ett föremål för närmare titt var den ortodoxa katedralen, Uspenskij, största ortodoxa kyrkan i Västeuropa. Före vi besökte den gick vi längs stranden och tog en titt på både Utrikesministeriet och isbrytarna Sisu, Urho och Voima. Vädret var vackert och vi hade vinden på ryggen.

Jag har tidigare varit inne i Uspenskijkatedralen, men eftersom det var våren 1974 under en klassresa så var mitt enda minne att det fanns mycket guld inne i kyrkan.

Kärlekslås, restaurangbyggnad, Uspenskij i bakgrunden

 Vandringen i sakta mak fortsatte över Salutorget och genom Esplanadparken till det utsedda matstället. Nu smakade det gott för mig med en läcker laxsoppa innan det var dags att bege sig till järnvägsstationen. Det kändes toppen att ha fått promenera omkring då jag nog minsann fick sitta stilla flera timmar sen. Det finns mycket att upptäcka ännu i storstaden. Och jag minns nog ännu den planerade spårvagnsdagen som ännu inte blivit av, men det borde kanske bli närmare sommaren ...

Fin utsikt från slottet

Runeberg vakar över sina renar i Esplanadparken

Lördag morgon

Vad gör man då man vaknar före klockan sex en morgon som inneboende i Helsingfors?

Man försöker vara tyst och inte störa den sovande fysikforskaren. I ett försök att somna om börjar man fundera på en koreografi till en tango som ska dansas i block. Det sistnämnda betyder att man dansar solo, alla vända åt samma håll huller om buller i salen. Om ni skulle våga testa på seniordans skulle ni veta vad jag pratar om. Det är himla kul!

Det är lite svårt att tänka stegen i stället för att göra dem och dessutom utan musik, men rytmen brukar vara slow, slow, quick, quick, slow.

Sen gäller det att hålla reda på fötterna. Vi har ju två! Men vi börjar med höger fot. Det är lättast så.

Sen får man tänka på variationen. Det ska vara lite olika sorts steg, men inte för många olika stegserier för då blir det svårt att komma ihåg. Dessutom vill man inte få ihop en dans som liknar för mycket nån annans koreografi.

Det är en fördel att kunna räkna till åtta. Fråga inte varför, men det funkar både inom gymnastik och dans.

Nåväl, jag somnade inte om så det var lika bra att plocka fram plattan och försöka plita, nej, kanske dutta, ner stegen till ord och det är också svårt.

Men nu är det gjort, sparat och ivägskickat till högre makter att fundera på. Och sen var det musiken ...

Let's do it again!

Det kom ett litet brev med posten igår. Det var svaret från min gastroskopiundersökning. Mina polyper var godartade, men den ena ska man följa med om ett år och se om den är ok även då.

Vad betyder då detta? Jo, jag ska få svälja slangen en gång till!

Vilken glädje!?! Men jag måste erkänna att jag är förberedd. Visst var det obehagligt, men efteråt tänkte jag att vid behov gör jag det nog på nytt - men hellre skulle jag förstås låta bli.

Lättsam underhållning

Efter att ha stickat färdigt Joyridetröjan, promenerat till sittgymnastiken och lett två grupper, promenerat hem igen, kändes det helt OK att hoppa på makens initiativ om ett biobesök.

Snabbt klurade jag ut om de visade 101-åringen ännu och visst gjorde de det! Det var bara att snabbt byta bort mysbyxorna och åka iväg.

Lagom roande var filmen och det känns alltid kul då vissa delar är placerade till en ort som jag besökte som barn, nämligen Malmköping. Dit flyttade min farbror när han som nittonåring åkte över potten, sedermera gifte sig med en svenska och gav mig fyra kusiner.

Nu borde det vara slut ...

Jag drog ur stöpseln till utebelysningen i stora lyktan idag. Det borde ha varit det sista som har med julen att göra. Det känns egentligen riktigt skönt att sakteliga börja se fram emot våren.

Ännu idag kan vi njuta av ett lätt snötäcke över den isiga vägen, men det utlovas plusgrader och då försvinner väl också det ljusa i naturen och mörkret fortsätter härska. Men ännu njuter vi.

Det slog mig att avfrostningen av frysen kanske inte blir av som jag tänkt. Då vi hade köldknäppen för en tid sen var jag inte riktigt motiverad. Det kommer väl en knäpp till, tänkte jag. Men tänk om det inte gör det! Det får bli ett senare bekymmer.

Som skrivet - julprydnaderna borde vara bortplockade, men stearinljusen får nog brinna länge ännu på frukostbordet. Det betyder inte jul utan mys!

Nu känns det som om det vore skönt att plocka fram en ny bok och krypa under varma pläden ... men först måste jag diska ...

Problem med blogspot

Jag har misstänkt en tid att något hänt med bloggen. Jag får inga kommentarer alls. När jag hörde av en god vän att man bara kastas ut då man försöker fick jag saken bekräftad.

Jag testade själv kommentera anonymt och det fungerade för mig, men jag har naturligtvis privilegier.

Finns det någon därute som kan hjälpa mig. Jag tror problemet uppstod när det plötsligt skedde förändringar på min översiktssida. Det tog en stund att hitta knappen för nya inlägg.

Varför ska man vara för gammal för sånt här?

Hur dum får man va'?

Det är inte ofta jag känner mig dum fastän en viss politiker har kallat mig spåndum. Men häromdagen när jag träffade en seniordansledarkollega hade jag den stora äran att känna mig helt blåst.

Kollegan plockade fram en minnepinne och var på väg för att köpa en sladd för att kunna visa seniordansuppvisningen på FSG Festivalen i Kristinestad.

Det trillade ner många polletter för mig. Det riktigt skramlade!

Jag hemlighöll inte min dumhet utan avslöjade att jag trott att minnepinnen jag fick från Finlands Svenska Gymnastikförbund tillsammans med ett julkort var en liten julklapp. Den gladde mig för minnepinnar kan man inte ha för många av. Lite konstigt tyckte jag att den var i en öppnad förpackning.

Nu blev jag glad en gång till för det alltid roligt att se hur ens program tar sig ut. Eftersom jag själv dansade med såg jag programmet liksom inifrån. Dessutom fanns alla galaprogram med samt huvudfesten utomhus inklusive paraden in på plan med alla fanor i spetsen.

Så egentligen har jag inget emot att vara lite dum i huvet då och då om man blir glad av det ...

Som jag trodde!

Igen en gång har jag varit synsk.

En timme in i sportsändningen på söndag förmiddag hade jag kommit till det stadiet på min tröja att jag absolut måste ha mina mönsterfärger.

Enligt uppföljningen av postordern fanns de i sorteringen. Måndag morgon klockan sex hade de nått Seinäjoki och med god tur kunde jag ha dem på kvällen i Kronoby.

Jag var noggrann med att ha telefonen med då jag tog dagens lilla promenad och uträttade ärenden. Men nej, inget meddelande. I mina tankar hade jag klurat ut att jag troligen skulle vara hemma då meddelandet dyker upp.

Och mycket riktigt. Jag hade just fått av mig ytterkläderna då det pep till. Mina garnnystan hade anlänt till poststället. Inte en chans att jag skulle ge mig ut igen just då. Men på kvällen tog jag en sparktur och kunde lyckligen kvittera ut paketet och nu är det så himla roligt att se mönstret träda fram. Inte för att jag är nöjd med min stickning. Det är svårt att få en jämnhet  då man ska sticka med två trådar och det är långa avstånd mellan.

To make a statement

Om man är berömd skådespelare har man en chans att nå ut till många med sitt budskap. Min favoritskådespelare Meryl Streep gjorde det när hon tog emot ett pris häromdagen.

Med lagom känsla och sensitet vågade hon göra en insats mot den kommande presidenten, men på ett delikat sätt dock kraftfullt och mitt i prick.

Jag tycker det är rätt av celebriteter att använda sin position för att meddela sin åsikt. Speciellt då den åsikten faller ton i ton med min egen!

Thank you, Meryl!

Nostalgipromenad

Jag tog en liten promenad i det varma vintervädret och kom att tänka på en hel del förändringar som skett i den verkliga världen sen jag var barn. Börjar jag få åldersnoja?

Först ut var blåtåget. Jag kommer ihåg då jag som barn fick sitta på cykeln bakom pappa och tillsammans med mamma cyklade vi till  järnvägsspåret vid Wikars, parkerade cyklarna och ställde oss på perrongen för att invänta det lilla blå tåget. Vi hade ingen bil på den tiden och med tåget kunde vi åka in till Karleby och hälsa på släktingar. Tänk, vi behövde inte ens ta oss till Kronoby tågstation utan tåget stannade vid varje liten mjölkbrygga.

Numera finns det ingen backe upp till tågspåret utan i stället en underfart. Backen har vänts upp och ner liksom. Det fanns inga trådar i luften heller som hjälper dagens tåg att susa iväg med 200 kilometers hastighet
.

Uppe till vänster på andra sidan fanns perrongen

När jag vände av hemåt igen traskade jag upp för viadukten. Jag kommer så väl ihåg då jag cyklade till gymnasiet och kunde välja den nya vägen över järnvägsspåret eller ta Strandvägen som förr i tiden. Vi visste inte vad en viadukt var för något innan den stora backen/överfarten byggdes.

Ja, se det var tider det. Nog har man varit med länge ...

Uppe på viadukten

Kuriosa på resor

Brukar ni ibland hitta en godnattkaramell på sängen när ni kommer till ett hotellrum? Det är väl en trevlig gest mot gästen.

I Palma delades det inte ut karameller utan armband tillverkade av kamel- ja, vad var det nu? Det har jag glömt för jag gav bort lappen som följde med eftersom maken inte är intresserad av armband så fick sötnos hans exemplar. Nå, det var väl skelettdelar eller tänder eller något i den stilen. Åtminstone är kamelen död vid det här laget.

Jag tycker om mitt lilla kamelarmband som ska skänka lugn och ro i livet enligt tillverkaren.

En annan sak som jag brukar försöka bonga på resor som involverar hamnar är segelbåtar tillverkade av våra duktiga båtbyggare i regionen. Under den senaste resan såg vi massor av dyrbara båtar, men det närmaste vi kom en Nautor Yacht var på en affisch som meddelade att Nefertiti blivit såld. Priset var inte utsatt.

Heltidsjobb

Oj, vad det är roligt att sticka! Jag vill helst sitta och sticka och samtidigt låta hjärnan slött följa med ett TV-program. Det här innebär att jag gladeligen följt med veckans sporthändelser och snart förfärdigat två ärmar och bålen till min nya tröja. Dessutom var en hel kvälls stickande förgäves eftersom jag konstaterade att jag nog valt fel storlek. Alltså nystart.

Nu är jag rädd för att garnleveransen inte är framme i tid. I morgon väntar en sportsöndag och jag har bara en kvarts ärm att sticka innan färgmönstret står i tur. Panik!!!

De små nyanserna

Visst känner jag mig lite lurad, färgmedveten som jag är.

Mina samplanterade tre hyacinther som jag köpte med etiketten 'röd' har nu äntligen bekänt färg och de är minsann inte röda utan starkt rosa eller cerise. Kanske det var lika bra att de påbörjade sin blomning först efter julen för att inte ställa till det i färgskalan, för min hjärna tycker inte att rött och rosa matchar.

I år eller egentligen i december ifjol märkte jag att jag blivit lite känslig för hyacinthens starka doft. Min fina lila som jag fått och placerat på matbordet fick lova att flytta på sig då jag skulle inta min långa frukost som inkluderar dagstidning och sudoku. På längre avstånd är det helt okej och det är tur för jag gillar verkligen dessa julblommor.

Nu nalkas ljuvlig tröja

Jag har stickat x antal sockor under julhelgen. Kan hända att jag skryter med dem på en bild senare under året. Jag blev också inspirerad då jag hörde om en tant som hade en låda med sockor som delades ut till behövande barnbarn. Hittills hade jag stickat damsockor (åt mig) och herrsockor (åt mina herrar), men det blev så mycket roligare att sticka mindre storlekar.

Men nu är det stopp, för igår kom jag på den fina idén att sticka upp mitt reagarn och hittade ett trevligt mönster. Denna tröja to-be kommer inte att åka tåg förrän den sitter på min kropp eftersom vi har i gott minne den halvfärdiga reagarnströjan som rymde från mig och stannade kvar på tåget.

Detta har jag i tankarna, men min tröja blir i chokladbrunt med accentfärgerna beige, senapsgult, ljusgult, olivgrönt och pistage. Det låter väl läckert, n'est-ce pas?
 

Självkritik 2017

Nyårslöften är omoderna och svåra att hålla, därför tänker jag inte inlåta mig i sådana. Men det som inte skadar är att fundera en stund på sjävanalys och självrannsakan. Vad kan jag göra bättre? Vad kan jag ändra hos mig själv?

Eftersom jag växte upp utan syskon i tolv år är jag väl medveten om att jag är bortskämd och självcentrerad. En lycka för mig är att i vuxen ålder bildat familj bestående av sex personer. Då tar man vara på sina ensamstunder och njuter av dem. Samtidigt märker man att en dag av ensamhet räcker.

Det känns därför viktigt för mig att satsa på fina och djupa förhållanden med mina närmaste - att försöka hitta kvalitetstid tillsammans med dem. Ett telefonsamtal, en stunds samvaro på café, en liten resa, kulturella evenemang, gemensam motion och så vidare.

Jag ska också försöka bli bättre på att lyssna och undvika att babbla för mycket om mig själv. Jag vill vara ett stöd, en gemenskapsfaktor, en energigivare, ett bollplank.

Sen vill jag ta vara på det jag lärt mig och tillämpa det i olika situationer, lära mig argumentera bättre, ha en målmedveten linje och strategi i mitt liv och fortsätta med min huvdmålsättning att få folk att må bra, locka till skratt och lätta upp situationer.

Jag får näring av mina mänskorelationer och vill fortsätta att möta mänskor och skapa kontakter. Jag vill se det goda i alla mänskor och lösa problemfyllda situationer utan att blanda mig i där det inte behövs. Det sistnämnda har jag lite svårt med. Jag vill lära mig att ännu bättre sätta mig in i andra mänskors tankar och se saker från olika synvinklar.

Ja, här något som säkert fyller hela år 2017.