Nej, ni vill nog inte läsa om mina krämpor så jag ska försöka behandla ärendet ur andra perspektiv.
Vi börjar med dokumentation. Minnet behagar åtminstone hos mig ha en tendens att töja sig och böja sig. Det är svårt att komma ihåg när saker inträffar. Därför behöver jag få ner ett datum här.
Det var fredagen den 23 september lite före klockan tolv då jag kände det första magknipet.
Sen kan vi förflytta oss till den 13 oktober då vi hade fullmäktigemöte. Det började med ett våldsamt kurrande i magen, fortsatte med återkommande smärtor och kulminerade där hemma med fem gånger sura uppkastningar.
Mer behöver ni inte känna till för nu tar vi den andra synvinkeln.
Jag har begåvats med en arsenal av vänner och bekanta som stöttar mig och ger goda råd. Det innebär att jag uppsökt läkare och fått remiss till en gastroskopiundersökning. En sådan har jag högt och brett uttalat mig om att aldrig genomgå. Men jag hade en livlig inre diskussion med mig själv medan jag satt hos läkaren och småskämtade och till sist hade jag övertalat mig själv att gå med på "att svälja slangen". Naturligtvis kommer jag att kräva all till buds stående bedövning, inklusive egen medtagen hammare.
Igår kväll var jag helt utslagen med smärtor, frossbrytningar, uppkastning och annan tömning och nu har jag diagnosen klar. Magkatarr eller möjligen magsår.
Genom att diskutera med vänner i branschen och utanför har jag kommit till slutledningen, men jag antar jag måste vänta på den förbaskade undersökningen innan jag får min medicin.
Cancerspöket trycker jag långt ner i garderoben, för det är alltid det första som dyker upp.
Igen ett tack till mina vänner som alltid ställer upp.
I morse var jag inte på god fot med Helsingfors regionaltrafiks ruttguide. Det är inte alltid lätt att ta sig fram tidigt en söndagmorgon med spårvagn. Och jag föredrar spårvagn framför buss, som ni vet.
Jag skulle vara på Annegatan 26 klockan nio på morgonen, vilket innebar att spårvagn 6 inte ännu hade börjat anlöpa Arabiastranden. Men det fanns andra förslag. Man kunde hoppa på Busholmsåttan och byta till sexan vid Sörnäsmetron. Fin idé, tyckte jag, fastän det är lite jobbigt med byten då man har både kappsäck och ryggsäck. Men vad gör man inte för att få åka spårvagn!
Jag var noggrann och kollade åttans tidtabell på söndagar. Jo, den skulle avgå från Byholmsgatan 8.08.
Men nehej, tidtabellen vid hållplatsen ville annorlunda. Ingen fara, fyra minuter hit eller dit spelade ingen roll.
Sörnäs nästa. Jag hoppade av och kollade nästa tidtabell. Ingen sexa var i antågande inom 45 minuter! Vad i hela friden? Snabba ryck och jag steppade ombord på spårvagnen jag just hade lämnat. Tur att den inväntade rätt avgångstid och tillät mitt avhopp och tillbakahopp.
Plan B. Man kunde ta åttan till Operan och byta till tian. Det hade ruttguiden också upplyst mig om. Sagt och gjort. Av vid Operan och promenad till Mannerheimvägens Operahållplats.
Men va nu då? Ingen tia i antågande på 40 minuter! Snabba ryck igen, kontroll av första anländande spårvagnens linje, vilket var 7 B. Jo, den var på väg mot min destination, men var den stannade hade jag inte full koll på. Sjuan kom och trots att den var en nästan splitterny vagn fungerade inte skyltarna som berättar om nästa station. Typiskt!
Men jag hade gott om tid och tog en chansning, hoppade av utanför Stockmanns och drog iväg med kappsäcken till Annegatan.
Resten var dans, dans och dans ...
Det börjar hända lite för ofta. Igen hade jag lyckats strula till det för mig.
När en kvinna ska ut på en ack så kort resa kan det bli ack så svårt. Jag skulle vara borta i tre dagar och två nätter och hade inte tillräckligt med tid att planera packningen. Ett par nya och bekväma vinterskor var nästan ett måste när man skulle till den insnöade huvudstaden. Det lyckades jag skaffa.
Eftersom jag skulle delta i både möten och danskurs behövdes det lite extra kläder. Min stickade kjol kunde passa bra ihop med vinterkängorna och dansskorna fick jag inte glömma.
Skopåsen fanns med, men just när jag skulle ta den med till kursen, slog det mig: Hade jag fått med rätt påse? Jag har nämligen tre påsar i gång, en med de svarta dansskorna, en med de bekväma jazzskorna som jag helst använder och en påse med gymnastikskorna.
Gissa vad jag hade packat ner! Jo, det sämsta valet, nämligen gymnastikskorna! Och inte ser det bra ut med kjol och gympadojor, men i morgon tror jag att jag struntar i det för på tågresan hem skulle det kännas käckt med kjol och vinterskor med pälskant.
Det är minsann jobbigt att vara kvinna!
Österbotten fick sitt första snötäcke under morgonnatten. Det underlättade min resa till Helsingfors som sen en dryg vecka hade omvandlats till ett vackert vinterlandskap. Lite udda att jag ska ha besök av en liten kungsfågel (med hänvisning till en instagrambild), medan man i södra delen av landet kan åka skidor.
Mitt besök startade med två möten på Äldreinstitutet och fortsatte med en liten stadsrunda med fysikern. Som vanligt shoppade jag hejvilt eller vad sägs om en stöpsel för 1,95 och två böcker.
Kvällen tillbringade jag med att leva upp till epitetet elektrikerns dotter. Det tog en liten timma att byta ut en gammal stöpsel till en ny jordad variant som passar in i fysikerlägenhetens uttag. Försök och misstag ledde till lyckat resultat utan onödiga elstötar och nu har nattgästen också en egen läslampa.
Hallelujah
(Till minnet av Leonard Cohen)
Finns det månne någon som vill veta hur jag känner det efter det svåra fullmäktigemötet i måndags?
Läget är helt ok fastän det blev en del besvikelser, men dem får man lära sig att ta.
På plussidan är att vår kommun åtminstone en tid ännu hålls kvar i det kära Österbotten. Från första början hade mitt intuitiva svar varit att vi inte kan ta ställning eftersom vi har alltför lite fakta på bordet. Men för det mesta stöder jag beredningen och ett ja till att inte byta familj, ja, det känns faktiskt som en familj, gick ju helt i linje med mitt hjärtas puls.
Sen blev jag naturligtvis besviken över att rekryteringsgruppens arbete helt förbisågs av 14 ledamöter. Det tycks ha blivit otroligt svårt att göra personval i kommunen utan att ställa till det samt få hotelser om domstolsbesvär. Positivt att kandidaterna var goda, men visste borde den lämpligaste och mest meriterade utses?
Alla dessa händelser medför att det inte blir lättare att avgöra om jag ska ställa upp i nästa val. Tiden får utvisa. Det är länge än till min 58 årsdag...
(På plussidan lägger jag också att jag lyckades reta upp en politisk motståndare så att kindhuden dallrade av ilska. Så elak är jag utan att säga något elakt. Det behövdes bara att jag inte tog åt mig av de numera vanliga verbala påhoppen)
