Obligatoriskt

Det är ett måste varje höst att söka sig ut till vår hemliga tranbärsmosse. Tranbären hör till mina "mediciner" och jag äter dem helst i naturligt skick.

Denna höst hade jag inga stora förhoppningar att få mitt lager påfyllt. Det hade varit så mycket nederbörd att tranbären troligen drunknat.

Första motgången var att vi upptäckte att älgjägare var på pass just efter samma skogsväg som vi använde. Hur bra är det att störa jakten?

Sen hade en ny väg uppenbarat sig så vi var lite osäkra på hur vi skulle hitta till mossen. Men allt vände till det bästa.

En älgjägare upplyste oss att jakten skulle avblåsas inom kort så inga problem att traska ut i skogen. Och efter att ha hoppat över ett dike i onödan tog vi ny start och hittade den steniga stigen till vår mosse utan bekymmer. Det blev till och med lite kortare väg att ta sig ut dit.

Men fanns det bär?

Joo då. Om man satte ner handen i den mjuka mossan hittade man större tranbär än vanligt och utan att förta oss plockade vi våra fyra litrar och fick ta kaffepaus så att smörgåslådan skulle bli tom för att fyllas med tranbär. Våra muggar sköljdes ur och vips hade vi tre gånger 1½ dl förvaring för mera tranbär.

Och solen sken och fåglarna kvittrade (åtminstone en liten + några kråkor) och vi njöt av den fina höstdagen.

Nu är frysen fylld med 37 minipåsar tranbär för ett års förbrukning. Det är lycka!