 |
| Lönnlöv ska hållas i gräsmattan |
Det är tungt att resa till storstan. Efter lite mat, småprat och TV-tittande blev jag plötsligt så trött att det kändes oöverkomligt att börja det massiva uppdraget att pumpa luft i min madrass.
Konstigt nog visade fysikern inga tendenser att åta sig denna uppenbart fysiska ansträngning utan kröp snällt under sitt täcke med de trösterika orden att jag kan ta liggunderlaget.
Självklart förkastade jag muntligt det alternativet, men eftersom min ovilja att sätta i gång med fottrampning var så uppenbar, fick jag krypa till korset eller egentligen sträcka mig efter liggunderlaget med hjälp av ett paraply.
En sovsäck ovanpå hjälpte inte upp situationen utan jag tillbringade natten på ett hårt betonggolv.
Jag hoppas det var min sista natt på hårt underlag. Tanten har blivit bekväm av sig, men nog lärt sig en läxa.
Femton minuter ansträngning uppväger åtta timmar sömn på mjukt underlag.
Rubriken innebär inte att jag håller på och förbereder min hädanfärd. Den tänker jag minsann inte sätta någon tid på att planera. Nej, jag är just nu på den tredje och sista Helsingforsresan i oktober månad.
Jag tycker om att resa så inget ont med det, men visst är tågresorna ganska tungrodda. Den här gången är jag dock väldigt upptagen av möteshandlingar. På måndag känns det som mitt hittills mest omfattande kommunstyrelsemöte ska gå av stapeln. Före det ska jag också hinna med läkarbesök och ekonomigruppsmöte.
Men vad sägs om följande stora ärenden: utlåtande över lagarna för social- och hälsovården, landskapsreformen och allt vad där tillhör, förnyad förvaltningsstadga, utse valnämnder, bilda fastighetsbolag, val av ny bildningschef, bestämma skattesatser och lite annat smått och gott FÖRUTOM budget för 2017!
Det blir att hålla ett stadigt tag om klubban och svinga den i snabb takt.
Så långt är jag nöjd eftersom jag på nedresan studerat föredragningslistan med bilagor och sparar budgetboken till hemresan. Det kallar jag god planering.
Nu får jag se fram emot ett regnigt Helsingfors och kanske en matbit på en liten restaurang med fysikern som ska möta upp vid järnvägsstationen.
 |
| Familjen Skogstroll |
 |
| hallmattan |
 |
| nya mattan |
 |
| gamla mattan överförd till badrummet |
Jag är riktigt stolt över oss damer som fixade ett gäng (ordvalsinspiration märke Ernst K) sittdanser till ett femtontal låtar på två dagar. Ibland var det svårt att variera sig och kreativiteten sinade, men det ska bli roligt att få testa produkterna då koreografierna hunnit bli nedskrivna. Alltså eloge åt tantmaffian!
Det blev lite tid över till umgänge och promenad med fysiker och make också innan vi äntrade tåget för hemfärd till den kalla Nord.
Detta veckoslut tillbringas helt och hållet vid Mannerheimvägen i Helsingfors. Jag trampar på Mannerheim då jag går genom långa korridorer till vårt hotellrum. Ja, åtminstone bokstavligt eftersom den heltäckande mattan är dekorerad med hans namn.
Sittdansworkshoppen som jag deltar i har sitt säte i Folkhälsans seniorhus som ligger några kilometer längre bort från centrum.
Det är faktiskt riktigt skönt att få någon ensam timme på hotellrummet, medan make och fysiker ränner runt på Fölisön och Senatstorget. Inga måsten, bara lugn och ro.
Största problemet i storstan är alltid att hitta ett lämpligt matställe. Igår ramlade vi in på Bar Teos på seneftermiddagen för lite tapas. Det var tomt då vi anlände, men ganska fort började folk strömma in för after work, bland annat en som var "tuttu tv:stä", men som jag inte kommer på namnet på. Alla fotbollsnördar hånflinar säkert för jag har sett killen flere gånger som expertkommentator när Finland spelat sina kvalmatcher.
Mera mat blev det senare på kvällen då vi lyckades få bord på en välbesökt italiensk trattoria i Tölö.
Men nu har huvudet fått jobba hårt hela dagen med danskoreografier så lite bäddvila sitter fint innan det blir dags för kvällsbiten. Hullut päivät på Stockmanns intresserar inte det minsta.
Tänk att tiden går så fort! Häromdagen fick jag ett barnbarn och helt plötsligt är gullungen sex månader.
I mina gömmor hittade jag för en tid sen ett par stickade byxor och en tillhörande kofta som av någon anledning fallit i glömska då jag kom till monteringen. Det är alltid det sista som vill bli ogjort.
En tid gick jag och såg på arbetet innan jag äntligen nålade upp delarna för utspänning. Det gick en vecka innan jag tog itu med att sy axelsömmarna och sticka halslinningen. Som tur var hade jag varit förutseende och stickat fram- och bakstyckena i ett stycke och bara ärmarna skulle monteras fast.
Nu är knapparna valda och eftersom jag tillbringar hela veckoslutet i Helsingfors får lillen vänta ännu några dagar på sitt nya set. Kanske han har vuxit ur det ...?
Då var vårt förberedande möte med våra nordiska dansvänner över. Det gick ganska smärtfritt fastän våra länder och förbund inte fungerar riktigt på samma sätt. Det mesta kan man diskutera sig fram till och komma till ett gemensamt beslut. Ack, om det fungerade på samma sätt inom vår lilla kommun!
Nu gäller det för mig att hinna reda ut mina anteckningar så att protokollet blir klart och tydligt. Mycket ska fogas ihop och 'copypastas'. Där har vi måndagens arbete. Plus eventuellt baka semlor, plantera blomlökar, vitlök och annat trevligt. Jag har en tendens att göra ingenting om jag har mycket planerat.
Men först ska jag njuta av tågresan till Bennäs och ta itu med andra sockan.
Och INTE glömma handarbetet på tåget!!!
Om man står på en perrong och väntar på ett tåg har jag några tips att bjuda på.
Det brukar vara aningen kyligt eftersom vinden har alla möjligheter att erbjuda sitt sällskap antingen man vill det eller inte. Själva järnvägsrälsen har också en svalkande effekt då temperaturen närmar sig minusgrader.
Alltså behöver man röra på sig. Jag har tidigare prövat på menuettsteg, men nu förstår jag att inte alla är lagda åt danshållet och menuettrytmen är inte den lättaste att få tag i utan musik.
Olika gymnastiska stegserier har jag också testat och de kan göras hur svåra som helst med höga benlyft, kickar och piruetter. Men det kan tänkas lite förargelseväckande för eventuella blivande medresenärer.
Då kan jag rekommendera lite mindre rörelser. Att gå upp och ner på tå är inte så märkbart, men ack så nyttigt för balansen. Ännu mindre syns det om man satsar på de små musklerna man har i fötterna. De stackarna ska stöda alla små ben som går kors och tvärs i de små fossingarna. Fötterna ska bära upp och få fart på den mycket tyngre kroppen och de är väl värda det underhåll vi kan ge dem då den uppenbara tiden finns tillhanda.
En fysioterapeut har gett mig några goda tips på rörelser och de försöker jag komma ihåg att använda mig av då och då. Jag fick faktiskt mina konstiga bekymmer att försvinna under sommaren med fotgymnastik.
Tillräckligt rymliga skor är vad som behövs när man står där och väntar på tåget. Efter höjningarna upp tå går man över till tåskrynklingar (egen terminologi) vilket innebär att man kraftigt böjer alla tår och spretar ut dem igen.
Sen kommer de små rörelserna som det tar en tid att få inkörda. Det är svårt att hitta de rätta musklerna, men jag är ett levande exempel på att det går att lära sig.
Man sträcker ut tårna och håller dem stilla. Sen försöker man spänna en muskel ovanpå foten mot yttersidan. En annan muskel som är bra att jobba med hittar man om man vinklar ner hålfoten och låter muskeln belägen högst uppe på foten spännas och avslappnas.
Det är inte lätt att förklara, men effektivt är det och många minuter av dagen stjäl man inte. Det bästa är förstås om man tar av sig skorna. Det lämpar sig sällan på en tågperrong i början av oktober, men väl på ett långt politiskt möte.
