Två damer på vift

Eftersom jag har nästan tre dagar till mitt förfogande gäller det att planera vettigt.

Första eftermiddagen gick till lite rensning i odlingslådan. Men kvällsstunden gick helt på nöjeskontot. Goda väninnan råkade också vara tillgänglig för små äventyr och vi styrde kosan söderut.

Första anhalten var Aspegrens trädgård som skänker lugn, men för samtidigt in samtalet på små trädgårdshändelser. Det var ljuvligt att gå in i den lilla örtagården och dofta på rosorna - alltså gammaldagssorterna som faktiskt har en stark doft, ibland för stark.

Sen var det besök i två loppishallar och jag fick nya ljus till takkronan i sommarstugan. Ljusen får nämligen inte vara för långa och det kommer mörka kvällar ännu.

Vid det här laget var vi lagom hungriga och lät bilen ta oss till Strandis där vi kunde sitta ute och njuta av var sin god pizza. Vi stötte också på en halvbekant larsmopolitiker som var mycket diskussionsvillig och höll på att förstöra den gemensamma måltiden. Jag tar lite av skulden på mig eftersom jag är så himla trevlig att prata med !?!

Det var egentligen bra att det drog ut på tiden för vi hann bli kaffesugna och naturligtvis måste man förflytta sig. Så många som möjligt ska få tilldelning av våra magra slantar.

Vi fastnade för Café Bryggan i Öja och där kunde vi också sitta i solskenet och inta vårt kaffe och visst måste man väl ha glass också.

En kväll att minnas i november!

Glömt men inte gömt

Jag hade helt glömt bort min odlingslåda med takkupol. Det hade regnat, men i natt slog det mig att regnet inte kunde nå in till sallaten, rädisorna, gurkplantan och basilikorna under kupolen. Eländes elände, tänkte jag och befarade det värsta.

Men nej, idag när jag tog ett varv via hemmet, före jag åkte till Vasa för hoppeligen det sista mötet för sommaren, kom jag ihåg att lyfta på taket och såg till min stora lättnad att allt var grönt, men torrt. Det kunde åtgärdas och i morgon ska jag försöka hinna rensa lite också. Det är aldrig så inspirerande att rensa som när man inte har tid!

En dag på jobbet

Så var det dags för en hel dag med VR:s VD samt planeringschefen för passagerartrafik och regionens näringsliv och beslutsfattare och riksdagsmän. Lite småregnigt väder hindrade inte att det blev en lyckad dag. Vi vet inte ännu om målet uppnås, dvs fler tåg som stannar i Bennäs, men åtminstone blev regionen mer bekant för tåggubbarna.

Två företagsbesök, Nautor och B. Herrmans, gav nya insikter och vem tackar nej till en utsökt lunch på Pavis? På Herrmans Nordic Light hade jag dessutom nöjet att träffa min svägerska och hennes dotter som båda jobbar där. Jag blev imponerad av sättet att jobba enligt LEAN-modellen.

En annan behållning var förstås de privata diskussionerna med deltagarna gällande ett och annat ...

Den goda osten

Så har denna midsommarafton förflutit i vackert väder och både trevligt och obehagligt sällskap. Det sistnämnda stod myggorna för.

Enligt gammal tradition hade vi inte bullat upp utan satsat på goda ostar med tillbehör. Det är alltid spännande att se vad vi hittat och även denna gång hade vi av tolv sorter lyckats pricka alla olika.

En av mina favoriter är Västerbottenosten och den smakrika upplevelsen har jag i kväll återfunnit som tröst efter den regniga midsommardagen.

Tankar inför midsommaren

Vi tar det negativa först. Brexit. Det bekymrar mig oerhört att Storbritannien vill dra sig ur vår europeiska gemenskap. Det finns bara ett värre: att dessutom Donald Trump blir president i USA.

För övrigt njuter jag av det lugna livet på sommarstugan. Diverse söner dyker upp på besök från och till. Jag hoppas också att lilla barnbarnet ska våga sig ut.

På tal om barnbarn, jag tror jag berättade om det ensamma hårstrået som uppenbarat sig under hakan. Nu hade det vuxit ut igen till min stora förfäran, men jag lugnade ner mig då jag kom på att det är ett tecken på farmorskap och det finns ju sax!

I sakta mak har vi röjt och städat här. Inget behöver bli färdigt i ett huj för våra kommande gäster är inte av det kräsna slaget utan hjälpsamma. Jag ser fram emot djupa samtal och goda ostar!

Trivsam helg!

Nästan semester!

Nu får Villa Tallro vila i allsköns ro. Tavlorna kommer säkert på plats i sinom tid och vem behöver gardiner i matvrån? Inte arbetande son nr 4 åtminstone!

Nej, vi tog pick och pack och flyttade ut till Villa Myrboda. Först tog vi itu med städningen. Den här vintern hade mössen hittat in i huvudbyggnaden och efterlämnat små och prydliga visitkort.

Vår praktiska sol-värmer-vattenmojäng hade inte klarat den kalla vinterperioden och ALLA femton rören hade gått sönder. Men vi har varit så nöjda med den att vi köpte nya rör och nu är den på plats igen. Och solen skiner!

Lite mer fejande och vi kan ta emot våra traditionella midsommargäster.

Den beramade lördagen

Våra dansare anlände med buss till Kristinahallen halv elva. Vi hade övning en timme och sökte våra omklädningsrum.

DÅ fick jag dagens värsta upplevelse! De sex Ekenäsdamerna började fråga efter sina pikéskjortor.

!!! Jag ville sjunka genom golvet. Det var på mitt ansvar att ta med skjortorna och det sjönk långsamt in i min lilla skrutthjärna att just DET hade jag glömt! Påsen med sex olikfärgade skjortor låg snällt hemma under databordet och väntade på sin resa.

Vad göra? Vårt program baserar sig på färgkombinationer. Vi hade tre skjortor i reserv, varav två tyvärr var i samma färg. Kunde jag hämta? Nej, tyvärr räckte tiden inte till.

Med gråten i halsen greppade jag telefonen och ringde min ängel. Kunde och ville han möjligtvis rädda min dag? I nöd och lust heter det och nu var nöden nära. På min sida hade jag regnvädret och tack och lov min underbare make som hastigt tog beslutet att han kommer. Han hann till och med fixa mat åt sig.

En timme före första galan levererades skjortorna och min tacksamhet och lycka visste inga ord. På plussidan lämnade också den lilla resa som make och äldsta son fick med sightseeing och cafébesök.

Vårt uppträdande gick väl något så när. I seniordans behöver inte stegen vara perfekta och ingen gick vilse på scenen. Färgkombinationerna underlättade och gav effekt åt hela programmet och de kommentarer vi fick var positiva. Applåder fick vi också.

Andra galan gick ännu bättre för då var vi så grymt vana.

Come together - make memories. Det blev faktiskt ett minne för livet. Ett stort tack till alla dansare! (Och till IK Kronans gymnasters ordförande som fick oss på bild)

 

Tillbakablickar

Det blir ingen kronologisk följd i min tillbakablick på FSG Festivalen. Jag börjar med söndagens huvudfest och tar den händelserika lördagen en annan gång.

Det måste sägas att det var himlaskönt att ha det "egna" programmet ur världen och bara få njuta av andras programnummer.

Söndagen bjöd på blåsigt och kallt väder och solen uppenbarade sig först när avslutningen stod på agendan.

Min kollega och jag hade äran att få marschera in på sportplanen tillsammans med styrelsen för FSG iförda våra vita jackor, vit pikéskjorta och svarta byxor. En ståtlig seniordansare från arrangörsföreningen bar Finlands Seniordansförbunds fana.

Efter fanhälsning och välkomstord fick vi pallra oss upp på läktaren på VIP-sektionen. Tänk, nu var jag här - äntligen! Jag kommer ihåg min första gymnastikfest i Jakobstad 1990. Jag tyckte det var lite överdrivet med skild traktering och platser för vipparna och kände mig lite som en mänska av andra rangen. Men denna söndag var det inte helt fel att ha garanterad plats på läktaren och skild förplägning under pausen. Det har tagit mig 26 år att komma till toppen!

Förbundsprogrammen var fina och väldigt sevärda. Vilket arbete ligger inte bakom alla dessa uppträdanden från musikval till koreografier och övningar.

Här kommer stillastående smakprov:

Akrobatik/redskapsmass

Hop on massprogram

Hjältar

Jumping Ninjas

Family Power "Skepp å hoj landkrabbor!

Truppgymnastik  -"Rödluvan och vargen"

Showmass - We all see the same sun

Vuxenprogram - sextiotalsmedley

Livet i en svit

En halv dag är avklarad i bastusviten i Hotell Alma. Det är verkligen lyxigt med svit, bastun behövs inte. Men vardagsrummet med pentry, till och med kaffe finns, var arena för livliga diskussioner på kvällskvisten.

Gymnastikförbundet har också utrustat oss med sportig, vit jacka, blå och vita pikéskjortor förutom festivalblusen från tidigare. Den blå ska användas i festtåget och den vita på söndagen. Ja, de som känner mig väl vet nog att den blå färgen får mig att må illa, men jag är van att lida lite när det gäller gymnastikfester. De program jag har deltagit i brukar alltid innebära kläder i blått.

Kvällspromenaden i Kattpiskargränden avklarades igår i fint väder. Vi besökte den gamla, sneda Ulrica Eleonorakyrkan från 1700-talets början. Avslutningsvis blev vi guidade runt vid hotellets grannhus med loppis/utställning/festlokal vid havsstranden och öppen trädgård.

Idag ska mycket hända och det utlovade regnet har anlänt. Våra seniordansare anländer norrifrån med buss på förmiddagen och det blir en timmes träning. Spännande!

Come together - make memories

  Efter en heljobbig torsdag, en mötesfylld fredag förmiddag är jag nu på väg med min co-koreograf till Kristinestad. Regnet öste ner då jag körde till Vörå, men här söderom Vasa ser det torrare ut. Vädergudarna har inte lovat att ställa sig på gymnasternas sida detta veckoslut, men om inte annat så kommer man att minnas FSG festivalen i Kstad då det regnade och regnade. Kanske man får något annat att tala om än Närpes och Kållby som också lär ha bjudit på ett uselt väder.

Seniordansarna får åtminstone visa sitt massprogram inomhus till all lycka eller kanske vi koreografer kan ta åt oss äran för det eftersom det var vårt villkor.

Lite till

Gårdagkvällens shopping lutar lite åt det romantiska hållet, om man bortser från ugglan.

Jag var ute efter en liten korg för makens rakmaskin. Man kan väl inte ha en grön längre?!

Först hittade jag en liten söt sommarväska som jag fick en plötslig idé om att använda som lektyrställ i lilla toaletten. En sugkoppskrok hittades inte i samma butik så jag får se om en sådan inskaffas senare eller om det fungerar med att kassen står på golvet och täcker in golvuppvärmningsrören.

Det fanns en liten lämplig korg i liknande material och visst passar den också en romantisk make? Vi får se om han överhuvudtaget märker någon skillnad ...

Ugglor är fina att titta på för de tittar snällt tillbaka. Jag kunde inte motstå den gräddvita fågeln och den hittade genast sin plats högt uppe i ett träd - eller kanske på ett skåp.

 

Sagan om hyllan

Det var en gång när jag besökte IKEA (dessa gånger är väldigt få) för ganska länge sedan. Jag tyckte att jag kanske någon gång kunde ha behov av en Lackhylla i ek och köpte en sådan.

Men hyllan hade inte plats någonstans. Den kände sig inte hemma i vardagsrummet, ej heller i matvrån. Sommarstugan dög inte heller så hyllan fick vila stående i ett litet skrymsle bredvid en garderob.

Nu när vardagsrummet blev omtapetserat och ommöblerat fick hyllan komma ut och lufta sig. Kanske nu den kunde hitta sin egen plats?

Njaa, det var inte så enkelt, men med makens hjälp hittades nästan ett ställe och vi tog mod till oss och skruvade upp den. Ja, skruvarna fanns inte med.

Egentligen blev hyllan placerad för högt, men rådig som Kronjuvelen är, korrigerade hon detta genom att placera de två loppislisthyllorna så där lagom virrigt nedanför och resultatet blev ganska bra.

Det var också tämligen uppenbart att placera foton på de tre hyllorna. Sönerna hade tidigare funnits i tre exemplar var (inalles 12 foton) i ett års ålder på en liten väggstump. Nu kändes det liksom okej att låta dem åldras lite och plocka fram studentfotona som hittills fått gömma sig i fotoskåpet tillsammans med övriga foton i ett virrvarr.

Som kontrast inköptes vita ramar och jag snittade till fotona och tryckte in dem i ramarna. Jag måste nog säga att jag tycker att guddottern tagit de bästa och naturligaste bilderna. Titta på de två längst uppe till höger.

Det ska vara lagom suddigt för att inte utelämna de nära och kära

Svåra val

När man håller på och vrakar bland sina ägodelar ställs man inför ett dilemma då och då.

Där stod jag nu med två glasfat på fot. Ett var Nuutajärvis Apila och det andra något okänt, men ändå småsött. Ska jag välja det lite mer erkända eller det jag intuitivt känner för, fastän det är lite mer opraktiskt och pråligt?

Helt enligt kvinnlig logik kör jag på känsla. Klöverfatet får åka på loppis och jag behåller det sötare, även om jag kanske inte behöver ens det. Vid nästa sortering är det det som åker ...

En gammal möbel flyttar in

Efter omställningar i vardagsrummet lyckades jag få plats för den lilla tidningshyllan/skåpet som går i samma stil som pappas skrivbord. Det har stått i sommarstugans bastukammare, men hade inget emot att få komma tillbaka till Kronoby och få sig en liten upputsning med olja och ättika.

Jag tror inte min far snickrat det utan det torde tillhöra min "mosters" möblemang från femtiotalet. Tänk, att man kan börja tycka om saker som man inte brydde sig om förr!

Pappas ombyggda oljelampa som han förtjänat genom att hugga ved åt en släkting passar precis ovanpå samt militärfotot i glas av pappa. Jag till och med tycker om sladden till lampan som inte är av plast utan är tygbeklädd. Mycket var bättre förr.

Framåt

Det tar sig sakta men säkert, faktiskt väldigt sakta. Hela tiden går jag omkring och har dåligt samvete för att jag inte hunnit ut i trädgården, att jag inte tvättat fönstren, att jag inte hinner baka, att jag inte hinner dittan och dattan.

Vardagsrummet är klart och nu återstår plockning och sortering. Behöver jag faktiskt alla saker? Kunde jag sälja, skänka, slänga?

Skönt är det dock att så småningom få skåpen genomgångna och kanske ändra lite i inredningen. De gamla trasselgardinerna fick komma upp till sommaren. Gamla skåpet som passar till pappas skrivbord fick komma hem från sommarstugan och så vidare.

Men ännu återstår mycket och nästa vecka bjuder på vissa dagar fulla av möten och veckoslutet tillbringas i Kristinestad.

Tekniskt strul på resan

Puh! Klockan är inte ännu åtta på morgonen och jag har redan suttit två timmar på tåget och närmar mig Tammerfors med destination Helsingfors.

För en stund sedan var min lilla värld slagen i spillror, men nu är jag på G igen!

Jag hade suttit och jobbat och bland annat förberett mötet, läst lite post och skickat själv också. Jag hade kommit så långt att jag unnade mig ett sudokuspel. Men det var tydligen någon annan som var missunsam (stavas det så här?) för plötsligt blev allt svart. Det gick inte att starta plattan på nytt. Panik! Det vanliga beprövade smälla-försiktigt-på-trilskande-tekniskt-föremål fungerade inte.

Jag watts-appade familjen och uttryckte min nöd. Äldste sonen var vaken och tyckte att jag kunde dra i nödbromsen. Det budskapet didn't make my day så lite senare kom förslaget att googla.

Det var bättre. Jag lät mina medresenärer lyssna på ett youtubeinlägg, men det var inte behjälpligt i min situation. Nästa försök gav bättre resultat. Det finns en pytteliten resetknapp (eller hål), men och det var ett absolut aber. Om man hittar ett litet föremål, typ nål, och försöker 'resetta' så försvinner allt från plattan! Större katastrof och panik!

Men man kunde tvångsstarta genom att hålla in startknappen i 10 sekunder och så länge hade jag inte orkat. Jag gjorde ett präktigt försök med extra långa sekunder. Och voilà - här är vi igen. Back in business! On the track! Livet leker och sinnet är lätt ...

Salomon

En ny stark herreman besökte oss i natt. Han lär ha visat det mesta av sin styrka i Lappland och längs den österbottniska kusten.

Visst höll han mig vaken i långa stunder och jag hoppades innerligt att alla träd runt huset skulle motstå frestelsen att kyssa marken inför Kung Salomon.

Jag har inte inventerat hela tomten eftersom regn, blåst och kyla har fortsatt att härska i regionen. Åtminstone grenar, löv och barr täcker in gårdsplanen.

Koltrasten har vistats i vår närhet hela våren och kom till terrassen och inspekterade omgivningarna. Kanske den väntade på att en fet mask skulle krypa upp ur något skrymsle efter regnet.

Till kännedom: fågeln sitter på stolryggen

Ny favorit

Jag har tydligen drabbats lite av sjukdomen samlarmani igen. Jag skrev om Sini-produkterna med sugkoppsfastsättningsmetoden. Nu har jag investerat i fler dylika grejor.

Visst behövde hårtorken en egen ställning. Och eltandborsten är lite besvärlig att placera. Den behöver ständig laddning och närhet till vägguttag. Men fiffig som jag är köpte jag sugkoppstvålställningen och den fungerar fint.

När man är på gång med krom/stålfärgat var det bara att leta reda på en liten skräpkorg. När jag kom till WC-borsten avvek jag en aning. Det fick räcka med att skaftet var av rätt färg, men jag kunde inte motstå den naturvita keramikhållaren som jag visste att skulle matcha golv och lister.

Belysningen var lite svårfixad, men till sist vågade jag mig på ledlampor som tyvärr inte går att byta ut, men de ska brinna i 50 000 timmar och jag räknade ut att det blir ganska många år.

Riktigt nöjd hittills ...

Ingen brist på kreativitet

Det är inte superenkelt att fästa saker på kakelvägg. Jag hittade dock produkter med sugkopp som såg trovärdiga och stabila ut och dessutom made in Finland.

Det tycks bli kromfärgat som är min accentfärg efter det ljusgröna.

WC-papperet har fått sin nya hållare och vi har fått handdukshängare. Men nya namnlappar måste hittas. För att inte göra det besvärligt eftersom handhandduken har hittat ny plats och maken och jag har bytt ordningsföljd, fick jag ta till en tillfällig lösning - målartejp med tuschskrift och det fungerar fint tills vidare.

Men den största lyckan av allt är att jag förra veckan ramlade över ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till. Eller vad sägs om tapetserarhjälp av barndomsgrannen? Det var en god vän som var så vänlig och ställde sin make till förfogande. En räddare i nöden minsann! Jag tackar och tar emot med öppna armar. Vännen var lyhörd för det kaos jag befann mig i och nu har jag ett stort problem mindre.

Inga fritidsproblem

Visst har jag mötesfria dagar, men huset är ännu i oskick så därav tystnaden. Dessutom har jag hunnit njuta av examenbordens håvor och de fick vitsorden med beröm godkänt.

Nu börjar lilla toan hitta sin nya stil, men än återstår lite detaljer. En liten titt visas här nedan. Notera att det gröna är borta.

Äggformat besök

Ser ni de små vita plupparna på bilden? Det är nio stycken ägg som tillhör mamma gräsand. Hon har behagat lägga dem i ett bo en meter vid sidan av parkeringen till sommarstugan.

Jag hoppas innerligt att de får vara i fred och att hon snart har ruvat färdigt och kan ta ungarna ner till vattnet. Vi vill inte störa.

Det ultimata kärleksbeviset

Kan man göra något mer kärleksfullt än plocka pinnar på vedbacken så att den älskade ska ha lättare att få fyr i värmepannan på morgonen?