Rätt (igen)!

Jag gör minsann inte saker på rätt sätt, men när det gäller en sak tycks jag ha varit på rätt spår. Det handlar om barnen i mitt liv. Jag har alltid påpekat att kvantitet är nästan viktigare än kvalitet och även lyckats genomföra det på grund av en make som gladeligen försörjt hela familjen.

Samma tankegångar kom fram i en tidningsartikel häromdagen där en klasslärare och sedermera socialarbetare inom barnomsorgen uttalade sig i ämnet. Det finns idag många barnfamiljer som har det jobbigt och mycket kan förebyggas bara samhället ser behovet av hjälp i god tid. Tyvärr saknas ofta ekonomiska resurser.

Man behöver inte vara världens bästa lektant utan tryggheten skapas av att man finns i närheten så mycket som möjligt och faktiskt tar sig tid att bemöta barnet då det kräver lite mer aktiv tid. Alltså inget flippande på mobilen i sådana stunder.

Nog med pekpinnar, men tänk och begrunda.

En helt vanlig torsdag?

Den åldrande gymnastikledaren drar ett pass för sina ännu äldre adepter. Det är lite mer fart på än vanligt och efter några rörelser med huvudet upp och ner och magen ihopklämd känner sig ledaren lite konstig. Syret tycks inte räcka till, men en stol finns till hands och gymnasterna ombes snällt lägga sig på mattan. Men innan det så hinner några vänliga själar höja ledarens ben uppåt mot en stol och öppna dörren. Timmen fortsätter i enlighet med den vilande ledarens utropade kommandon.

Senare på eftermiddagen är den återhämtade ledaren på vift i sydstaden och ägnar sig åt lunch och cafébesök med en empatisk väninna som genom djupgående frågor försöker reda ut ledarens syn på själen och dess eventuella vandring efter döden. I samband med uppköp av ett batteri till den omskrivna klockan passar ledaren också på att krama en högre polistjänsteman som råkade befinna sig i samma affär. Det kändes naturligt och även väninnan fick en polisiär kram helt utan att be om det.

En helt vanlig torsdag i Kronjuvelens liv alltså!

Klocksorg

Jag har drabbats av klocksorg.

I lördags märkte jag att min armbandsklocka inte längre fanns på sin plats - min vänstra handled.

Jämmer och elände! Jag klarar mig inte utan klocka! För att kunna passa alla tider måste jag veta vad klockan är, var jag än befinner mig. Någon telefonklocka räcker inte för då ska jag alltid ha telefonen på mig och det vägrar jag.

Långt inne i mitt minne fann jag en diffus tanke om att jag steg upp och tyckte mig höra ett svagt ljud som om jag tappat något. Kunde det ha varit klockan som gled av min handled? Och var befann jag mig?

Jag har kommit fram till att jag troligen tappat klockan redan på fredagen och då var jag i Vasa. Jag har ringt till restaurangen, men inget hittegods. Nu finns det en liten chans att den dyker upp, men troligtvis inte.

Jag sörjer. Det var den första klocka jag själv köpt och den var brun metall och passade perfekt ihop med mitt dito Nominationarmband. Den var finsk dessutom och den har således ett stort affektionsvärde.

Idag åkte jag in till min stambutik när det gäller klockor och juveler och köpte ett nytt batteri till finklockan som nu får bli vardagsklocka. Ännu lever jag på hoppet att den andra ska hittas ...

Farmor shoppar

Det liksom fastnar alltid ett klädplagg i storlek pytteliten i min hand då jag rör mig i butiker som riktar sig till de små och oförstörda.

Jag har också hunnit filosofera över vad som hänt sedan jag själv hade små dvärgar i hushållet.

Var finns alla praktiska omlottpajtor? Visst kom bodyunderkläderna redan på min tid som mamma, men hur roligt är det att byta allt mitt i natten då den lilla oskyldiga behagat släppa i från sig något onämnbart som galant glidit upp längs ryggen?

Och på den allra minsta som ska behandlas varsamt är det sååå praktiskt att få sätta i en liten arm, lite vända steken på sidan och föra in omlotten under den babydoftande kroppen och direkt fånga in andra armen. Allt som ska dras över huvudet är mycket besvärligare - minns jag.

Och vart har alla små sparkbyxor med fötter tagit vägen? Jovisst finns det små, söta sockor, men det är så mycket bättre då byxan sitter ihop och alla kylande mellanrum undviks.

Detta har jag hunnit betänka medan jag shoppar vidare ...

tycker om ugglor

Aromatiskt!

Jag fortsätter på temat saluhallen.

Jag hittade tre underbart doftande påsar med grönt te och eftersom lagret där hemma var slut var det enkelt att samla ihop tre sorter och köpa hem. Te väger inte särskilt mycket heller.

Föll pladask

I fredags hann jag med ett långt cafébesök också. Jag trippade in till Saluhallen i Vasa och köpte ett par ostar och satte mig sen med kaffe och bakelse på Wasa konditori.

Och vilken bakelse sen! Jag trodde det var vitchokladmousse, men servitrisen pratade om cheesecake.

Det var bottenmassan som var alldeles speciell, någon typ av havregryn, kakao/choklad och eventuellt smör. Vilken njutning! Nötter ovanpå.

Det blir nog att försöka härma kreationen ...

Innan jag gick ut från caféet var alla bakelserna slut (det var inte jag som åt upp dem). Jag måste ha gjort ett populärt val.

Landskapsstafett 2016

Det var igen Kronobys tur att anordna landskapsstafett på skidor för kommunerna i Mellersta Österbotten och de norra kommunerna i Österbotten.

Planerna är att stafetten ska gå av stapeln på trettondagen, men den dagen är ofta mycket kall. I år var den både kall och snöfattig. Reservdatumet fungerade dock perfekt.

Jag hade några små officiella uppdrag som typ blomster"flicka" , utdelare av etappsegerpriser samt överlämnande av fanan till nästa arrangörskommun (Vetil).

Men största delen av tiden fick jag njuta av tävlingen som för sextonde året i följd vanns av Nykarleby. Kronoby belade den förargliga fjärdeplatsen, men Kronobys andra lag vann B-serien och det hurrar vi för.

Åskådarantalet kunde ha varit större, men funktionärerna skötte sina uppgifter utomordentligt.

Segrarna i B-serien

I baktagen igen

Med de bästa förutsättningar satte jag i gång med att baka semlor. Det har varit så sparsmakt på sistone med brödbak och jag hade också kommit ihåg att införskaffa jäst.

Jaha, vad finns det för mjölsorter i skåpet? Inte mycket, men jag hade förstås jästbrödsmjöl som grund och hittade lite kornmjöl och havregryn. Tyvärr är alla sorters hälsosamma frön och nötter portförbjudna enligt barnalagen. För att få lite färg på semlorna slängde jag i lite spiskummin.

Visst går det snabbare om man gräddar i varmluftsugn? Jag fick in båda plåtarna, men sänkte värmen. Poäng där!

Sen gick det lite, lite fel. Jag ställde in timern, trodde jag, men tydligen inte. Jag märkte missödet i tid och kunde rädda semlorna, men de de såg ut som små mjölkstinna bröst eller bruna ägg. Hårda på ytan var de, men tack och lov helt naturligt mjuka inuti. Inga höjdare med tanke på smak, men det skyller jag på mjölsorterna. Jag efterlyser lite grovare sorter.

Hur mockarutorna blir vet jag inte ännu, men kanske de leder till ett nytt blogginlägg.

Dagens roll

Jag har tagit mig till Stenhaga, Vasa, på morgonkvisten och ska axla manteln som koreograf och planerare.

Som lämpligt kontor hittade jag en bokstavsrestaurang som har lång öppethållning. Det känns lite lyxigt att få sitta och planera i en miljö som tillhandahåller alla faciliteter. Nu inväntar jag min samarbetspartner och sen ska kreativiteten få flöda. Få se om det till och med blir några danssteg också, men risken är att vi blir portade. Det är nog bäst att försiktigt steppa under bordet.

Och kölden har släppt sitt grepp om landskapet!!!

Tack, det räcker!

Det allmänna samtalsämnet är vädret. I dagsläget är det kylan. Igen kröp termometern ner mot trettio grader.

Det var kallt i salen som jag drar mina gymnastikpass. Knappast blev det bättre av att jag i vanlig ordning satte i gång fläkten.

Det andra passet flydde vi ut i vestibulen och fick upp lite mer värme.

Om man får tro väderspåmännen ska det äntligen lätta i morgon och det tackar jag för.

Lämpligt recept

Jag hade tillgång till en burk kvarg och en burk crème fraiche som just hade passerat bäst-före-datum. Det var bakning på gång eftersom Zacharias Topelius hade födelsedag (och några till).

En stund av bläddring i gamla recept gav resultat. Det fanns ett lämpligt recept på Ungkarlskaka där  en av ingredienserna var surmjölk. 'Surt som surt' tänkte jag och skred till verket.

Ifall någon vill testa förmedlar jag receptet som jag fått av någon väninna under det förra årtusendet.

Ungkarlskaka

2 ägg
4 dl socker          vispas pösigt

4 dl surmjölk
250 g smält smör        tillsättes

6 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
2 tsk matsoda           blandas

Tillsätt ingredienserna i tur och ordning. Grädda i långpanna i 200 grader ca 20-25 minuter

Låt svalna.

Glasyr:       100 g smält smör
                    225 g pudersocker
                    1 tsk vaniljsocker
                    4 tsk starkt kaffe

Glasyren blir rätt så tunn, men ingen panik, den ska va´ det!
(Så stod det, men min glasyr blev ganska normal)

Kakan blev saftig och skulle säkert ha dugit lika bra åt den gode Zacharias som åt jubilaren på Krukmakarbacken.

"åvslappi"

Samvetskval

Ibland händer det att man borde vara på flere ställen samtidigt. Det hände mig i lördags och jag blev tvungen att välja. Jag valde det som jag vetat om ett halvt år och i anden var jag närvarande på de övriga tillställningarna.

Men ont samvete hade jag.

En liten chock

Det har hänt något stort i mitt lilla undanskymda liv.

Igår satt jag i ett konferensrum i Tammerfors och försökte vara kreativ i utveckling och planläggning och så händer det ...

Halvt lojt sitter jag och låter fingrarna löpa över min haka. Men vad är det där?!? Fingrar igen och upptäcker samma sak. Ett hårstrå!!! På hakan!!! På MIN haka!!! Det går inte att knycka bort, alltså förtränger jag det ...

Detta har aldrig hänt förut under min nästan femtiosjuåriga livstid. Börjar jag inta gumstadiet? Jag sköt undan problemet och återkom till det i morse framför badrumsspegeln.

Jo, hårstrået fanns kvar och det var mörkt och cirka en och en halv centimeter långt. Jag fick fortfarande inte bort det med knyckmetoden så jag grep en liten sax och förkortade det utan att klippa mig i skinnet - men nära var det. Nu blir det att granska varje vecka om det har vuxit ut igen eller om det har kommit fler ...

Tack och lov infann sig den trösterika tanken att det säkert var ett "farmorsstrå" och det kan jag leva med ...

Av förekommen anledning blir det ingen illustration den här gången.

Snöläget

Jag kände för att fly vardagen och passa på att kolla snöläget. Hemmavid kom det ymnigt med snö. Kanske tio cm snö som får vänta lite innan det får samla sig i lämpliga högar i periferin av gårdsplanen.

Många växter har nog frysit om fötterna eller rötterna och välkomnar säkert det värmande täcket. Själv behöver jag ingen snö, bara gott sparkföre. Det är inte gott att få hem varor från butiken då man inte vill starta bilen i kylan för att köra 500 m, stanna och köra 500 m igen. Cykla ska man inte på vintern enligt mina lagar och sparken fungerar som sagt inte heller och mat väger ...

Snöläget, ja. Norr om Kalajoki hade man inte fått påökt. Det samma gällde Uleåborg och Kemi och längre norrut tänker jag inte ta mig. Kanske man behöver passet om man närmar sig Sverige ...

Och tänk, jag har shoppat en hel halv timme! Helt nödvändiga saker eller vad sägs om ett par hemmabyxor (hittade ett par i brunt, finns mest grått och svart), nya utebyxor (de jag har från förr har antingen krympt i skåpet eller använts för grovjobb), prickiga byxor storlek 62, tandkräm och ett par bruna pumps (för TVÅ euro!). Det jag inte hittade var melerat babygarn och rundstickor 40 cm, men jag är inte hemma ännu ...

Hård läxa

Det har hänt saker runt omkring mig de senaste dagarna som lärt mig om livets förgänglighet och världsliga sakers obetydelse.

Jag tar till mig lärdomen och försöker att alltid hitta de små guldkornen och det lilla positiva i allt som sker. Ingenting är helt nattsvart.

Jag kan verka tala i gåtor, men allt behöver inte öppnas upp i min blogg. Jag bestämmer själv, som barnen säger i de yngre åren.

Sömnen

Nej, jag ska inte skriva en recension av Ulf Lundells roman. Jag har inte läst något av artisten/författaren/konstnären ännu. Men jag känner någon som samlar på hans litterära verk.

Jag ska i stället skriva om den vardagliga sömnen som många har problem med. Det är speciellt vi kvinnor som drabbas och således skylls det gärna på hormonerna.

Det är inte något litet problem och får man inte bukt med sömnlösheten påverkar det livet på ett mycket negativt sätt.

En del vaknar upp i vargtimmen, en del måste undvika kaffe kvällstid. Snarkningar kan störa och lampor som tänds.

Jag har själv vant mig vid att jag ofta sover tre-fyra timmar ibland och sedan vaknar upp och har svårt att hitta sömnen igen. Ofta löser man problem på natten och det är inte så bra att börja filosofera för mycket.

Nuförtiden löser jag mina sömnproblem genom att helt kallt och utan pardon för den jag delar säng med tända sänglampan och ta fram min bok. Då kommer sömnen smygande om en stund. Synd bara att jag piggnar till lite då boken ska läggas undan och lyset släckas.

Anledningen till att jag skriver om detta är att jag råkade lyssna till valda delar av mitt favoritprogram Kvanthopp för en tid sedan. Man körde ett gammalt inslag från några år tillbaka där en forskare redogör för sin upptäckt att man historiskt sett hade andra sovvanor än vi har. Man talade om den första sömnen och den andra sömnen.

Jag citerar från Arenan:

Vi utgår från att det normala är att man sover 6-8 h i ett sträck. Men det är det kanske inte alls? I sin historieforskning har A. Roger Ekirch vid universitetet Virginia Tech i USA lyft fram ett för oss idag glömt fenomen - nattsömnen uppdelad i två sjok. Ett fenomen Ekirch hittat bevis för i otaliga historiska källor.
- Man lade sig vid 21-22-tiden, sov cirka tre och en halv timme, vaknade och gjorde saker i en timme eller så, varefter man lade sig för att sova ett andra sjok lika långt som det första, säger Ekirch (Kvanthopp Arkiv 2012).

Intressant eller hur? Det är bara det att det moderna arbetslivet inte riktigt passar in ...

Dansens år

Jag tog mig friheten att utlysa dansens år då vi startade seniordansen på förmiddagen. Det kan hända att alla år får samma förtecken, åtminstone om jag får bestämma.

Redan i lördags tog ledarna i Österbotten de första dansstegen i Vörå och idag var det dags för mina egna, fina dansare att skaka loss till charleston.

Vi siktar på våravslutningen i Nykarleby Stjärnhall och började så smått öva engelska kedjan för att träna in den svåra dansen Hey, hey contra. Egentligen är den inte svår, men man ska ha fart på för att hinna i tid till alla turer.

Oxveckorna har börjat så nog hinner vi ...

Dansande tovsippor

Lydig hustru

Vad gör man då maken kommer hem från jobbet och vill på bio? Jo, man är genast med på noterna och söker information om filmer i grannstaden. Och voila! De visar en film man tänkt se och om en dryg timma!

In med en smörgås och iväg! Jag läste boken som står som grund för filmen för något år sedan och maken har hunnit halvvägs.

Visst var den helt OK och tänkvärd på många sätt - filmen om en man som heter Ove.

Viktig mojäng

Vi avnjöt makens julklapp idag. Han hade fått ett presentkort via Delicard och vi hade valt kalv entrecôte. Vi har under årens lopp hunnit testa mycket bland sortimentet och nu var det dags för lilla kalven. Den behagade dock uppsöka plats mellan tänderna och inte trilla direkt ner i maghålan hos två familjemedlemmar.

Men jag hade lösningen på problemet. Jag delade generöst med mig av mina tandtrådsattiraljer sedan de försökt med egna knep utan att lyckas.

Utan tandtråd, små miniborstar och eltandborste skulle tandstenen få härja fritt hos Kronjuvelen.

Författartips

Jag har läst de flesta romaner skrivna av Majgull Axelsson och har tyckt om dem alla. Hon hittar så intressanta trådar som hon börjar nysta i. Hennes teman är udda och jag värdesätter hennes insyn i människornas djupaste skrymslen.

Rekommenderas varmt.

Biografi

Majgull Axelsson växte upp i Nässjö och utbildade sig till journalist vid Poppius journalistskola. Som sådan var hon verksam inom områdena arbetsmarknad och ekonomi och var knuten till LO. Dessutom har hon haft befattning som informationssekreterare vid Utrikesdepartementet, och varit chefredaktör vid Beklädnadsarbetareförbundets tidning Beklädnadsfolket. Hennes första böcker var sakprosa och handlade om problemen med barnprostitution och gatubarn i tredje världen samt fattigdomen i Sverige.
Hon debuterade som romanförfattare 1994 med Långt borta från Nifelheim, och har därefter skrivit flera romaner, som blivit stora framgångar. För sitt författarskap har Majgull Axelsson blivit flerfaldigt belönad, bland annat med Guldpocket för säljframgångarna med Aprilhäxan och Augustpriset för samma roman. Hon är översatt till 23 språk och är en av Sveriges mest framgångsrika författare, i Sverige och utomlands. I Sverige är hon utgiven på Brombergs bokförlag.
Hon debuterade som dramatiker 2002 med LisaLouise, som detta år hade urpremiär på Dramaten och 2007 följdes den av pjäsen Helgonlegender, en "sorgesång över det svenska folkhemmets nedmontering".
Majgull Axelsson bor på Lidingö i Stockholms län. Hösten 2011 medverkade hon i SVT:s Sommarpratarna.

(Copypastat från Wikipedia)

Vi fortsätter

Under nattens vakna stunder satte jag i gång att planera. Ni minns, det som jag är erkänt bra på. Men det blir lite som i grammatiken - inga regler utan undantag.

Först gick jag en vederhäftig diskussion med mig själv. Orsaken till den intensiva diskussionen var två jästpaket som inköpts ifall att brödet skulle ta slut under helgerna. Detta hände inte och nu fanns de två jästbitarna i kylen och borde användas pronto.

Men vadå? Är hon verkligen så snål att hon inte kan slänga ett par billiga jästpaket?

Jo, det går bra och har hänt många gånger, men nu råkar det sig att detta hushåll inte sett mycket hembakt i fråga om kaffebröd och annat bröd under 2015. Frysen hade ett litet tomrum så några påsar kunde rymmas om inte allt hade åtgång med det samma.

Men ska man faktiskt ställa till och baka då det är nästan 30 grader och elkonsumtionen är på högvarv? Det var det som satte i gång den inre diskussionen. Slutligen lät jag bagaren vinna.

Jag borde ha börjat direkt från klockan åtta. Men icke! Det kändes skönt med sov- och läsmorgon i den varma sängen. Frukosten drog jag ut på och i maklig takt tog jag mig an dagens stordåd.

Jag hade bestämt mig för att satsa på både bullar och långpannebröd - alltså dubbla jäsdegar. Det var nu som planeringstanten borde ha tagit över för att få det att stämma tidsmässigt för en lunch som också skulle infogas i schemat.

Ni kan gissa er till resultatet. Visst blev det bullar, eller örfilar som vi säger, men naturligtvis glömde jag ena plåten för länge i ugnen. Och nog har vi färskt bröd till kvällen, men naturligtvis glömde jag skära i bitar före gräddningen och slutresultatet blev kanske inte så vackert.

Under tiden hann jag också ta emot fyra samtal, köpa en säck potatis av en sydösterbottning, mata ved i värmepannan en gång i halvtimmen, koka potatis, skala de sista morötterna av fjolårets skörd, steka lax och duka bordet.

Jag tror jag får vara nöjd ändå, men den dåliga planeringen ledde till en stressad husmor. Kanske man borde ta en promenad för att coola off?

Segt tålamod

 I julhelgen hittade jag ett recept i en tidning som såg smaskigt ut. Det måste testas!

Det gick några veckor för man behövde en förpackning mördeg från butikens frysdisk. Jag funderade nog på att tillverka en själv, men tänkte att en annan gång kanske ...

Idag kom då den stora inspirationen för stordåd. Först ut med frysvarorna, sen de kavlade mördegsbitarna i ugnen påföljd av en god kanelkaka som man snurrar ihop då man har lite överbliven turkisk yoghourt eller gräddfil.

Allra sist var det dags för finishen - kinuskisåsen!

Jag är en baddare på att misslyckas med kolasåser. Visst har jag ett ganska bra recept för tårtor, men nu skulle jag köra enligt de direktiv som fanns i det nya receptet och de var lite annorlunda. Först skulle vatten och socker hettas upp och få en brun färg.

Vem orkade vänta på det? Inte jag! Ner med smör och grädde i kastrullen. Då slog det mig att hur ska jag få fram kinuskifärgen? Min blandning såg misstänkt gul ut. Ja men, det brukar vara sirap i sådana här! Fram med sirapsflaskan. Nej men hallå, det var visst farinsocker! Nåja, vi blandar i lite farinsocker då. Och färgen blev rätt!

Allt skulle kokas cirka tio minuter. Det blir aldrig klart på tio minuter när jag är i farten. Jag kokade lite till och lite till och det blev säkert trettio till fyrtio minuter allt som allt. Då gav jag upp, lät det svalna några minuter och hällde över mördegsbottnarna som fått ett lager hallonsylt emellan sig.

Nu är det provsmakat och det blev lite mazarinaktigt och passar definitivt att ätas med bakelsegaffel.

Den goda kanelkakan då? Jo, den var inte alls färdiggräddad och blev ett fiasko.

Jag måste då säga att jag trodde inte jag skulle bli så snabbt tagen på orden - eller tankarna. I morse funderade jag över mitt bloggande, som egentligen mest är till för mig själv, men visst är det roligt om man får en och annan att dra på mun ibland. Den senaste tiden har det inte varit så intressanta saker på gång, för det är väl ganska roligt då jag gör bort mig? Och som sagt/skrivet - genast blev jag sannspådd: tillkortakommanden på det husliga området.

Men det bjuder jag på!

Vem stickar?

Jo, farmor stickar babyfilt! I björnbärsmönster. Och ser fram emot våren ...

Vardag igen

Kanske man borde säga vardag äntligen. Med mig är det dock ett problem och det är att hitta den där vardagslunken igen. Det tar lite tid att komma i gång med något.

Ett tidigt möte fick mig ur sängen och kvällen ska också avslutas i kommunala tecken då ett antal priser delas ut på årsfesten.

Men att försöka göra något vettigt innan man ska ställa sig i ordning känns lite motigt. Kylan trycker på då man öppnar dörren och det leder in tanken på att frosta av frysskåpet. Naturligtvis går det inte i ett huj, så bäst att göra det en annan dag. Vi har lovats ner till tjugo grader de närmaste dagarna.

I samband med byte av sängkläder kan man förstås passa på att döda x antal små odjur genom att slänga ut dynor och täcken. Det känns lämpligt arbetssamt. Visst räcker det för idag?

Också arbete

Det har sannerligen varit en massa helgdagar. Som tur är har den yngsta generationen haft lite kroppsarbete att varva sömn och mat med.

Jag njuter av att se andra arbeta och passade på att fånga de flitiga jobbarna på bild. Det var både klyvning och kapning och materialet var hur tjockt som helst.

Naturbonus

På vägen från storträdet igår uppenbarade sig plötsligt en förunderlig syn på vår väghalva. Vilka stora fåglar, hann jag tänka innan föreställningen öppnade sig under några sekunder. Ingen tid att gräva fram kameran, tyvärr!

Högst troligt var det en kungsörn som fångat en hare och höll på och kalasade på bytet tillsammans med några korpar. När vår bil närmade sig blev det bråttom. Rovfågeln greppade bytet och flög lågt in mellan träden på andra sidan vägen medan korparna följde efter. Aldrig att jag sett en liknande händelse ute i det fria utan TV-rutans förmedling. Grymt fantastiskt!

Om vi igår befann oss i kommunens nordligaste delar (åkte hem via Jolkka) så hade vi denna förmiddag ärende till grannkommunen i söder och åkte hem via Göukbacka. Igen skådar mitt öga en samling stora fåglar som inte är kråkor utan troligen skogsfåglar. Ett trettiotal av dem sitter och burrar till sig i några björkar vid ån på andra sidan en åker. Inte ens kikaren hjälper till med att artbestämma dem, men storleken är orre eller tjäder. Lite undrande reflekterar jag över platsen. Om jag var en stor skogsfågel skulle jag välja en gran då det är minus tolv grader ...

Tro mig, de svarta prickarna är stor fåglar!

Jakten på granen

Gott Nytt 2016!

Årets första projekt genomfördes på nyårsdagen efter frukosten. Tillsammans med helsingforsbon riktade vi kosan mot nordost för att försöka bonga en av Finlands tio tjockaste skogsgranar. Det var en ypperlig dag för skogsutfärd. Inga myggor, inga ormar, frusen terräng, nästan ingen snö, ingen björn och ingen älg!

I byn Välikylä (Mellanbyn = byn mellan Kelviå och Ullava) hittade vi skylten Lintukangas och stannade först vid en grillkåta i tron att vi hittat rätt ställe, för enligt tidningsuppgifter skulle det finnas en stuga och två gårdsbyggnader på tomten, vilket stämde. Vi tog en liten promenad längs stigen men hittade ingen jättegran. Då vi kom ut till en åker skymtade maken på långt håll en tudelad grantopp som var huvudet högre än alla andra träd. Alltså tillbaka till bilen och vidare längs vägen!

 

Spana in en gran lite till vänster om mitten

Och nu hittade vi rätt ställe. Några fötter hade traskat i den centimeter tjocka snön och visade vägen. En liten skogsstuga, ruinen efter en källare och några småhus fanns på torparstället och till höger den präktiga granen.

Visst var den mäktig! Två famnar räckte inte runt och grenarna var långa. Enligt tidningen är de strategiska måtten: omkrets 4,7 meter, höjd 22,5 meter. För tio år sedan beräknade man att trädet omfattade 5,3 kubikmeter virke.

En karlafamn - två svarta handskar kan urskiljas på var sida av stammen

Kronjuvelen är i sitt esse bredvid denna stora bjässe!

(Om någon vill ta sig en titt kan jag ge tipset att man söker sig till Kelviå centrum (i Karleby) och kör rakt igenom ett tiotal kilometer tills man kör förbi Välikylän nuorisoseuran talo och Liljan kartano. Strax efter hittar man skylten Lintukangas på höger sida och kör längs skogsvägen ca 2 km och på höger sida hittar man en mötesplats och en stig som löper ett femtiotal meter upp till granen.)