Dejt på gravgård

Det är alltid roligare att promenera tillsammans med nån annan än att bara sologå. En väninna tog kontakt och vi bestämde oss för en liten promenad. Eftersom det var min brors födelsedag stämde vi träff vid bron till gravgården. Valet av mötesplats låter lite makabert, men jag har alltid funnit frid och ro på gravplatser och tid till eftertanke då man vandrar mellan gravstenarna och begrundar tider som svunnit.

Sen fortsatte promenaden och eftersom vädret slagit om från ordentliga minusgrader till plus, var resultatet en svettig kronjuvel som fick tvätta upp sig innan det var dags för en liten fest. Den kanske vi återkommer till i morgon ...

Jag hann ta några mobilbilder av det än så länge vackra vinterlandskapet medan jag väntade på mitt promenadsällskap. Bra att ha som minne för idag ser världen annorlunda ut.

GOTT  NYTT  2015 !

För plåtburksälskaren

I ett julpaket gömde sig en vacker burk med Muminmamman på locket. Inuti fanns julgodis för hela familjen, men burken var min.

Nu är godiset väck, men jag har fyllt på med tepåsar som troligen har längre förvaringstid.

Bättre sent än aldrig

Jag kommer så väl ihåg den tiden då det var superviktigt för mig att blogga på förmiddagen. Nu har jag blivit så "van" att jag gör det när jag får inspiration och känner för det.

Det var sista jobbdagen för i år och dagens portion bestod av två timmar och tjugosju minuter gymnastik, lässtund, inomhuspromenad och korsord. Ja, egentligen var jag nog hela tio minuter övertid. Vem har hittat på så ojämna tider? Tur att jag inte behöver räkna ut det själv.

Sen var det bara att ösa på med besök på apoteket, bolagsstämma och rea. Ja, jag köpte faktiskt lite bjudchoklad till halva priset, kvargdessert och lax till reapriser.

Bra det där med choklad för jag fick kärt besök på kvällskvisten, inredningskusin med "fransk" dotter. Alla älskar vi choklad! Och att prata bort en kväll ...

Sena limpor

Precis som med allt annat (utom pepparkakorna) inför julen tänkte det aldrig bli av att baka limpor. I år valde jag att skippa det gamla beprövade receptet, men limporna blev helt ätbara. Till och med yngste sonen som annars inte tycker om limpa äter med god aptit. En orsak kan vara att jag slängt bort alla gamla kryddor och bara anis och ingefära fanns till hands. Eller så är det den enligt receptet utelämnade sirapspenslingen.

Igår hade jag riktigt fått fnatt. Jag plockade fram två bitar jäst och snodde ihop både bullar och bröd!

Den svenske mannens fiende nr 1

Jag har förstått att de svenska männen har några TV-kändisar de avskyr. Martin Timell är en av dem och eventuellt kan nån också känna till Strömsö med Paul och Jim, men den störste av dem alla är alla kvinnors favorit - Ernst.

Det lär finnas okänsliga kvinnor som tror att männen i deras liv ska kunna åstadkomma allt det som de ovanstående männen fixar i TV-rutan. De kommer med listor på det som de vill ha gjort i en handvändning. Det ser så enkelt ut på TV. Männen drar snabbt in andan och osar invärtes över både kvinna och TV. Det går inte alltid som i Strömsö ...

Nåväl, jag är förstås inte en sådan kvinna utan en sensitiv fisk som tänker på mannens psykiska välfärd och undviker att skapa traumatisk stress ...

Men visst anammar jag idéer från rutan. Inför julaftonens lunch testade jag Ernsts tips vid köttbullsstekningen. Fysikern, den gode biffvändaren, ställde utan begäran upp som assistent och köttbullsvändare och skötte stekningen och jag bara pressade ut små fina köttbullar ur min plastpåse och lastade dem över i de båda gjutjärnspannorna med lite rullning ibland. Bra tips!

Min nygamla stol

När jag gick här och drömde och fantiserade om pappas skrivbord började jag också fundera på stolen. Det fanns nämligen ingen tillhörande stol. Var finna en lämplig?

En dag sökte jag lite bland findit-artiklarna och hittade en som såg passande ut. Döm om min förvåning då jag såg att säljaren fanns i Kronoby. Då jag ännu sökte på ägaren till telefonnumret märkte jag att en av mina gymnaster hade anknytning till stolen. Det var bara att fråga, gå och titta, mäta lite och köpa.

Stolen är hemtillverkad (precis som skrivbordet) och torde höra hem i adertonhundratalet. Den är senare restaurerad och betsad i ekfärg (som våra övriga vardagsrumsmöbler). När ännu stolsitsen hade en yta av läder i nästan exakt samma färg som våra soffor, var det helt enkelt skrivet i stjärnorna att stolen hörde hemma på Krukmakarbacken.

Ett enda litet problem fanns och det var måtten. För att kunna skjuta in stol med armstöd fattades en knapp centimeter. Men det fixade säljaren genom att skänka några möbeltossor som jag spikade fast under skrivbordet.

Ett större problem var måttet på Kronjuvelens breda bak! På 1800-talet var folk lite mindre och smalare och jag är framför allt utrustad med breda höfter (som gjord för att föda barn, har ofta tänkt att man skulle ha betalt ganska många kameler eller andra djur för mig i fjärran länder då det begav sig).

Nåväl, jag ryms just och just ner i stolen och när jag väl är nere är det helt OK.

Möbel med affektionsvärde

För en knapp vecka sen fick jag fler starka män hem vilket innebar att skrivbordet som pappa tillverkade i folkhögskolan flyttade från barndomshemmet till vårt vardagsrum. Jag hade länge kastat blickar på det och börjat drömma om att ta det i bruk. När sen inredningskusinen tipsade om placeringen blev jag ännu mer begeistrad.

Jag hade tänkt placera skrivbordet i biblioteket, men kusinens idé är faktiskt en höjdare. Jag njuter varje gång jag går förbi skrivbordet och ler förnöjt. Skåpet och lådorna är inte ännu fyllda och det gamla skrivbordet står fortfarande och skräpar. Ingen brådska, det ska tapetseras och fixas här på vårkanten, hoppeligen.

Skrivbordet är inte i perfekt skick men affektionsvärdet är desto högre. Största problemet är att det inte finns nån nyckel som är i skick och det behövs tre nycklar för att dra ut de översta lådorna. Jag hoppas hitta några stilmässigt passande nycklar så småningom.

Goder jul!

I vår by har en vänlig familj ställt en krubba till bybornas förfogande. Krubban har fått fler invånare efter hand och idag lyste stjärnan genom trädgrenarna och Jesusbarnet med familj hade flyttat in i stallet. Vägvisare pekar ut Nasaret och skattebyrån.

En riktigt god jul önskar jag alla läsare!

Uppgraderad

Jag har graderat upp mig, men tyvärr inte fått nån personlig uppdatering. De senaste veckorna har jag bloggat stående och trivs otroligt bra med den positionen.

Ett tänkt ratat skrivbord fick stanna kvar i biblioteket. Hörnhyllan skruvades bort och ersattes med tangentbordet som fick en upphöjd ställning. Jag skruvade och mätte och maken borrade hål och utförde grovjobbet. Så nöjd!

Här kan man nu stå och göra magindragningar, tåhävningar, axelrullningar, stå på ett ben och göra andra gymnastiska rörelser medan man surfar och bloggar. Orkar man inte stå får man gå bort från datorn (eller egentligen är det en laptop så man kan sätta sig ner med den, men det är lite jobbigt med alla sladdar som ska dras ur först).

Jag rekommenderarvarmt denna upphöjda ställning. Vi sitter alltför mycket och det är ju ganska länge sen mänskan rätade upp sig och började gå på två ben i stället för fyra ...

Drömmar

Det är viktigt att ha drömmar och planer. Alla drömmar går inte i uppfyllelse.

Mina drömmar blev förverkligade förra veckan, men de gick inte helt i uppfyllelse. Resultatet var inte lika sprött som vanligt. För mycket mjöl skulle min mamma ha sagt!

... men goda ändå!

Fest med gröt igen

Den sista risgrynsgröttallriken är äten och det på en högtidlig fest där medelåldern var hög. Jag hade fått inbjudan att närvara vid Norra svenska Österbottens Krigsveteraners julfest.

För mig var det en stor ära att sitta där med de grånande herremän som jag uppskattar mycket högt och känner stor tacksamhet för. Medelåldern lär vara över 90 år och när Veteransångarna stämmer upp rörs man till tårar.

Utan de värdefulla insatser som dessa veteraner utförde skulle vi inte sitta här och fira julens högtid. Jag kan aldrig sluta känna en överväldigande tacksamhet.

Mitt bibliotek

Jag är så lycklig över att ha fått tillbaka mitt bibliotek/arbetsrum. Enda problemet är att bokhyllorna kommer att bli för fort fyllda. Jag har ännu en låda med mest engelska klassiska romaner i källaren som jag gärna vill flytta upp, men är lite orolig över om de ryms.

Min dröm är nån typ av Boknäs bokhylla med glasdörrar som håller det gästvilliga dammet på avstånd, men det får troligen förbli en dröm. Kanske i nästa bostad?

Det är en njutning att få dra sig tillbaka i avskildhet och bara meditera, läsa, eller förundras över det vackra vita vinterlandskapet med lusthuset väl inbäddat.

Shopping bling-bling

Jag skulle hämta fysikern från tåget på förmiddagen och åkte lite i förväg för att uträtta ett litet ärende. Det hade nämligen mognat i min lilla hjärna en längtan efter ett juligt smycke.

Det var en liten kö utanför butiken för klockan var lite före tio och fler mänskor samlades. Något var tydligen på gång för alla tycktes vara ute i samma ärende - utom jag. En dam upplyste mig om att yngre flickor hade skickat dem på uppköp av dofter.

Nåväl, vi kom in i den lilla shoppen (vet inte om jag tidigare haft ärende dit) och jag styrde kosan mot halsbanden. Efter lite beslutsångest sökte jag mig mot kassan och där var det förstås kö igen! På bordet intill hittade jag ett smycke som ännu bättre passade mitt sinnelag och jag cirklade tillbaka med mitt första val. Kö igen och lång väntan.

Klockan närmade sig tågets ankomsttid då jag var framme vid kassan. Kassaexpediten var väldigt trevlig och helt ostressad då hon småpratade med mig och bemödade sig om att slå in smycket i lite silkespapper. Något stämpelkort ville jag inte ha eftersom jag hade lite bråttom. Till min stora förvåning hade man 50 procent på just röda smycken så det var värt att köa en liten stund.

Och det är faktiskt bling eller ...?

Nyinflyttad

Jag har haft en inneboende, eller egenligen uteboende men liksom inne, i en veckas tid. Det blev ingen tomte. Jag har en viss svaghet för små söta möss - helst livlösa ...

Lyktmusen

Rött till julen

Mitt lilla avståndstagande till julen tillät lite rött i sovrummet. När jag dessutom råkade hitta väldigt billiga kuddar var saken klar.

Vad tror ni den som tar bort sängtäcke och dylikt hade för kommentar? Njaa, kanske inte riktigt positiv sådan ... Ni vet - män och kuddar går inte riktigt ihop.

Den underbaraste hustrun

Det finns en dag under året då jag undantagslöst är den mest underbara och oöverträffliga lilla hustrun. Det är då vi hämtar vår gran.

Den här gången gick vi bara resolut ner på tomten och kapade en gran där det behövdes gallras i skogsbeståndet. Det ska vara nyttigt också! Nu råkade det säkert vara den fulaste gran vi någonsin haft. Men vad gör det? Jag är helt nöjd med vår gran som står ute på terrassen och kan beskådas från flera rum.

Ni minns väl att jag inte behöver nån julgran på insidan? Nej, det räcker så bra med den fula granen med en ljusslinga i och några halmkottar som prydnad. Man får inte vara fordrande ...

Sammanträffande

Inför teaterföreställningen i lördags gick vi en tur genom utställningen till minnet av Leif Sjöström som visade hans arbetsbord, teckningar och annat material. Min blick fastnade på en liten lapp som var fastnålad på anslagstavlan där det stod:

Visserligen har jag lovat mig själv att undvika intervjuer några år framåt men det får väl gälla Sverige. Finlands sak är fortfarande vår! V.g. ring 08-xxxxxxx (skriver inte ut siffrorna ifall karln har samma telefonnumer ännu, min anm.) när du kommer till stan.

Lappen var undertecknad Ulf. Någon har fyllt i (LUNDELL) och han råkar höra till makens husgudar.

Förändring och damm

Tänk, att den dagen skulle komma då jag riktigt längtade till dammtorkning!

När jag var liten flicka föll alltid den uppgiften på mig, för kära mor hade antagligen likadana känslor för dammtorkning som jag sedermera fått. Där stod man och lyfte på porträttram efter porträttram och torkade och filosoferade. Jag kommer ihåg att jag konstaterade att jag fått mammas ögonbryn (lite glesa på mitten), pappas näsa (det visste jag från tidigare) och kanske också hans djupa ögon (ingenting för ögonskugga, den liksom göms i ögongloben).

Nå, vadan denna längtan till dammtrasan? Jo, det är så spännande att se biblioteket växa fram nästan i sin forna skepnad. På fredagkvällen var jag riktigt på hugget. Under sena timmar tömde jag bokhyllorna, placerade hylla efter hylla på en matta och drog iväg med dem till biblioteket. Maken då? Han fick vila för han hade hjälpt mig fixa arbetsbordet, men det blir ett senare inlägg.

Jag älskar böcker, men nu gallrade jag lite och det blev en plastkasse som får gå till pappersinsamlingen. Men ack hur roligt att få plocka fram böcker som inte haft rum tidigare utan fått tillbringa tiden undanstoppade i diverse skåp.

Sen ska det ordnas i alfabetisk ordning eller efter tema när det gäller faktaböcker och så underbart med alla fina barnböcker och bilderböcker. Samlarmänskan i mig skulle gärna äga alla Astrid Lindgrens och Tove Janssons böcker och och ...

Litet smakprov

Julförberedelser

Inte behöver man ha bråttom före julen gör sitt intåg. I stället kan man satsa på kultur.

Vi styrde kosan söderut till residensstaden Vasa, hämtade den förstfödde, parkerade bilen utanför vår regionteater och promenerade några kvarter för att inta lunch.

Och vilken lunch! Supernöjd, supergott och prisvänligt. Eller vad sägs om sjutton euro för förrätt (Antipasto Il Banco), huvudrätt (Mör nötlägg och portvinssås) och dessert (Cappuccinopannacotta med marinerade blåbär) plus kaffe?

Sen blev det en föreställning av Folkets Dagblad. Det är något jag varmt rekommenderar. Man får garanterat skratta och njuta av god sång också. Ni har chansen ännu nästa år åtminstone till april.

Ingen julstress här inte ... i alla fall inte ännu ...

förrätt

Tänker nån bränna upp bocken? Hoppas inte.

När man är i Vasa måste man förstås shoppa lite också. Jag köpte en påse hjorthornssalt (har tänkt baka drömmar) och kvitterade ut en chokladplatta som VR bjuder på i R-kiosken. Kanske jag inte gör mig förtjänt av ordet shopaholic?

Rätt plats, rätt tid!

Jag har ett otal gånger råkat befinna mig på rätt plats och rätt tid för att få uppleva Karlebynejdens Lucia live.

Ett par gånger har hon besökt mina föräldrar (efter sorg och sjukdom) och idag fick jag veta att Lucia med tärnor var i antågande då jag kom till jobbet på vårdcentret.

Det var riktigt gripande och vackert. Jag rördes till tårar då jag såg hur Lucia uppmärksammade alla med sina bruna ögon medan hon sjung. Hon faktiskt vände blicken från ena sidan till den andra, kanske hon hade fått instruktioner, men vackert ändå. Sen tog Lucia och tärnorna alla boende i hand och önskade dem God Jul!

Som kuriosa kan nämnas att årets Lucia lär ha en rysk far, en vitrysk mor och vara född i Ukraina, men nu bor hon i Terjärv och pratar antagligen tärjädialekt.

Mera gåvor

Här håvas det in mera blomster. Jag kan bara tacka och ta emot, försöker nog säga att de inte behöver ge mig något - jag har ju lön! Men då vi vill - blir svaret. Alltså är jag tacksam.

Mest tacksam är jag för att kunna vara till lite hjälp med förebyggande hälsovård. Det ÄR nyttigt att tänja och sträcka på sig. Det ÄR nyttigt att dansa och hålla både hjärnkontor och kropp i skick. Det ÄR nyttigt att komma ut och träffa folk - att vara social.

Tack alla härliga mänskor för att ni finns och ger min vardag en guldkant.

Snart slut

Mina dans- och gymnastikgrupper slutar denna vecka och det känns lite vemodigt, men samtidigt känner jag att jag behöver en liten paus.

Ännu nästa vecka ser det vildvuxet ut på den politiska mötesfronten. Eller vad sägs om ett möte måndag kväll, fyra möten tisdag, ett stormöte i Kaustby onsdag och så ännu budgetmöte i fullmäktige på torsdag? Ingen idé att tänka på julförberedelser här inte.

Men jag har mina pepparkakor och bibliotekets väggar är målade. Nog kommer julen ändå och huvudsaken det finns mat. Skinka och lådor är beställda, nästan alla julklappar köpta, återstår bara att slå in dem och sen är det jul ...

Gåvor från mina snälla grupper. Hur visste de att skålen var tom?

Tusen saker blir tusen bitar

Tomtemor har varit på sin första "julfest". Seniordansarna hade besök av öja- och nedervetildansare och vi var trettiotvå damer och en modig herreman som dansade juldanser så det stod härliga till. Det var Feliz navidad i rumbatakt, tango till tonerna av Jag såg mamma kyssa tomten, vals till Santa Lucia bland annat.

Vi hade fixat catering med tomtegröt och skinksmörgås och dukat långbord.

Sen hann jag med målning varv två och snabbdusch innan det bar iväg till de tusen bitarna - alltså filmen om Björn Afzelius. Det var en sevärd och intressant dokumentärfilm, bra avvägd och massor med känd musik.

Aldrig för sent

Det är märkligt vilka kovändningar man kan göra. Det fanns en tid då jag tyckte att allt i mitt barndomshem var fult. Nu plötsligt finns det vissa saker och möbler som är helt okej och i min smak.

Ta nu till exempel mammas Myrnakoppar. De fanns i alla hus och hem under min uppväxttid. Aldrig trodde jag att jag skulle ta dem till mitt hjärta och hålla utkik efter fler assietter på loppisar.

Föräldrasängen i vitmålad metall och mässing var hur ful som helst. Nu skulle jag ha tagit hem den och placerat den i ett gästrum om jag hade haft utrymme. I stället fick jag lov att sälja den.

Pappas eget tillverkade skrivbord är på väg hem till mitt vardagsrum och den stora, brokiga vardagsrumsmattan har länge fått täcka in golvet i samma rum.

Visst är det bra att man kan ändra sig ...

Bild som ljuger

På självständighetsdagen blev första målningen av biblioteket klart. Jag är nöjd med färgen, svagt gräddgulbeigeaktig.

Noteras kan att alla bilder ljuger. Färgen ni ser är inte alls nära, ser ju närmast grå ut, men huvudsaken att verkligheten är OK.

Nu gäller det bara att köpa hem mer målfärg och hitta tre timmar i sträck för slutförande av väggprojektet. Ser redan nu fram emot själva möbleringen ...

Självständighetspåminnelse

I fredags fick jag en liten pratstund med en farbror som deltogit i vårt senaste krig. Jag lyssnar alltid intresserat och försöker minnas för framtiden. Det är igen en påminnelse om hur bra vi har det och hur mycket en del fått lida för det.

Farbrorn berättade bland annat om då han och hans pluton hade änglavakt. Man rörde sig i stridszonen och skulle förflytta sig då man fick syn på en rysk pluton. Men den finske plutonchefen var snabbtänkt och rådig och vinkade åt den ryska truppen. De vinkade tillbaka och det var bara att fortsätta. Alla var klädda i vita snödräkter och den ryske plutonchefen hade trott det var egna soldater som rörde sig i terrängen. Det var alltså väldigt nära att jag inte fått mina fina pratstunder med den nittiotreåriga farbrorn.

Jag är tacksam!

Vad har jag gjort idag?

Ja, ni ser några ledtrådar på bilden. Men vad sjutton håller hon på med? kan jag höra er tänka.

Jo, ser ni, jag är en kreativ människa. Jag tillverkar små hjälpmedel till mitt jobb som må-bra-tant. Från ortens butik bad jag om att få ta hand om yoghurtdryckflaskor som blivit för gamla för att kunna säljas. Efter diskning och torkning transporterade jag dem till vårdcentret tillsammans med kattsand som jag köpt. Tänk! Jag kan finna nåt nyttigt med kattvaror.

Nu har jag fyllt flaskorna med lätt sand och har tänkt använda dem som små vikter att hålla i handen då man gör gymnastikövningar. Äldre mänskor kan ha ganska sköra handleder så tyngden behöver inte vara stor. Det fungerar lika bra med lätt och länge.

Ta i trä

Man kan göra de mest förunderliga saker av trä - inte jag, men andra.

En kväll hade maken äran att färdas på en cykel med stommen gjord i trä. Den har visats på mässor för att göra PR för träprodukter i vårt avlånga landskap, men den är helt funktionsduglig och har till och med deltagit i ett cykellopp på flera tiotals kilometer.

En liten kul grej!

Det närmar sig chai

Jag tycker om att uttrycka mig i gåtor.

Nu är tapeterna nedrivna efter blötläggning och manuellt slit. Maken har spacklat och snart får jag grabba tag i pensel och rulle - bara jag hittar tillräckligt många timmar. Jag har lite börjat sikta in mig på självständighetsdagen. Mina pepparkakor finns i plåtburkar och balen ger jag blanka katten i!

Det värsta har varit att hitta EN färg bland många. Till sist satte jag färgkartan mot väggen, hittade tre färger som kunde tänkas passa och valde blixtsnabbt en, åkte till närmaste butik (400 m) och bad att få tre liter av den färgen. Man kan göra det enkelt.

Nu ser färgen lite för gul ut i hålet på locket, men vi får se - det finns nya färger ...

och jo, färgen heter chai

Ljusstämning - inte julstämning

Äntligen blev det första advent och jag kunde sätta in mina åttio ledbollar i stora lyktan. Tills vidare får några tallkvistar bo i övre våningen. Kanske nån tomte flyttar in så småningom.

Jag riktigt njuter av det ljusa skenet varje gång jag sticker ut näsan.

Naivt tankesprång?

En gång när jag besökte huvudstaden och lät tankarna svepa över metropolområdet, kommunreformen, införlivningen av markområde i Sibbo, bostadsbrist och annat smått och gott, löste jag ett problem.

Alla dessa huvudkontor som finns i Helsinki City, typ fackförbundens residens och alla andra institutioners fastigheter som en vanlig människa aldrig sätter sin fot i - flytta dem ut i periferin och gör om de lediga ytorna till bostäder! Fackpamparna kan sitta där utanför Ring III och hålla sina möten, använda telefon och dator för kommunikation.

Great idea! tycker jag. Någon annan som är av samma åsikt?

I Hagnäs residerar en massa fackförbund