Stage two

Jag måste bara få uttrycka min glädje över att cytostatikabehandlingarna är över för denna gång. Den femte behandlingen gick fel, medicinen flöt in i bröstvävnaden i stället för venen. Läkaren informerade mig igår att jag kan söka om skadestånd men det tycker jag är onödigt. Visst lider jag lite av småvärk och kliande men det går över och jag vill inte skuldbelägga någon för det som hände. Ibland har man bara lite otur. Jag valde att fokusera på att mitt tumörmarkörvärde gått ner till normal nivå.

Jag anses ha kronisk cancer och får antagligen uppleva en hel del ännu, men varför låta tankarna dväljas kring det. Jag lever! NU! Carpe diem är mitt motto (sen vi köpte madrasser med det namnet).

Så nu följer hormonbehandling i form av sprutor en gång per månad så visst leker livet...

 Efter poliklinikbesöket var jag väl värd ett litet uppiggande inköp. Jag hittade en enkel dörrkrans som kunde pryda ytterdörren inför vintern. Visst borde man vara händig och sno ihop en krans själv, jag bor ändå i anslutning till skogen, men varför leka Tant Duktig då man hittar en i affären. Lite egen design blev det till slut då jag inte kunde motstå den lilla tygängeln. Jag nålade fast den i kransen och vips! hade jag tillverkat min egen dörrkrans på nolltid!