Affektionsvärde

När vi gifte oss (1981) fick vi en stor, härlig fåtölj av min mans mammas kusin som stått hans familj nära under barnens uppväxttid och fungerat som en mormor de aldrig upplevt.

Vi lät klä upp stolen som är av en modell som kallas Laiskanlinna (Den lates slott, fritt översatt) och den var i stor användning i vår första bostad. Man kunde till och med ta sig en tupplur i den. Ofta satt jag lite fel i den, med benen slängda över armstödet. Denna bekväma ställning har jag också sett mina söner anamma.

När barnen var små brukade jag palla upp dem bland kuddar och ta foton av dem när de fyllde jämna månader. Där satt bebisen tryggt så länge att jag hann manifestera honom på bild. När barnaskaran utökades rymdes de nästan alla i den stora stolen.

En längre tid hade vi haft i tankarna att stolen borde genomgå en renovering igen. Stolen var rejält nersutten och tyget behövde bytas ut. Ett grundligt arbete blev kostsamt och en ny fåtölj skulle säkert ha blivit billigare, men känslovärdet är så stort så det kom inte i fråga. Har man en släktklenod från nittonhundratalets begynnelse i sin ägo som dessutom är gediget byggd (ingen IKEA-kvalitet) ska man nog slå vakt om den anser jag.

 

Stoppning och fjädrar byttes ut och nytt tyg valdes för att passa i de flesta omgivningar. En mycket yrkeskunnig och rådgivande hantverkare i Nedervetil utförde arbetet.

Nu är det bara att hoppas att stolen håller vår livstid så får nästa generation göra vad de önskar med den.

 Passar på och visar lite mer av vårt lilla spisrum där vi tillbringar mycket av vår lediga tid framför vår gamla klumpTV. Rummet är otroligt svårmöblerat eftersom det innehåller en ackumulerande spis i hörnet (som används 2-3 ggr/år eftersom vi värmer upp vårt hus med ved så länge Kronjuvelen mest är hemmavid). Dessutom finns det en bredare valvbågeöppning med dito "kyrkfönster", terrassdörr, två sovrumsdörrar och dörr till badrum och bastu. Alltså mycket ledigt utrymme för möbler alltså!!! Och ibland sex familjemedlemmar!

Ett bibliotek på bostadsmässan i Karleby för två år sen inspirerade mig att skaffa en brasiliansk kohud som matta. Son nr 2 hade en lämplig kommentar då han såg den första gången: "Vem har skjutit björnen?"