Annat var det förr...

I morse blev jag nostalgisk igen då jag tänkte tillbaka på de första sex åren av min skolgång. Det som förorsakade denna morgons nostalgitripp var det som hände då jag hämtade morgonens tidning (och jo, maken igen borta i storstan, så det har varit både eldning och hämtning, suck!).

Jag mötte en handfull barn cyklande på väg till skolan. Vi känner varann inte personligen, men jag vet att de bor på området intill och tar en genväg längs vår grändväg. Jag fick lära mig i skolan att man hälsar på varann och slängde iväg ett glatt "gomorron". En pojke som var lite före de andra hann svara, men när jag upprepade proceduren med resten av gänget fick jag ingen hälsning tillbaka. De var förstås inbegripna i ett samtal så de kanske inte hörde...

Det här fick mig att minnas de morgnar då vi elever i Centralskolan nästan sprang livet ur oss för att hinna först till ytterdörren och hålla upp dörren för lärare som kom till sin arbetsplats. Det var roligt att vara artig!

Jag saknar också den inbyggda respekten och artigheten då jag besöker den lokala butiken. Ofta möter jag eller kommer direkt efter skolelever på väg ut eller in. Tyvärr är det väldigt sällan som nån ids hålla upp dörren utan det händer att man nästan får dörren i ansiktet. De gånger jag möts av en artig gest är jag noga med att visa upp mitt soligaste leende och jag inflikar oftast också "det var snällt av dig".

 Själv tycker jag fortfarande att det ger mig en kick då jag får vara artig och jag har ingen skillnad på om personen är ung eller gammal. Alla behöver få ett vänligt bemötande och många gånger får man en känsla av välbefinnande som följer en hela dagen. Det kostar ingenting att vara artig, bara lite medveten tankegång.