Några rader i den bok jag just nu läser fick mig att fundera lite över uppväxtmiljöer. Knausgårds Linda växte upp mitt i Stockholm med alla möjligheter men tyvärr också självskrivna förväntningar. Knausgård själv hade inte upplevt samma täta sociala miljö där det är svårt att komma sig ut ur sin egen grupp. Jag citerar:
Allt det hårda och kalla som fanns i den här stan [Stockholm] hade jag aldrig mött förut, och jag hade aldrig förr känt ett kulturellt avstånd så tydligt. I Norge är nästan alla avstånd geografiska, och eftersom det bor så få människor där är vägen till toppen, eller till centrum, alltid kort. Det finns alltid en i varje klass som når toppen inom något område, eller åtminstone någon i varje skola. Alla känner någon som känner någon. I Sverige är de sociala avstånden mycket större, och eftersom man har avfolkat landsbygden, och nästan alla bor i städerna, och alla som har ambitioner flyttar till Stockholm, där allt som betyder något pågår, blir de extremt synliga: så nära och ändå så långt bort.
(Knausgård, Karl Ove: Min kamp 2 s. 117)
Ofta då jag är på resande fot kan jag reflektera över trakten jag rör mig i att: Tänk om man hade vuxit upp här! Speciellt då jag är i en stor stad kommer de här tankarna över mig. Tänk om mina barn hade varit tvungna att starta livet här! Vi är nog ganska bundna till vår egen uppväxtmiljö och jag vill nog fortsätta tro att vi har det tryggt och lugnt här på landet och ska känna oss förfördelade som får åtnjuta detta.
Tro nu för allt i världen inte att jag ser ner på stadsborna. Jag är bara så oerhört nöjd och lycklig över att ha fått växa upp just här på landsbygden. Jag har kunnat sända mina barn till skolan på trygga vägar. Jag bara hoppas på att Finland inte igen följer Sverige i spåren och fortsätter att ensidigt stärka städerna (obs! kommunreformen!). Låt oss i stället följa den norska modellen där man kraftigt stöder områdena i norr så folk kan bo kvar där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar