Jag har i mitt yrke (som jag sällan utövar) kommit i kontakt med mänskor i olika åldrar. Ibland börjar jag filosofera lite om det här med ålder och livserfarenhet.
En gång när jag vikarierade språkkusinen råkade jag nämna i hennes grupp att hon skulle fylla 50 inom kort. Jag berättade för henne och hon blev bestört. Det är kanske inte så lätt att umgås med äldre tonåringar som är unga och fräscha och har hela livet framför sig.
Som den betydligt äldre (hela tre månader) av oss två kusiner delade jag förstås med mig av den levnadsvisdom jag samlat på mig och sa att när man fyllt 50 kan man inte längre leva på sitt utseende utan man måste ta till den inre skönheten och jobba med charm och karisma! Klokt, va?
Jag läste nånstans att mänskokroppen egentligen är konstruerad för 35 år och sen börjar förfallet och nedbrytningen. Jag hade själv en liten livskris vid just den åldern och har därför besparats kriser vid 40 och 50.
Men krisen var lärorik för jag kan känna igen och bättre förstå mänskor som drabbas av utbrändhet och depressioner. Min lilla kris läkte genom samtal med maken och läsning av slutkapitlen i Anna Wahlgrens Barnaboken. Sen bokstavligen skrev jag av mig mina negativa tankar och känslor.
Så vackert arrangemang du har vid er trappa. Och tack för ett givande samtal idag. Så mycket vi hann berätta, och vi fortsätter en annan gång. Kram härifrån fjärdens andra sida.
SvaraRaderaTack det samma! Jag känner dock att det är jag som tar för mycket utrymme i våra samtal. Ska försöka bättra mig. Kram från inlandet.
RaderaIfall jag skulle tycka det skulle jag avbryta dig. Jag tycker om att lyssna, så enkelt är det. Och vet att det behövs ibland.
SvaraRadera