När man kommer i gång så...

För det mesta har jag svårt att "få ändan ur vagnen". Igår gällde det pepparkaksdeg. Jag vill inte vara "som alla andra" som bakar sina pepparkakor på självständighetsdagen utan jag har bestämt mig för att till lilla jul/första advent ska pepparkakorna vara avklarade.

Jag fick det liksom inte att passa in. Degen borde ha tillverkats på torsdagen, men det var lite städning, jag blev bjuden på en utsökt lunch hemma hos en väninna, sjukhusbesök med kort shopping, möte på kvällen och sen hämtning av son nr 3 som förstod att fly fältet och det snö- och stormkaos som råder i Helsingfors och så var kvällen slut och gumman trött...

MEN, det fanns en räddning. Kyrkpressen hade recept på knäckpepparkakor. Detta recept innebar att degen skulle kavlas ut genast och väldigt pronto för den skulle vara varm. Nu förstår jag varför de heter just knäckpepparkakor för de är nämligen knäckande hårda - men goda i smaken. De blir inte så vackra eftersom degen har en förmåga att "fjälla sig". Det var väldigt svårt att göra kakor av resterna, men med 30 s i mikron blev det lite lättare. Nå, nog tror jag dessa pepparkakor blir uppätna, men mitt favoritrecept överger jag inte. Det receptet fick jag i tiderna av min svärmor och tar pepparkakorna slut innan riktiga julen så kör jag nog det gamla beprövade receptet.

Nyinköpt snögubbsform

Jag har pippi på formar

Denna stora pepparkaksgubbe är inköpt bara för att den är så vacker

När jag var i farten så svepte jag ihop till två Siciliakakor och av tio smördegsplattor blev det enligt receptet på förpackningen snurror med plommonmarmelad samt pastejer med man-tager-vad-man-haver-fyllning. Denna dag blev det crème fraiche, mögelost, rökt skinka, paprika, riven ost, lite svartpeppar och egen timjan.

Siciliakaka med syrlig citronsmak

 

 

Nu finns det ett litet MEN ännu. Vi ska egentligen ha gäster i kväll, men mannen är fast i Helsingfors i ett tåg som kanske aldrig kommer i väg. Oss här hemma går det ingen nöd på. Vi har mat och snart blir det sprinttävlingar på TV...

Jag avskyr blått för det mesta

Ja, jag vet att jag sårar jag många nu för blått är en favoritfärg för många. Men nu råkar det sig att jag inte passar i blått. Jag blir blek och mår dåligt - inbillar jag mig.

Eftersom höstfärger går i min skala enligt färganalysen så är min avoghet för blått helt logisk - och berättigad. Den enda blånyanserna jag kan tänka mig är de som skiftar i grönt, alltså petrol, havsgrönt etc.

Denna skjorta är helt OK (gör mina ögon grönare!)

Däremot tycker jag att ni andra klär riktigt fint i blått, så fortsätt med det!

Konstigt nog älskar jag blå blommor i trädgården och tycker mindre om gula. Min mamma avskydde gula blommor och jag undviker den färgen när jag köper blommor till graven.

Men tacka vet jag blåsippor, scilla, vårstjärna blå riddarsporrar, klematis, bergvallmo, vintergröna med mera. Jag bara väntar på sommaren då ska jag rusa runt och fotografera alla växter och bombardera bloggen med blommor, blommor, blommor...

Lite blått kan man också hitta i mitt hem, till exempel denna kluriga spegel.

Kulturell

När min far var ung var folkhögskolan den instans som skänkte lite extra bildning för dem som bodde på landet och inte hade akademiker som föräldrar. Där gick han läsåret 1950-51 och inom familjen skojade han ofta om att han var kulturell för han hade gått i folkhögskolan! Det må vara hur det vill med den saken, men åtminstone snickrade han ihop lite möbler. Han hade också varit sanitär i militären med den påföljd att han nästan var doktor! Detta kom min lillebror ihåg för när lekkamraten låg sjuk så vidhöll han förnumstigt att: Det är bara att stiga upp! Min pappa var läkare i militären och han vet. Man kan säga att ändamålet helgar medlen.

Nå, idag har jag ägnat mig åt lite politisk kultur för jag har varit på möte ända till Malax (ca 140 km söderöver). Det var fråga om en samkommunstämma för Söfuk (Svenska Österbottens förbund för utbildning och kultur), en samkommun som sträcker sig från Karleby i norr till Kristinestad i söder. Under samkommunens tak finns YA! (Yrkesakademin som ger yrkesutbildning på andra stadiet, allt från närvårdare och hästskötare till verkstadsmekaniker och kock), Wasa Teater och KulturÖsterbotten.

Det är väldigt intressant att träffa personer från hela Österbotten, lyssna på deras dialekter och inse vår gemensamma bakgrund fastän vi ibland har olika åsikter. Idag fick vi till och med rösta! Nedskärningar och dåliga ekonomiska förutsättningar är tyvärr i sikte överallt.

Det positiva med min dag var att jag hann besöka studerande sonen i Vasa för en kopp kaffe och bakelser. Tyckte han behövde en liten jultomte och ett ljus inför lilla jul. Hann också titta in till Oravais-moster (ni vet hon som skänkt mig dahliarötterna). Så det var mörkt då jag åkte och mörkt då jag kom hem. Konstaterade på morgonen att det var fullmåne så nu vet ni varför nattsömnen eventuellt kan vara lite dålig.

 

Bänkidrott

Jag har inte begåvats med idrottsliga talanger, men från mödernet ingår nog en och annan bänkidrottargen som jag noga pysslar om. Som tur är delas detta intresse för bänkidrott av min make så nu när skidsäsongen inletts hittar man oss framför dumburken under veckoslutet. Lite har vi lärt oss prioritera, men inte mycket.

Lyckligtvis finns det sporter jag kan förbigå, såsom alla former av brum-brum, ingen sport tycker jag. Men längdskidåkning, slalom resp. storslalom (till och med fartgrenarna ibland) och skidskytte är det som gäller vintertid. Ishockey går an för min del om det gäller större evenemang som VM, men tidpunkten är otroligt illa vald, ofta kring morsdag. Har lite svårt för att hinna med pucken, men det finns repriser tack och lov.

När barnen var yngre deltog de aktivt i diverse sporter såsom skidåkning, orientering, lite friidrott och hälften intresserade sig för fotboll. Det var en intensiv tid med träningar, tävlingar och matcher, men roligt var det och man fick många trevliga kontakter vid sidan om.

En lite otrevligare kontakt har stannat i minnet från en sommar med Kokkola-cup. Sonens lag mötte ett lag från Vasa och aldrig har jag stött på en sån otrevlig förälder i motståndarlaget. Han gick åt den egna tränaren och ropade fula saker åt de egna spelarna då det inte lyckades för dem. Efter matchen kunde jag inte hålla tyst utan stegade fram till föräldern (som jag från studietiden visste att var tyskfödd) och sa att på den här nivån behöver man inte ta till ryska metoder, det är ändå barn det är fråga om och uppmuntran är bättre än skäll, ja, nånting i den stilen. Han blev inte gladare av mitt utspel, men jag fortsatte fram till tränaren och gav honom mitt stöd för den frivilliga uppgift han utför. Lite rasistisk är jag väl när jag drog in rysk mentalitet, men låt gå...

Själv har jag alltid varit en mycket god åskådare (tror och hoppas jag, har förträngt allt annat) och bara gjort som varje god mor bör göra, nämligen högt ropa: OJ,OJ,OJ då det egna lagets spelare blir lite hårt åtgångna.

Dansande morötter

Nu blev det lite konstigt men jag ska försöka få ihop två teman med ett inlägg. Jag har nämligen varit på sittdanskurs hela dagen, därför är jag så sen av mig. Ni vet väl att sittdans är framtidens melodi. Det är hur bra som helst för ALLA! Och speciellt för äldre mänskor som inte kan dansa stående. Musik i alla former är läkande för kropp och själ och att dessutom utföra olika rörelser till musikens takt involverar hela människan, både knopp och kropp.

Vi har lärt oss danser med olika rytmer och till och med fått koreografera en egen julpsalm. För vår del blev det Stilla natt. Kom inte och säg att det är synd att dansa för det argumentet biter inte på mig. Att röra på sig till vacker musik kan inte vara farligt och absolut inte syndigt. Det är min åsikt.

 

Sen till morötterna. På bilden ser ni hela årets skörd som jag bärgade igår, stekte i smör och ingefära och som åts upp av tre personer. Så var den sagan slut.



Det finns många orsaker till att mitt grönsaksland inte blomstrade i år. Vi kan alla skylla på vädret. Det regnade mycket, eller hur? För det andra hade jag en stor operation mitt i sommaren som omöjliggjorde stora utsvävningar i trädgården. Och sen är det ju det att vi alltid tillbringar mannens semester på sommarstugan och då vill ingen rensa mitt grönsaksland. Därtill kan tilläggas att fröna kan ha varit dåliga, jorden dåligt gödslad, försenad gallring... Man kan bli riktigt uppfinningsrik då man ska hitta på ursäkter märker jag.

Vi glömmer trädgårdslandet för detta år och börjar i stället planera för nästa säsong. Då ska jag nämligen få nya lådor att plantera i. Det kan bara bli bättre. Oj, vad mina kära daggmaskar ska trivas med ny kompostjord och hönsgödsel och Algomin.

Om att blogga

Som ni kanske minns så startade jag upp den här bloggen inför kommunalvalet denna höst. Nu blev det inte så mycket politik och det tror jag är helt OK. I stället fann jag utlopp för min eventuella kreativa ådra - att skriva. Jag gillar skarpt konceptet att skriva lite varje dag men i begränsad form. Vem orkar läsa långa haranger? Jag är dessutom lat till naturen så det passar mig utmärkt att bara lite nosa på teman och sen kanske läsarna jobbar vidare i tankarna.

Det som tilltalar mig är också kombinationen bild och text. Eftersom jag tycker om att planera älskar jag att fundera ut vilken bild som kunde illustrera texten. Ibland till och med utgår jag från en bild och får impulser till ett tema. Och ibland kanske ni undrar över valet av bild, men det är bara bra att hjärncellerna får jobba.

En sak är det viktigt att komma ihåg för dem som inte känner mig personligen - man ska inte tolka mig bokstavligen! Jag har lätt för ironi och kan ibland mena liksom lite tvärtom, så är det något ni stöter er på kan ni alltid fundera över om jag faktiskt menar det jag skriver. Sen kan man alltid fråga mig direkt.

Då kommer jag till det där med kommentarer. Jag är själv en som sällan kommenterar, men det har hänt, så jag kommer inte att försöka fiska kommentarer av er, men jag blir alltid väldigt glad då jag ser att jag har en kommentar att moderera. Ja, just det, jag bestämmer alltid enväldigt om en kommentar blir publicerad och hittills har jag bara raderat en enda. Den kommentaren hade inte glatt någon utan var bara ett politiskt påhopp och sådana glider av mig med ett skratt och en axelryckning. Om man inte vågar säga halvt elaka saker och lögner direkt face to face kan man lika gärna bara tänka dem.

En sak gör mig nyfiken. Jag har via min statistik sett att jag har haft sidvyer i Polen, Ukraina, USA, Frankrike, Ryssland, Storbritannien, Tyskland, Åland och förstås Sverige. Det skulle givetvis vara väldigt roligt att veta hur man där hamnat in på min blogg...

Här är det tryggt att leva

 

Några rader i den bok jag just nu läser fick mig att fundera lite över uppväxtmiljöer. Knausgårds Linda växte upp mitt i Stockholm med alla möjligheter men tyvärr också självskrivna förväntningar. Knausgård själv hade inte upplevt samma täta sociala miljö där det är svårt att komma sig ut ur sin egen grupp. Jag citerar:

     Allt det hårda och kalla som fanns i den här stan [Stockholm] hade jag aldrig mött förut, och jag hade aldrig förr känt ett kulturellt avstånd så tydligt. I Norge är nästan alla avstånd geografiska, och eftersom det bor så få människor där är vägen till toppen, eller till centrum, alltid kort. Det finns alltid en i varje klass som når toppen inom något område, eller åtminstone någon i varje skola. Alla känner någon som känner någon. I Sverige är de sociala avstånden mycket större, och eftersom man har avfolkat landsbygden, och nästan alla bor i städerna, och alla som har ambitioner flyttar till Stockholm, där allt som betyder något pågår, blir de extremt synliga: så nära och ändå så långt bort.
                    (Knausgård, Karl Ove: Min kamp 2 s. 117)

Ofta då jag är på resande fot kan jag reflektera över trakten jag rör mig i att:  Tänk om man hade vuxit upp här! Speciellt då jag är i en stor stad kommer de här tankarna över mig. Tänk om mina barn hade varit tvungna att starta livet här! Vi är nog ganska bundna till vår egen uppväxtmiljö och jag vill nog fortsätta tro att vi har det tryggt och lugnt här på landet och ska känna oss förfördelade som får åtnjuta detta.

Tro nu för allt i världen inte att jag ser ner på stadsborna. Jag är bara så oerhört nöjd och lycklig över att ha fått växa upp just här på landsbygden. Jag har kunnat sända mina barn till skolan på trygga vägar. Jag bara hoppas på att Finland inte igen följer Sverige i spåren och fortsätter att ensidigt stärka städerna (obs! kommunreformen!). Låt oss i stället följa den norska modellen där man kraftigt stöder områdena i norr så folk kan bo kvar där.

Annat var det förr...

I morse blev jag nostalgisk igen då jag tänkte tillbaka på de första sex åren av min skolgång. Det som förorsakade denna morgons nostalgitripp var det som hände då jag hämtade morgonens tidning (och jo, maken igen borta i storstan, så det har varit både eldning och hämtning, suck!).

Jag mötte en handfull barn cyklande på väg till skolan. Vi känner varann inte personligen, men jag vet att de bor på området intill och tar en genväg längs vår grändväg. Jag fick lära mig i skolan att man hälsar på varann och slängde iväg ett glatt "gomorron". En pojke som var lite före de andra hann svara, men när jag upprepade proceduren med resten av gänget fick jag ingen hälsning tillbaka. De var förstås inbegripna i ett samtal så de kanske inte hörde...

Det här fick mig att minnas de morgnar då vi elever i Centralskolan nästan sprang livet ur oss för att hinna först till ytterdörren och hålla upp dörren för lärare som kom till sin arbetsplats. Det var roligt att vara artig!

Jag saknar också den inbyggda respekten och artigheten då jag besöker den lokala butiken. Ofta möter jag eller kommer direkt efter skolelever på väg ut eller in. Tyvärr är det väldigt sällan som nån ids hålla upp dörren utan det händer att man nästan får dörren i ansiktet. De gånger jag möts av en artig gest är jag noga med att visa upp mitt soligaste leende och jag inflikar oftast också "det var snällt av dig".

 Själv tycker jag fortfarande att det ger mig en kick då jag får vara artig och jag har ingen skillnad på om personen är ung eller gammal. Alla behöver få ett vänligt bemötande och många gånger får man en känsla av välbefinnande som följer en hela dagen. Det kostar ingenting att vara artig, bara lite medveten tankegång.

Stage two

Jag måste bara få uttrycka min glädje över att cytostatikabehandlingarna är över för denna gång. Den femte behandlingen gick fel, medicinen flöt in i bröstvävnaden i stället för venen. Läkaren informerade mig igår att jag kan söka om skadestånd men det tycker jag är onödigt. Visst lider jag lite av småvärk och kliande men det går över och jag vill inte skuldbelägga någon för det som hände. Ibland har man bara lite otur. Jag valde att fokusera på att mitt tumörmarkörvärde gått ner till normal nivå.

Jag anses ha kronisk cancer och får antagligen uppleva en hel del ännu, men varför låta tankarna dväljas kring det. Jag lever! NU! Carpe diem är mitt motto (sen vi köpte madrasser med det namnet).

Så nu följer hormonbehandling i form av sprutor en gång per månad så visst leker livet...

 Efter poliklinikbesöket var jag väl värd ett litet uppiggande inköp. Jag hittade en enkel dörrkrans som kunde pryda ytterdörren inför vintern. Visst borde man vara händig och sno ihop en krans själv, jag bor ändå i anslutning till skogen, men varför leka Tant Duktig då man hittar en i affären. Lite egen design blev det till slut då jag inte kunde motstå den lilla tygängeln. Jag nålade fast den i kransen och vips! hade jag tillverkat min egen dörrkrans på nolltid!

Det där med riktningar...

Ibland börjar man fundera på lite oväsentliga saker. Den här gången vandrade mina tankar in på riktningar, svängar och så vidare bortåt (som min mattelärare i gymnasiet hade som standarduttryck).

Tänk efter en stund. Om du går in i en gymnastiksal och ledaren ber alla gå runt i ring, åt vilket håll rör sig ringen? I danssalen blir det alltid motsols, det är det som vi kallar dansriktningen. Om du är på en danstillställning kommer du att se att paren rör sig just på det viset, fastän en del vill hållas i mitten. Jag vet inte varför det känns naturligt att framskrida på det viset. Har det nånting med hjärtats placering att göra?

Vi kan gå till skidspåret. Nuförtiden ska banorna vara avancerade, vilket betyder att mitt i en brant backe som ger hög fart ska skidåkaren visa prov på sin balanskonst och lyckas göra en sväng åt endera hållet. Tycker du det är lättare att göra en vänstersväng än en höger? Jag har anammat en helt annan taktik, jag kör rakt fram - utan spår - om nu någon lyckats få mig i ett skidspår innehållande större lutning än fem grader.

Du kan testa samma sak med att hastigt vända på huvudet där du sitter. Det går oftast lättare åt ena hållet. I mitt fall blir det högerom. Inga klara regler här tror jag.

När jag lärde mig babymassage fick jag höra att man skulle göra cirklande rörelser medsols och jag måste nog erkänna att om jag blir masserad "fel väg" så knyter det sig i magen. Det är liksom att stryka pälsen mothårs.

En viktig sak när det gäller riktning har jag själv bestämt mig för. Det gäller kramar. Jag har sett kramutvecklingen gå starkt framåt i vårt samhälle sen jag var barn och tycker det är bra med beröring, MEN man vill ju inte slå huvudena ihop. Jag tar kommando direkt och lutar mig alltid till vänster om den person som ska kramas. Det lyckas för det mesta. Testa gärna det här så många gånger som möjligt idag. Alltid piggar ni upp någon med en kram och ett leende. Kostar ingenting!

Frühstück

Fastän jag varit hemmamamma i över tjugo år så är det åtminstone en sak jag inte skämt bort mina pojkar med och det är frukosten. Från unga år har de fått ta ansvar för sin morgonförtäring alldeles själva. Jag har lugnt skött mitt. Det har betytt att de kokar sin gröt i mikron om de så önskar eller väljer smörgås med mjölk. Mannen äter müsli. Det här kallas lyx - att jag kan ligga och dra mig lite längre de flesta morgnar och får äta min frukost ensam i sällskap med dagens nyheter.

När jag äter hotellfrukost är jag riktigt i mitt esse. Jag har med tiden fått en välinarbetad plan som går ut på att jag först hämtar ett glas juice och ett glas vatten, söker en trevlig sittplats och går sen vidare till yoghurten (om det finns en naturell variant). Egentligen har jag aldrig lärt mig äta sura produkter, men turkisk eller grekisk yoghurt är numera favorit nr 1. Nuförtiden har man också tillgång till en massa olika hälsofrämjande frön som jag gärna strör över.

Sen är det dags för nästa omgång. Jag går till varmrätten och plockar lite äggröra, bacon (fanns inte på Glo Art) och eventuella varma grönsaker, fyller på med lite ost, skinka, gurka, tomat och andra färska grönsaker. Voilà - en härlig tallrik med mättande mat.

 

Så är det dags för efterrätten: kaffe med något litet sött samt frukter. Jag tror jag aldrig kommer att uppleva de fina wienerbrödslängderna som fanns på ett hotell i Söderköping 1998. Jag minns årtalet, eller kan räkna ut det, för jag uppvaktade min man på hans 40-årsdag med en sommarresa till Göta kanal. Vi cyklade, promenerade och åkte fartyg. Och glassbaren nere vid kanalen !!! Man blir salig då man drömmer sig tillbaka!



Nå, tillbaka till hotellfrukosten. De där wienerbröden kommer alltid att vara referensen och säkert kommer de aldrig att distanseras, vilket de inte gjorde förra veckoslutet heller. Jag var inte intresserad av ett Ballerina-kex så det fick bli en croissant med smör och sylter.

Efter en sån här frukost är jag mätt och belåten till sena eftermiddagen.

 Frukostbordet på Glo Art var inte av den mest överdådiga sorten, men man fick nog äta sig mätt och det fanns till och med misosoppa för asiatiska smakinriktningar.