På kurser, sammanträden, sjukhus och andra ställen är det liksom upplagt för mig att hitta små vänner. Många blir engångsvänner, medan en del blir kvar i mitt liv en längre tid. Alla är speciella och alla är välkomna och förgyller min stund på jorden.
Sen jag gick med i fb har jag försökt leta efter två vänner som jag tappat kontakten med. Döm om min glädje då jag i morse märkte att japanen som jag träffade på en kurs i England 1980 hade gett ett livstecken på Messenger. Han hälsade på mig och min familj senare i livet och bosatte sig i USA. Nu väntar jag på att höra hans livs story.
2012 när jag opererades i Uleåborg råkade jag dela rum med en finsk flicka som också bott i Sverige. Hon var mig till stor hjälp under den vecka vi tillbringade i samma rum och jag fick insyn i hennes märkliga liv. Vi utbytte telefonnummer, men sen hon flyttade tillbaka till Sverige har jag inte hört av henne. Tyvärr har hon ett så vanligt finskt namn att jag inte lyckats hitta henne på fb, endast sådana med samma namn.
Under min senaste operation hände det igen. När jag spankulerade i korridorerna hörde jag att en grupp studerande blev undervisade inför sin praktik på engelska. Någon dag senare hade min sköterska för dagen en söt liten studerande med sig. Hon placerade ut min medicin på bordet och med en blick på sin ledare sa hon på finska att här är medicinen. Jag svarade på engelska och flickan blev till sig av att få höra engelska. Vi började genast samtala och hon sa att hon måste komma och prata med mig senare.
Det visade sig att min nya vän var från Nepal och utbildad sköterska i det landet, men ville jobba utomlands och skulle ta sin Master's degree här i landet. Vi hade vårt andra namn gemensamt och det kändes som om vi var själsvänner. Nu har vi varandras e-postadresser och telefonnummer och tanken är att vi ska träffas om ett par veckor.
Det är detta som ger guldkant åt mitt liv. Jag känner mig så lyckligt lottad.
(Briefly in English:
Those who know me very well are aware of the fact that I love people. I find something to love in every human being.
I have a habit of meeting people on various occasions. Some of them remain just a one-time encounter, but others become a part of my life for a longer time. I cherish all these friends and enjoy remembering them.
In 1980, I met a Japanese boy in Cambridge, England. Now when I finally registered on Facebook I tried to track him down since I have not heard from him in a long time. I found the name but without any picture and imagine my happiness when I got a message from him using my real name.
When I stayed a week at the hospital in Oulu I became friends with a Finnish girl who grew up in Sweden. Her life story was very special, but unfortunately she moved back to Sweden and has such an ordinary Finnish name so I have not found her yet.
Three weeks ago I got a new friend who was practising at the hospital in Kokkola. I heard some students getting some information in English and when my nurse had a student with her I immediately addressed her in English. We started talking and got along real fine. She was from Nepal, already with a nursing education, but now planning to take her Master's degree in Finland. We hit it off directly, exchanged e-mail addresses and phone numbers, have chatted on WattsApp and are planning to meet again soon.
These encounters bring a silver lining to my life. I feel so blessed!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar