Ernst är med!

Vi hade lite glögg kvar. Det fanns pepparkaksgrissini à la (au?) Ernst och ännu ett recept att testa. Vad behövdes därtill? Jo, ett par stycken gäster. Ett telefonsamtal och det var fixat.

Ernst bidrog denna gång med ädelostbakelser som innehöll dadlar, valnötter och blåmögelost. Allt bäddades in i den goda smördegen som tryckts ut i form. Här var jag tvungen att förkasta muffinsformarna av papper. De var inte tillräckligt stadiga. Jag tog till mammas plåtformar och det fungerade bättre. Lite svårt var det att få ut pajerna, men man kunde använda sked. När de kallnat märkte jag att det gick lätt att lossa dem.

Allt detta plus lite ost, frukt och vin samt intressanta diskussioner ledde till en givande kväll.

Tack, Ernst, för inspirationen!

Egentligen skulle inte hörnen vikas in, men jag tyckte det blev bättre så eftersom formarna var för små

Igen överraskningspresent!

Jag har begåvats med otroligt snälla och uppmuntrande vänner och känner mig alltid i tacksamhetsskuld. Nu senast fick jag en liten påse hemlagade Rocky Roads (hann inte ens fotografera dem för såå goda var de!)

En liten disktrasa med favorittemat Lilla My hittade jag också i det orangefärgade kuvertet (någon som känner till mina svagheter). Trasan är så fin att den får fungera som en tavla på diskbänken.

Att falla för flaskan

Jag har en svaghet för emballaget och inte bara innehållet. Följaktligen köpte jag inte egentligen glögg utan närmare bestämt flaskan.

Blossa måste jag köpa för att tillfredsställa ekorren/samlarmaniet inom mig. Jag har en röd, en vit och en lila. Undrar var jag gömt dem? Guldflaskan var för läcker för att lämnas kvar i hyllan.

Shoppande damer

För en del kommuninvånare upplevs det som en stor nackdel om man måste åka in till grannbyn för att besöka hälsomottagningen. Tack och lov åker jag gladeligen iväg 40 + 40 km för att få saker uträttade. Det var faktiskt tredje gången på två månader.

Man kan passa på att ta en väninna på en åktur samtidigt och äta lunch, gå i affärer, ägna sig åt sightseeing, göra ett cafébesök, granska snöläget och så vidare.

Vi kände oss aningen onormala då vi efter en ingående inventering av en klädbutik med 40 % rabatt gick ut tomhänta och avslutade i stället besöket i grannkommunen med att köpa bröd i bageriet.

Glada och lyckliga kom vi hem och hade fått prata av oss det viktigaste och fått lite distans till julmaten.

Ernst hjälper

En gång för länge sen i nybyggt hus startade jag upp en kusinträff i julhelgen. Kusinerna förökade sig och barnen växte upp. Det blev skilsmässor och nya respektive och barnen började hitta sina levnadspartners.

I år var det dags för lite nytänk. Den rullande träffen förvandlades till ett knytkalas och endast kusiner med bihang och småbarn inviterades. I mitt tycke blev det en lyckad förändring. Man hann prata lite djupare och fem timmar flöt iväg i en hast.

Till min hjälp hade jag Ernst från TV. Eftersom jag stod för glögg och pepparkakor nappade jag tipset om att köpa färdig pepparkaksdeg, kavla ut och sporra långa remsor. Lite flingsalt och riven parmesanost över och in i ugnen. Det blev ett tilltugg med extra knorr tillsammans med mina vanliga pepparkakshjärtan.

Kusinerna hade överträffat varandra med godsaker i både sött och salt. Tyvärr blev det för mycket för en av kusinerna visar en tydlig släktskap med sin kära faster (= min mor) och hade inte kunnat begränsa sig till en sort utan dukade fram den ena läckerheten efter den andra. Är man dessutom utbildad inom kosthåll så ...

Återväxt

Det blev inte som jag tänkt och kanske den lilla orkidén hade läst min tanke. Egentligen hade jag tröttnat på de spretiga bladen som jag förgäves försökte få någon ordning på och jag hade tagit beslutet att låta krukväxten gå till den sista vilan, men så plötsligt kom jag på andra tankar...

Mitt under en vattning märkte jag några små blomknoppar och några till - vem är nu så hjärtlös att man verkställer sitt beslut under sådana förtecken? Jag tänkte om och nu får jag njuta av små underbara, vita blommor mitt i den mörka vintern och jag tackar kusinen i syd som skänkte mig denna rara orkidé ...

Så kom julen ändå

Denna jul blev lite eller mycket annorlunda. De från förr minimala julbestyren blev ännu mindre och det tycktes inte hittas tid till just något alls. Men julen kom ändå och mat har vi ätit och lite klappar har vi lyckats hitta på.

Vad gör det att julpyntet inte vill hitta ur sina gömmor? Vad gör det att kryddkakorna inte tycks bli bakade? Det räcker tydligen med jultårtor, pepparkakor och två andra sorters småbröd.

Lite snö fick vi också dagen innan och en promenad till gravgården efter lunchen var perfekt i det nollgradiga vädret.

Viktigast är att familjen är samlad och att alla mår bra.

God jul!

Vi får njuta av andras juliga hus under promenaden

Små goda ting för en fisk

Jag är mycket förtjust i små ting som underlättar vardagen. Jag är fisk och jag älskar fisk.

Eftersom jag inte äger någon fiskbenspincett har jag fått tänka till lite för att plocka ut de stora rackarna som gömmer sig i laxbiten. Visst går det lika bra med en jordgubbssnoppare!

En annan tingest som är praktisk är verktyget som håller den hala fisken på plats när man ska dra bort skinnet.

Små julklappstips för den som har nästan allt?

Kreativ vänskap

Det är roligt med kreativa vänner.

Detta överraskningskort satte en guldkant på ett långt möte. Jag kan inget mer än tacka så hjärtligt!

Tröst från förr

Samtidigt som jag var frustrerad över att ha blivit felciterad fick jag en snabb tröst då jag sökte efter något i min mötesportföljväska.

Språkkusinen och jag köpte likadana väskor när vi var på väg ut i arbetslivet. Som ni förstår har inte min väska blivit uppnött och den får ännu tjänstgöra som möteshjälp till kommunstyrelsen och -fullmäktige. I den finns nämligen Prättäläs förklaringar till kommunallagen, årets budget, förra årets bokslut och förvaltningsstadgan.

När jag letade fram kuvertet med ett överraskningskort (mera om det sedan) råkade ett rött kuvert fastna i min hand. Antagligen tomt, tänkte jag, men nej, det innehöll en liten lapp som går tillbaka till min sista period som vikarie i gymnasiet. Jag gav upp den karriären för ett par år sen.

Nu kändes det riktigt glädjande att ta del av en okänd elevs tack. Jag har ingen aning om när jag fått brevet, men som de säger: Ett brev betyder så mycket.

Orättvist!

Jag fick lov att ta en ledig bloggdag efter torsdagens maratonmöte, sex timmar. Det var stora frågor som ventilerades och svårigheten med att få ihop nästa års budget var lika svår i fullmäktige som i styrelsen - om det nu ska vara någon tröst.

Man blir inte gladare då man märker att radioreportern som livebloggade från mötet lyckats omformulera mina uttalanden. Jag påpekade åt henne i en webbkommentar och hon bad mig ringa efter mötet vilket jag gjorde. Hon var mycket tillmötesgående och bad om ursäkt och ville inte komma i dålig dager med tanke på kommande rapporteringar från vår kommun. Det här sades torsdag kväll. Ännu idag står allt som förut. Det betyder väl inte så mycket eftersom få läser det, men mig stör det oerhört, speciellt det som blev tvärtom!

Citerar:
Liane Byggmästar (SFP) säger att man inte bara kan förlita sig på känslor. Byarna har inte hittills vuxit fast byskolorna finns kvar. Om man ser på andra kommuner som till exempel Vörå så har man redan dragit in de minsta skolorna. 
(Jag jämförde indragningshotade skolor i nejden - från Karleby i norr till Korsholm i söder och när det gällde Vörå nämnde jag planerna på att bygga en ny skola för Rökiö, Rejpelt och Koskeby. Mitt påpekande i hela uttalandet var att nedläggningshotade skolor i övriga kommuner har större elevantal än våra, de minsta 33 elever mot t. ex.vår skola med 6 årskurser och 17 elever)

Liane Byggmästar (SFP) säger att nuvarande system inte är jämlikt. Även om småskolor är bra så ska undervisningen i de större skolorna bli lidande för att de små skolorna kostar för mycket. De unga i dag behöver kunna ta sig fram och de kanske inte får den vägkosten i en stor skola. Det är inte heller lätt att kunna ta del av alla kurser i en liten skola. Dessutom blir steget väldigt stort när eleverna ska vidare till högstadiet, Ådalens skola. 
(I klartext de större skolorna får mindre resurser per elev och jag anser att man i en liten skola kanske inte lär sig lika bra att ta sig fram (blev liksom tvärtom i citatet). Dessutom har jag inte pratat om kurser i skolor - det gäller gymnasiet)

Liane Byggmästar (SFP) säger att kommunen på grund av sparkrav inte kunnat anställa tillräcklig personallista för det förebyggande arbetet bland barn och inga.
(Min utsago gällde Planen för barns och unga personers välfärd 2015-2019. Sparkrav tvingade oss att inte bevilja två nya tjänster för familjearbetet i barnfamiljer)

Jag förstår att ni tycker jag är onödig, men det här är MIN blogg, MIN ilska och det är ibland oerhört viktigt att bli korrekt citerad.

Men jag förstår också att det är svårt att i livesituationer få det rätt, men varför då sätta sig i den situationen? Hur många följde med livebloggen? Och hur viktigt var det att få reda på diskussionen om det sen visar sig att rapporteringen är missvisande?

Liten uppmuntran

Ett brev betyder så mycket sjöng man när jag var barn. Nu kan jag ändra det till ett sms betyder något lite i alla fall.

Det är VR / statens järnvägar som vill tacka för mitt tågåkande under året. 250 gram Fazers choklad väntar på mig i en R-kiosk! Naturligtvis vet jag att det också är i reklamsyfte och ska uppmuntra mig att åka tåg i fortsättningen också, men jag blev lite lycklig över att det var choklad den här gången och inte en glasstrut. Den sortens uppmuntran hämtar jag inte alltid ens ut, bara om jag vill bjuda maken på en glass ...

Min bakchoklad får tjänstgöra som illustration eftersom VR:s julgåva ännu väntar i kiosken.

Heureka!

Igår fann jag den! En ny polotröja som inte är svart, inte är blå och inte är grå - utan djupt orange!

Min lycka är gjord. Det behövs så lite! Den matchar alla mina kjolar- nåja, jag har inte så många och kanske inte den röda jeanskjolen ...

Tröjan fungerar också med alla mina byxor. Nåja, kanske inte sommarbyxorna ...

I morgon är det dags för invigning då vi har årets sista fullmäktigemöte som på papperet ser ut att bli långt och tungt, men jag tittar bara ner på min orangefärgade överdel, andas djupt och orkar lite till.

Halvvägs

Åtminstone då det gäller utelyktan är jag på gång i julförberedelserna. Den övre delen har fått flytta in då det plötsligt blev kallt. Där bor nämligen en julros.

Igår färdigställde jag nedre delen. De fina snöbollarna gav upp kontraktet redan under första säsongen, eller egentligen var det ledningen till transformatorn som ville ha skilsmässa. Men eftersom jag tycker själva slingan är fin ändå - utan ljus, får den fungera som prydnad i stället. Dessutom köpte jag en fästman som ivrigt glittrar och flirtar med bollarna.

En uppochnervänd ytterkruka får fungera som piedestal för tomtemusen. Det lär bli varmare om någon dag och då kommer toppen på lyktan ut och jag har tänkt dekorera med lite kvistar runt den späda julrosen.

Större julförberedelser än så här aktar jag mig för. Det är ännu en massa möten som förgyller mina dagar och kvällar ...

Längtan till sommaren

Vi besökte sommarstugan på förmiddagen av två orsaker. För det första ville vi kolla vattenståndet som varit ovanligt högt den senaste tiden. Och jo, vi hade vatten på fel sida av strandterrassen, men brygglocket var än så länge ovanför vattenytan.

 Den andra orsaken var att hämta hem en vackrare julgran (fortfarande har vi endast utegran) än år 2014. Det var inte svårt för fjolårets gran var vår fulaste genom alla tider. Och nej, vi stal inte granen utan den togs ur egen skog och utvaldes på en minut. Jag valde ifjol så jag överlät med varm hand åt ingenjör och make att stå för årets val. Det var ett lyckat drag från min sida.

För att fortsätta på ämnet granar fick jag en längtan till sommaren då jag såg min lilla "bonsaigran". Den har inte lov att växa upp till en stor gran så jag formar den till en boll på stam varje år.

midsommartid före klippning

Förlovningsfest

Med gemensamma krafter fixades ekonomens och fästmöns förlovningskaffe. I två omgångar bjöds släkt och vänner in till Gula salen vid Kuddnäs. Tänk Topelius!

Det var en mysig och praktisk festplats och en berikande upplevelse åtminstone för fästmannens mor och hoppeligen också andra.

Med hänsyn till gästerna publiceras endast serveringsbordet.

Igenkännande

När man har levt så länge som jag, har man hört en hel del och varit med om ett och annat. Första gången jag började nicka igenkännande inom mig själv var på föreläsningar, föräldramöten och dylikt. Man tänkte för sig själv att det där stämmer och det var inget nytt man lärde sig, men man fick bekräftat det man redan visste. En ganska skön känsla även det.

Idag när jag höll på och bakade till förlovningsfesten hörde jag samtidigt på radion och man pratade om sorgen när man mist ett barn genom en olycka. Jag kunde även där relatera till de sorgearbeten jag själv gått igenom. Det är ilska blandat med gråt och självömkan - en massa känslostormar som är helt naturliga och viktiga att att ta sig an för att kunna gå vidare.

Slutet av programmet fick mig att stilla le. Igen ett ögonblick av igenkännande. Pappan berättade om den lilla fågeln som satt utanför fönstret och orädd lät honom komma nära. Det var bara tre glasrutor som skiljde dem åt. Det bekräftade mina upplevelser och mitt speciella förhållande till små fåglar som uppsöker min närhet ibland.

Jag är inte fullblodsrealist. Jag tror på att det finns mycket runt omkring oss som vi kan känna in om vi bara är öppna och vill ta emot det. Det är viktigt att ha en framtidstro, en gnista av ljus som lyser på vår väg och tar oss igenom prövningar, motgångar, sjukdomar och sorg. Det är det som är livet!

Respekt!

Var och en får ha sin egen åsikt, men när åsikten leder till onda handlingar då blir jag otroligt arg.

Som vanligt halvsov jag och lyssnade på morgonnyheterna i radion. Igen har ett illdåd begåtts mot en flyktinganläggning. Det kunde ha gått rikigt illa.

Detta händer i NORDEN och har hänt flera gånger!

Det finns onda krafter bland alla mänskor och folkslag, men ingen ger oss makten att döma, fördöma och ta lagen i egna händer. Vems lag i det här fallet?

Jag har just läst Onda boken av Kaj Korkea-aho och håller på med Maj-Gull Axelssons bok Rosario är död som handlar om sexturism på Filippinerna. Nu vill jag inte höra mer om ondska.

Jag vill ha en GOD jul.

En lätt undran

Affärerna är hjälpsamma nog att komma med en hel del julklappstips åt oss. Denna vackert röda sida fick mig att stillsamt börja undra...

Har vi rum för alla dessa mojänger? Behöver vi dem alla?

Saknar du en sockervaddapparat, softis apparat, popcorn apparat, Hot Dog apparat, omelettapparat, donitsapparat, muffinsapparat, våffeljärn?

Det sistnämnda känns okej och det finns i mitt skåp, men de övriga grejerna klarar jag mig utan och saknar utrymme för.

Duktig, duktig ...

Tänk, att denna dag kom! Den sjunde december känns som en milstolpe i mitt liv. Hela hösten har jag haft enorma tyngder vilande över mig. Idag kändes det äntligen nu eller aldrig!

Nu är det nog inte riktigt så stora saker som det låter. Det bara hände att när klockan var halv tolv och jag redan kände mig lite hungrig så beslöt jag mig för att gå ut och göra undan överhängande saker.

Jag klädde mig varmt och stegade ut med två långa skaft, lite såpvatten och satte i gång med att tvätta fönstren från utsidan. Det var några grader plus så jag tog chansen. Jag kände hur välbehaget ökade inom mig ju fler fönster som fick sig en omgång. Ett varv till runt huset och fönsterbleckens (heter de så?) dammiga yta blev glänsande svart.

Gissa om jag var nöjd! När jag nu var i gång tog jag itu med de förlorade rötterna eller finns det hopp? Utrustad med grep och tomma fat grävde jag mig igenom dahliarabatten och visst hittade jag rötter! Ner i källaren med dem i en salig blandning. Det blir intressant att se om de överlever och vilka sorter jag lyckats blanda ihop.

Jag var väldigt sent ute med inköp av blomlökar, men tre påsar lyckades jag få tag på. Naturligtvis slängde jag ner dem i lökkorgar, strödde kompostjord över och inväntar med skepsis våren ...

Till och med rosorna i krukor, de två klematiskrukorna och dito buxbomskrukor insamlades och fick en skjuts ner i källaren. Bort med örtkrukorna (sparade timjan och fransk dragon) och fram med stora vita lyktan.

Ni hör alltså att det var tjohej i två timmar och jag var väl värd en dusch och en uppvärmd lunch.

Jag får nog nypa mig i armen och springa ner och se den överfyllda källaren för att riktigt tro att detta verkligen hänt.

Trädgårdsarbete i zon 5 i december

Inspiration

Det blev inte riktigt som planerat med städningen häromdagen. Jag började nog i ett rum, men plötsligt var jag i ett annat och i ett tredje och slutresultatet blev att jag röjde bland en massa papper som har en förmåga att samlas på det långa arbetsbordet i hjälpköket.

Under den proceduren hittade jag ett recept med sillröra på Malaxlimpa. Nu råkade det sig att vi blev sugna på något småsalt. Kylskåpet gapade nästan tomt, men både sill, anjovis och gravad lax fanns.

Jag visste också att någon rödlök borde finnas bland årets skörd. Crème fraiche var också en ingrediens, likaså fänkål eller dill.

Sist och slutligen blandade jag ihop en röra som inte innehöll många ingredienser i ursprungsreceptet, endast crème fraiche och rödlök. I stället för limpa valde jag Sundby hembageris fullkornsformfranska, sillen ratades till förmån för lax, gräddfil fanns inte så jag tog vanlig grädde. Jag kryddade med lite citronsaft, pepparblandning och torkad dill. 

Brödet rostades och röran breddes på. Mums, gott var det!

Vad lär vi oss härav? Jo, man behöver bara få den lilla puffen och så händer det ...

Ingen julfantast

Jag är fortfarande inte speciellt förtjust i julhögtiden, men den kommer ändå. Adventsljusstaken hittade inte fram till bordet förra söndagen så jag funderar starkt på att skippa den helt och hållet i år. Den elektriska sjuarmade får dock godkänt och skänker lagom med lyse åt frukosttidningen. Annars tänder jag nog levande ljus varje måltid och älskar det.

Nu har jag dock varit på julkonsert. Orsakerna gjorde det helt berättigat: det var gratis, konserten hölls i Schaumansalen och jag ville väldigt gärna uppleva Erik-Andre Hvidsten.

Jag är helnöjd med föreställningen. Artisterna var av god klass, musikerna var briljanta, låtvalet var mycket varierat och vem kan motstå Cohens Halleluja i en mycket förnäm tolkning? Om man därtill lägger ljuva saxofonsolon, suberbt fiolspel och mästarimprovisationer så är succén garanterad för min del.

Olika revir

Om man har lyssnat och pratat kultur halva dagen borde man kanske tänka städning och rensning resten av dagen.

Men varför lockar det inte? Om jag ska få något gjort måste jag börja från förmiddagen, annars går det lätt så att jag låter bli. Den svarta ängeln som sitter på min vänstra axel ger så tydliga instruktioner om att det är onödigt att börja med stora projekt på eftermiddagen.

Men om jag skulle börja med ett rum ...? Ett litet rum? Kanske arbetsrummet? Eventuellt hittar jag en intressant bok att bläddra i och sen är det plötsligt kväll?

Det är lätt att lura sig själv.

Tappat lusten

Jag tror jag har drabbats av en allvarlig sjukdom. Jag har märkt att den kommit smygande i små etapper. Det hjälper inte med lockelser som Black Friday eller rea 70 procent. Jag är immun.

Nu hade jag kommit till det stadiet att jag behövde en ny gåbortkjol. I fantasin förespeglade jag mig i en pennkjol. Men alltid då man vet vad man söker så finns det inte. Med god betjäning provade jag mig igenom hela kjolkollektionen och fastnade till sist för den jag provade först. Inte grät jag heller då det råkade vara 20 procents rabatt den här veckan.

Det lär vara modernt med polotröjor i år så en sådan kunde jag tänka mig när jag ändå släpat mig ut. Färgen skulle vara en mellanvariant, alltså inte mörk och inte ljus. Fanns det? Naturligtvis inte.

Ett par grövre strumpbyxor då? Jovisst fanns sådana, men hur veta om de hade fötter då man inte fick öppna förpackningen? Det får inte heta strumpbyxor om det egentligen är leggings!

Mina sjukdomssymptom tog överhanden. Jag tappade lusten och köpte gravljus och halspastiller i stället.

Och vad gör jag nu då i väntan på att mötet ska börja? Jo, sitter i bilen och bloggar med fin utsikt i ett parkeringshus!

Inte prata politik men, ...

... visst tycker jag att mycket går fel i Finland just nu.

Regeringen skär ner på sådant som slår tillbaka mycket hårdare än tänkt. Eller har man ens tänkt?

Utbildningen lider på alla fronter. Arbetslösa ungdomar stjälps i stället för hjälps. Lågavlönade riskerar ännu lägre löner och högre avgifter. Fackföreningspamparna testar vem som har mest makt. Digitalisering skall hjälpa i alla situationer - tror man. Pensionärerna får dra sitt strå till stacken. Och så vidare.

Högavlönade. Chefer med överstora löner och bonusar. Företag som dumpar sina vinster i skatteparadis. Vad händer med dem?

Ja, ni märker väl att jag är liiite suuur!

På plussidan ser jag att semesterdagarna inom det offentliga och det privata blir mer likriktade. Bort med Pekkanendagarna också, som var planerade för en övergångsperiod, så kan jag lite börja dra upp ena mungipan.

Det är väl nog bara att lyfta upp sig i nackskarven och trampa vidare i höstmörkret ...

Uppochnervänt

Efter att ha dragit sista seniordansen för terminen i form av juldanser slängde jag i mig lunchen och drog söderut, plockade upp min socialdemokratiske vän och styrde kosan mot residensstaden. Det tycks bli ett besök varje vecka.

Halvvägs stötte vi på snö och 0 grader! Vi hade åkt från småregn och +2. Ibland är det mer norr i söder tydligen.