Inte tid att sitta

Det passar bra att gräva lite i bildarkivet och plocka fram en stol under förvandling eftersom jag inte haft tid att sitta så mycket idag.

Egentligen ljuger jag nu. Visst har jag suttit, men på pensioneringsfest och på kommunstyrelsemöte.

Stolen på bilden hör till ett projekt på hälft. Diplomingenjören hade denna stol (+några till) under studietiden och ville ha den svart. Jag tog den till sommarstugan och tyckte att jag kunde skrapa bort det svarta och hittade två nya färger. Den fick stå ute i regnet som erbjöd hjälp med färglossningen och kanske jag målar den i nästa sommar ...

Minnen från barndomen

Det tycktes ganska passande att ställa fram röda skålen fylld med karameller så där lagom till lilla jul.

Den här gången tänkte jag taktiskt. Jag valde att bortse från alla goda chokladpraliner. Varför fresta både andra och sig själv?

I stället satsade jag på en låda Fazers bästa, den vanligaste karamellblandningen från anno dazumal. Då tyckte jag om dem, inte alla sorter, men speciellt den långa Kiss Kisskaramellen med det gulliga omslaget (kanske jag tyckte om katter då?).

Men inget är som förr! Karamellerna har blivit så små och är otroligt söta! Det har kommit en ny sort och vissa sorter har fallit bort. Men summa summarum: fastän tre gossebarn har varit på besök i helgen blev bara halva skålen tömd.

Ett lyckat val, alltså!

Nära ögat!

Det var nog på håret att jag hade skippat pepparkaksbaket inför lilla jul, men jag tog mig i kragen och fixade degen fredag eftermiddag och bakade ut några gubbar och en hel mängd hjärtan lördag förmiddag.

Nu går jag här och njuter av doften som spridit sig i huset. Till på köpet satte jag undan ett hundratal förlovningshjärtan till festen om några veckor.

Lättskrämd

De senaste månaderna har jag fått ickevälkomna gäster i huset. Först var jag osäker på om det var spindlar eller stora insekter (som vi kallar krankmora), men nu lutar jag mot spindel i alla fall.

Helt mitt i plötsligt får man syn på en långbent mager krabat och då är det bara att försiktigt plocka upp den och föra ut den, alternativt döda den.

Idag satt jag med min läsplatta och så bara fanns en uppe på kanten. Inte ett ljud, inte en rörelse hade jag märkt. Jag anser det är ganska skyndsamt att få bort spindeln ur min åsyn och har därför inte gett mig tid att fånga den på bild.

Nu undrar jag varifrån de dyker upp. Lägger de ägg i huset? Jag vill gärna vara i fred från alla typer av småkryp.

Varför?

Vad betyder detta? Lilla My ligger övergiven på sekretären i sovrummet. Lämnad, övergiven, ratad, arg och sur!

Ja, nu gäller det inte mig (brukar kalla mig Lilla My då jag är sur) utan adresslappen till min lilla kappsäck. Maken har lånat kappsäcken och i morse märkte jag att han lämnat My hemma. Antagligen tyckte han att det inte var tillräckligt manligt att resa i väg med en barnboksfigur i släptåg. Underliga tankar om ni frågar mig.

Det går inte stor nöd på mig förutom att jag har det tunga ansvaret att få fyr i pannan och det är inte riktigt min talang. Hittills har jag inte behövt frysa ihjäl och en natt till ska jag väl klara...

Two busy days

Smarrigt värre!

Tisdagen innehöll dans, necessary shopping (förlovningspresenter+gudbarnsmellan födelsedagochjulpresent,svarta skäggets triangelmärkta hostmedicin) och cafébesök i inredningsaffär och allra sist politiskt möte i Karleby.

Idag har jag besökt residensstaden Vasa, guidat chaufför och medpassagerare till Campus Kungsgården (det går många vägar dit och jag vet aldrig hur jag kör, men hamnar rätt till sist), fastslagit en budget och lunchat på hemvägen. Allt detta gjordes i det trevligaste sällskap av två "historiska" bröder i ett sammelsurium av politik, vardagsliv och chit-chat i bästa humoristiska stil.

Den ena dagen är inte den andra lik och det tackar jag för!

Stolt över blomningen!

Vecka nr 4

Ok, jag kör in på fjärde veckan med min kära följeslagare, hostan. Jag är definitivt mycket piggare och har till och med energi att mangla några lakan fastän det finns rena och manglade i skåpet. Men jag är absolut inte så energisk att jag tar itu med att stryka makens skjortor. Kanske jag inväntar det momentum som inträffade för några veckor sen då han villigt fixade strykningen själv ...

Två maskiner tvätt har körts idag och fastän det är snö och kallt ute hängde jag ut både lakan och handdukar. Jag eftersträvar frisk luft och fräschör.

Vad återstår? Jo, ett blogginlägg (kommer här) och en diger föredragningslista (jobbigt) och planering av morgondagens seniordansprogram (dans är alltid roligt).

Möten i storstan

Jag var lyckligt framme vid Simonsgatan just innan höstmötet skulle börja och blev mottagen med öppna armar och välkomnande leenden. Åh, dessa underbara människor! Jag kände mig nästan som den förlorade sonen (läs: dottern). Man hade sparat smörgåsar åt mig och de åt jag tacksamt.

Efter mötet var den officiella delen slut och jag pilade iväg till nästa möte med en ny bekantskap. Paavo Lipponen med dotter (?) gjorde entré på samma café, såg mig nog, men valde ett annat bord.

Sen var det dags att kalla på nästa träffpartner, nämligen fysikern. Vi hade samma problem som alltid, var dinera? Vi satsade på var sin djävulskyckling och jag som var hungrig som en varg vid det här laget, njöt av varje tugga, medan den kinkigare sonen inte var lika nöjd. Men vi toppade med var sin chocochilibakelse och kaffe på Fazers café. Efter det var vi synnerligen mätta och belåtna.

Intet är som väntans tider. Jag hoppas vara hemma sen eftermiddag om jag hittar bilen under snön. Här i Helsingfors finns inte mycket av den varan. Lite puder bara.

Föraning

Det hände igen! Jag bokar mina resebiljetter i god tid för att spara på seniordansförbundets pengar. Det innebär för november att jag får söka ut utgifter för tågbiljetter från försäkringsbolaget eftersom jag var så eländig i fredags.

Nu kan jag skymta en strimma ljus i tunneln fastän hostan är härdig. Idag skulle jag i väg!

Jag hann nog kolla bokningen flera gånger för avgår faktiskt pyjamasflyget på lördagar? Jo, det gick att checka in.

Men sent på kvällen fick jag ett sms, flyget är inställt och jag är inbokad på kvällsflyget! Men, hallå! Jag borde vara i Helsingfors senast 13.30! Man kunde försöka få plats på flyg från Vasa. Det innebar att jag hängde i telefonen och irriterades av musikaliska toner i en evighet innan jag fick en röst från Kajana i mitt öra.

Jag ombokades till ett förmiddagsflyg från Vasa och här sitter jag nu och väntar. På plussidan lämnar det faktum att jag fick sova till klockan sju, men minus är förstås bilfärden i ett snöigt landskap med så gott som oplogade vägar, men det gick bra. Plus är också att all service här fungerar perfekt. Jag hamnade förstås ut för en slumpmässig visitation, men kompenserade med kaffe och en croissant och glatt samspråk med cafebiträdet.

Få se hur fortsättningen blir. Världen är full av ettor och nollor, men tydligen också plus och minus. Det gäller bara att hålla balansen.

Minnesbilder

Oj då! tänkte jag när jag halvsovande lyssnade till riksnyheterna i morse. I Boden hade man gripit en efterlyst man misstänkt för planering av ett terrordåd i Sverige.

Men va då? Vi besökte Boden i somras, sov en natt och det jag kommer ihåg är en underbar middag på en restaurang nära sjön, en långsam promenad längs med sjön, ett bostadsområde med ganska många flyktingar.

Verkligheten kryper närmare då mina bilder blandas ihop med aktuella nyhetsbilder.

MEN - vi måste komma ihåg att inte låta oss skrämmas. Vi MÅSTE fortsätta våra vanliga liv. Om vi blir rädda har terrorn vunnit.

Mina minnesbilder:

Efterskrift: Man kan höra fel, minnas fel, ta fel, ha fel och så vidare. Det var inte Boden utan Boliden, men likväl gav det upphov till ett blogginlägg. Dessutom tog polisen tydligen fel också - fel man!

Guidning

Efter fullgjort jobb på förmiddagen hade jag förmånen att få åka med Nedervetilväninnan till södra staden och guida henne runt till en asiatisk restaurang för lunch och mycket prat.

Sen åkte vi vidare till favoritcaféet Skorpan och myste över kaffe och moussetårta och pratade ännu mer.

Tänk så många ord det finns att ta till då två pratglada mänskor sitter vid samma bord.

Väl hemma var det bara att ta på sig sjukstugefejset igen för att kunna möta ett ännu sjukare fejs.

Idag fick jag dessutom de ultimata trösteorden angående flunssan:
    Den går aldrig över!

Snygg utebelysning vid Skorpan

 

Inför deckaren

Jag är inte allätare när det gäller deckare. Vissa författare har jag bara bestämt mig för att inte läsa, till exempel Camilla Läckberg. Nesser och Mankell har jag läst var sin bok av och bryr mig inte heller om TV-programmen.

På grund av handlingen på Gotland har jag fastnat för Anna Jansson. Jag läste just hennes vanliga roman Salon d'Amour och den var lättläst och rolig. Men TV-inspelningarna orkar jag inte se.

Däremot har jag med behållning följt med Morden i Sandhamn och i kväll börjar en ny omgång. Bara jag hålls vaken ...

Tävlingsinriktad

Jag har aldrig varit tävlingsidrottare på grund av totalbrist på talang, men visst kan det hända att tävlingsinstinkten smyger sig på i de mest oväntade situationer.

I bärskogen vill jag väldigt gärna vara den som plockar mest och snabbast. Det lyckas sällan. Eventuellt när det gäller lingon, men det ställs mot det obestridliga faktumet att mitt ämbar innehåller mer skräp.

När det gäller antalet hostningar per dygn har maken nu kört förbi mig, men den segern bjuder jag så gärna på.

Kanske vi borde tävla om vem som blir snabbast frisk. Jag har förvisso en tjuvstart på en och en halv vecka. Eller så kan vi satsa på den längsta sjukdomstiden, men den segern klarar jag mig också utan.

Snabbt

Möte i grannkommunen från 9-12 (inklusive lunch)
Några telefonsamtal och 30 minuter vila
Nästa möte från 16-?

Bara snabba blogginlägg tillåts.

Sjukstuga

Vi hade planerat att pigga upp oss med ett restaurangbesök i fredags, men eftersom vi nu båda är drabbade av den intrikata influensan valde vi bort att äta ute.

Men kanske söndaglunchen då? Resultatet blev det samma. Det känns inte särskilt adekvat (märker ni så många fina ord jag kan idag) att tvätta upp sig och sen sitta och hänga över ett bord utan att kunna ta till sig alla de smaker som troligtvis finns i maten. Alltså fixade jag lunch hör hemma som intogs i sällskap av sprintåkarna i Beitostölen.

Som dokumentation nämns att den första kluddsnön föll idag, men smälte efter en stund.

Onda cirklar

Det är med fasa man lyssnar till rapporterna som kommer från Paris. Hur kan mänskor vara så onda? Är ens tro och åsikt så viktig att man måste döda?

Jag är helt oförstående.

Idag har jag dessutom fått uppleva hur en koppling till hemskheter kan göras helt med vilja också i mina cirklar. Jag kunde läsa i lokaltidningens ledare och fick dessutom ett mejl av en god vän med samma innehåll - att jag räknas till en skara av fascister, talibaner och en radikal SFP-grupp jämförd med jihadismsektionen.

Är detta friskhetstecken? Är detta kränkande? Är detta rättvist bemötande av en demokratiskt vald fullmäktigemedlem som dessutom representerar den svenska underavdelningen i sitt parti?

Jag tål ganska mycket, men om det börjar gå ut över kommunens tjänstemän och nyvalda kommundirektör då blir jag ARRRG och inte lätt att tas med.

Tranbärstack

Söndagen innan jag insjuknade tillbringade jag på favoritstället för tranbärsplockning. Det var riktigt varmt och skönt ute på den lilla mossen och vi fick ihop vinterns behov.

Sen kom eländet, men jag skyller inte på bäreftermiddagen.

Jag känner att jag kommer att överleva, men får säkert bida någon vecka ännu innan hostan är försvunnen. Tålamod, tålamod.

Viktiga beslut

Jag har en tung tid inom politiken just nu och den blir inte lättare på en lång tid framöver. Lägger man då till min eländiga flunssa så blir det mest vila, hosta, möten och övrigt jobb och väldigt lite tid och ork för bloggande.

Men i kväll väljer vi ny kommundirektör i Kronoby!

Från SPF till SFP

Det gäller att hålla tungan rätt i mun när man rör sig i förkortningskretsar.

Jag lydde doktorn och gick till seniordansen. Jag hann bara ta ett växelsteg och så kände jag svetten stiga, men dansarna var på hugget i både lättare och svårare danser.

Hem och ta en snabbdusch, blåsa håret torrt, äta en banan och iväg till höstmötet för Svenska Pensionärsförbundets Österbottenregion. Jag var ombedd att hålla kommunens hälsningstal, vilket jag snabbformulerat under en flygresa Hfors-Kronoby. Före det hann jag njuta av Veterankören och de duktiga sjungande gymnasiegrupperna. Min största koncentration gick till att försöka hålla strupen klar. Jag var rädd att en aggressiv hostattack skulle ställa till det.

Jag fixade hälsningen på mitt sätt och såg till min glädje en seniordansväninna bland mötesdeltagarna.

Hem för mat och vila och nu återstår SFP-träffen för norra Österbotten. Partipolitik är inte riktigt min grej, men jag kan nog lyssna ändå och tänka inåt. Man kan inte vara bra på allt ...

Nu kör vi!

Nu har Dr Musse gett mig grönt ljus. Jag smittar inte längre, jag får dra lätta gymnastikpass, en hostmedicin ska riva slemmet ur mig och alla välmenande kommentarer kan jag strunta i. (Det sista sa han inte, men man måste väl få tänka själv också)

Jag måste nog medge att jag blev lite förvånad. Jag hade i mitt innersta förberett mig för inhiberade kurser och möten. Uppriktigt sagt blir jag svettig genast jag tänker på att ta en rask promenad eller dansa en vals. Men jag behöver åtminstone inte slåss med de närmaste då jag sticker iväg på jobb.

Mitt innerliga hopp står till att jag ska känna förbättring från dag till dag så ni slipper läsa om mina krämpor. Men jag är nu en gång en sådan mänska som mår mycket bättre då jag får prata av mig och konstatera fakta.

Är jag på bättringsvägen?

Nej, det är fortfarande lika eländigt. Jag hankar mig fram genom dagen, får stegring till kvällen, droppar i båda ögonen, dricker varmt, ligger under filten, sitter under filten, hostar, hostar och hostar.

Ja, det är verkligen läge att tycka synd om mig. Men lite bättre är jag väl då jag använder laptopen för blogginlägget? Nej, jag sitter i fåtöljen och har kopplat loss sladdarna och försöker klara mig utan musen. Övning ger färdighet.

Jag har redan börjat utveckla plan B för nästa veckas händelser. På måndag ringer jag HVC och frågar om det finns nåt som kan hindra mig från att få lunginflammation och därefter stoppar jag i mig allt vad som rekommenderas för på kvällen har jag några nästan-måste-möten.

För övrigt är det nära till hands att jag börjar skriva en liten handbok för de närmast anhöriga hur de ska agera efter mitt plötsliga frånfälle. Det blir allt från städtips till sköta graven, klädvård till mattips.

Ni kanske börjar inse att mitt tålamod närmar sig nollpunkten. Kanske det är all min elakhet som ska ut i slemmig form? Om jag överlever torde ni kunna förvänta er en supersnäll liten tant - åtminstone under en veckas tid...

Praktisk uppfinning

Fastän jag är så illa däran lyckas jag frambringa små kreativa stunder. Det händer sig att man inte är 100 procent säker på att man tagit sin dagliga medicin, i mitt fall blodtryckstabletten. Man har kanske tänkt ta den, men sen sätter man i gång med frukostbestyren. Efter frukosten står man där och funderar: tog jag, tog jag inte?

Det känns lite övermäktigt i mitt fall att skaffa en medicindosett, men jag kom på den lysande iden att ta min fryspenna och skriva datum på varje metallinpackad tablett. På hela kartan skrev jag nov. Finurligt, va?

Medan jag skriver detta dras jag ner på jorden. What if en större mängd piller är förpackad på burk! Då får jag hitta en annan lösning...

Ändrade planer

Det blev tydligen för mycket för den sjuka att ställa sig framför datorn. Jag hade just slängt i väg mitt inlägg när jag började känna en märklig svaghetskänsla längs hela ryggraden. Snabbt av med datorn och fort i sängläge.

Jag insåg i morse att jag borde kontakta hälsovårdsmottagningen och fråga om min ögoninfektion går över av sig själv. Svaret blev att jag får antibiotiska droppar på eftermiddagen.

För övrigt kurerar jag mig med varma teer, nu just med ingefära. Sockerfria halspastiller finns också till hands och helgens fester och konserter får klara sig utan min närvaro.

Fars dag får förlöpa med minsta möjliga ansträngning. Med fysikerns hjälp laborerade jag fram en kakbotten till en minttårta samt ett dussin muffins där jag passade på att gömma in lite vaniljsås som överskridit bäst-före-datumet. Mitt smaksinne är nästan obefintligt så för min del är det inte så noga med smaksättningen.

Få nu se hur länge det blir rapporter från sjuksängen (har dock hållit mig i lodrät ställning än så länge), men nästa vecka har jag faktiskt inte tid att vara sjuk ...

Hotellbedömning

Se, jag har orkat sparka i gång laptopen, men det betyder inte att jag är frisk. Jag har utökat influensasymptomen med ögoninflammation. Få se vad vi har härnäst? Men åtminstone är jag ledig till måndag kväll. Jag ska försöka få fysikern att röra ihop nånting till farsdagen i morgon.

Tillbaka till Seinäjoki. För att komma ihåg inför kommande färder ska jag kort ge mitt intryck av Hotell Sorsanpesä.

Det är ett helt OK hotell, lite långt från stadskärnan, men man kommer vanligtvis hit med bil om man bor 130 km ifrån.

Rummet var standard, men lite trångt. Jag saknade ordentlig garderob. Badrummet var perfekt å andra sidan. Fastän vi sov två rum från restaurangen hördes inget ljud, bara lite från nattklubbsbesökarna som tog rökpaus nedanför vårt fönster.

Frukosten var välsmakande, men servicen långt ifrån funktionell, endast en servicelinje och med fler besökare samtidigt skulle man nog ha tillbringat mesta tiden i kön. Själva restaurangen var stilren i svart och off-white.

Utanför fanns Friskinlammi och tyvärr hann vi inte ta en promenad eftersom vi hade bråttom till ett annat ställe.

Eländet fortsätter

Ni kan förstå att jag är lika sjuk som en vanlig karl då han är lite förkyld och det vill säga ganska illa däran. Men att jag skulle ge upp mina dans- och gymnastikgrupper. Det ska mer till än lite feber, hosta och heshet.

Men jag måste nog medge att det inte är lätt att leda sittgymnastik i två timmar utan annat ljud än musiken. Jag införde enkla kommandon som klapp i händerna för att visa att nu byter vi övning. Teckenspråk fungerade också. Själv orkade jag inte utföra många rörelser i följd. Jag hoppas verkligen att jag får rösten tillbaka snart.

I morgon blir det att plocka fram det gymnastikprogram jag gjort för sådana här tillfällen. Deltagarna utför rörelser på olika stationer enligt nedskrivet manuskript. Jag bara sköter musik och tidtagning.

Dagens höjdpunkt

Det är eländigt för tillfället. Jag har drabbats av en förkylning som satt sig på stämbanden och bara väntar på att den ska vandra upp mot näsan. Sångrösten som annars är skral är nu obefintlig och jag låter mer som en hes kråka. Ribban är lagd till att klara av veckans åtaganden med minsta möjliga ansträngning.

Höjdaren idag var att jag hade tre talgoxar som badade tillsammans i vårt fågelbad. Hela familjen har hållit till här och glatt mitt öga de senaste veckorna. Jag antar de har bott i tujorna i sommar. Det om något piggar upp.

Nu ordinerar jag vila!

Rock and roll

Lördagens tillställning i Törnäväsalen blev riktigt lyckad förutom att jag kände nobody. Men det kunde rättas till.

När vi stod vid ett mingelbord tillsammans med makens affärskontakter tyckte jag mig höra svenska. Jag svängde på huvudet, men det räckte inte för att bekräfta språket. Om en liten stund blev jag mer säker på att jag hört rätt och vad gör lilla blyga jag? Jo, jag stegar fram och presenterar mig och vips har vi ett nytt par att bekanta oss med och vi följdes åt hela kvällen.

Saken blev inte sämre av att paret i exakt vår ålder kom från Kristinestad, en av våra favoritstäder. När finlandssvenskar träffar varann hittar man ganska snabbt gemensamma bekanta i lilla ankdammen.

Musikalen då (Ihan tuuliajolla)? Njaa, jag är inte heltänd på Suomirock. Själva storyn var lite tunn och förutsägbar, men musikerna och sångarna desto bättre. Låtarna som framfördes var inte de allra kändaste av Finlands rockare år 1981, men vissa kände jag nog igen. Slutbetyget blir 7½.