Det är inte som förr ...

Det är med nostalgiska och sentimentala känslor jag ser att lilla skogen försvunnit för alltid. Den fanns där när jag gick i skolan och alla mina barn har traskat genom den på väg till skolan. Bara några få tallar står kvar, resten har fått ge vika för att bilda en parkeringsplats.

Visst förstår jag att bilarna blir fler, att tiderna förändras, att jag blir gammal, men lite ledsen får jag ändå lov att vara tycker jag. Det är så vackert och fridfullt med träd och det är så erbarmligt fult med parkeringsrutor och nu får jag också börja akta mig för virriga (sorry!) lärare som sticker ut nosen på "min" väg när jag susar förbi. Sikten är nämligen lite dålig just på det stället (och jag kör ibland lite för fort ...).

Jag har tyvärr ingen före-bild.