Pjäsen Närpesboan var mycket sevärd. Jag minns att jag riktigt i början av 1970-talet såg Herr Puntila och hans dräng Matti tillsammans med mina föräldrar, moster och man just i Närpes, men jag har aldrig sett teater där från vridläktaren, bara promenerat i Öjskogsparken.
Nu var det alltså dags och det tycks vara kutym i Närpes att det riktiga tåget tuffar fram på spåret i alla pjäser. Precis som i Kimo där det alltid är någon som faller i bäcken.
Skådespelarprestationerna var väldigt bra och jag kände igen min politiska samtalskompis från Söfukstämman samt en f.d. länsman som jobbade i Kronoby för evigheter sen.
Naturligtvis hade man fått in en massa humor också och dialekten är väl för härlig, inte alls svår att förstå, bara lite svårt att uppfatta ibland då inga mikrofoner användes förutom i sångerna.
Man skulle kunna filosofera hur mycket som helst över personerna i pjäsen för de var verkligen mångfacetterade. Man skulle lätt ha kunnat skriva en pjäs om var och en av dem. Jag tror jag borde läsa originalet i något skede.
Och förvisso duggregnade det mest hela tiden, men det är vi vana med vid det här laget och var rustade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar