Lite om vädret

Det har varit ett fint veckoslut ända tills nu ...

Där fick jag för att jag gonade mig åt det lugna vackra vädret här i Öja helt i motsats till de regnbilder som postades på Instagram. Även samtal till Vasa och Helsingfors vittnade om regnskurar.

Först kom åskvädret och lite före fem fick jag uppleva de största hagel jag någonsin sett. Vissa var säkert fem centimeter!

Ännu har jag inte kunnat gå ut och se hela förödelsen, men från fönstret kan jag se att plasttaken över ingången och sidoterrassen ser ut som om de beskjutits med kanonkulor. Hoppas att uteköket och glashuset klarat sig bättre.

Det blir garanterat taktalko ännu i höst ...

Den ultimata sommarkvällen

Det är kvällar som denna som får en att orka i höstmörkret. Det gäller bara att magasinera stämningen.

Jag sitter i min solstol, virkar på en bomullströja, lyssnar till sommarmusik på radion och njuter av den spegelblanka sjön och tystnaden som bara bryts av en avlägsen båtmotor.

Man blir nästan poetisk. Kanske det skulle vara läge för en stilla roddtur med Rosa (ni minns väl det italienska uttalet)? Men först ska jag inpränta bilden i min skrynkliga hjärna.

Nya platser

Om ni trodde att huset var i skick efter den lilla renoveringen så misstog ni er stort. Jovisst, möblerna är på plats, men de där tavlorna och alla papper, mappar och dylikt ...

Det kändes riktigt skönt att bara lämna allt åt sitt öde och flytta ut till sommarstugan för en månad, men nu ...

Nu vet jag inte riktigt var jag ska börja. Ute eller inne? Taveluppsättning, arkivering, revidering, bortslumpning, förflyttning? Listan kan bli hur lång som helst.

Jag tar det smått, låter inspirationen flöda, dödar flugor, sköter matlagning, yr iväg till stugan på kvällen, plockar inte bär - ännu.

Innan semestern blev åtminstone ett ganska stort projekt avklarat - nämligen mina Kalevalatallrikar/tavlor. Det är kanske fjärde gången jag spikar upp dem och jag kan lova det är jobbigt. Att försöka få lagom mycket mellanrum på grund av lite olika upphängningssystem uppbådar hela min matematiska intelligens. Att dessutom tänka till och planera hur jag vill ha dem är bara början. Jag äger nämligen hela samlingen från år 1976 till 1999. Är man född på Kalevaladagen så är man!

Men som vanligt kom jag på en strålande idé. I nuvarande bostad har tavlorna hittills fått bo i matvrån, men inte längre. Jag är inte helt nöjd med färgen på arbetsrummets väggar fastän jag valt den själv, men ser ni nu råkar Arabiatavlorna uppvisa en liknande gulbrungrön färgnyans och saken var biff. Ja, inte riktigt, de skulle upp också. Men sent en kväll i juni satte jag i gång och mätte och prickade och spikade och hängde upp.

Jag är faktiskt riktigt nöjd och belåten!

Kom ihåg att färgerna på bilden ljuger.

Sommarens sista teaterpjäs

Det var nästan så vi inte hann med Oravais Teater och Tre Kärlekar skriven av Lars Molin, men den sista föreställningen knep vi.

Det lustiga var att trots den stekheta sommarvärmen vi nu haft i några dagar så lyckades vi pricka in ett litet åskregn mitt under föreställningen. Men jag hade inte chansat utan plockade vant fram de tunna regnrockarna. Tyvärr fick jag inte på mig min riktigt ordentligt så byxorna blev blöta, men de hann nästan torka innan jag var hemma.

Med facit på hand har jag nog trivts bäst på Närpes Teater, men alla teaterbesök har varit intressanta och pjäserna har fått en att tänka till lite. Det finns också alltid några skådespelare som sticker ut bland amatörerna.

Få nu se vad temat för nästa sommar ska bli ...

På rätt ställe

Stugsemestern är förbi och bloggandet kan återupptas hemifrån inne i veckan åtminstone.

Söndagen tillbringades med tjocka släkten i Terjärv. Vi hade kusinträff från min mammas sida och besökte en ljuvlig stuga som min yngste kusin hyr med familjen under sommaren. Stugan har varit riksdagsmannen Albin Wickmans hem och tillhör numera hans barnbarn. Underbar stämning, vackert belägen högt uppe på en kulle med utsikt över Heimsjön och de finaste möbler. Mysfaktorn var otroligt hög.

Sämre kunde man ha avslutat ordinarie semestern!

En dikt av Wickman upptryckt på kudde

Helgtrevligt

Ja, så blev det en snabb flytt till lägenheten i Jstad. Vi tog vårt pick och pack och stack.

Första frukosten på balkongen är nästan avslutad och idag väntar Guns rosor, lite mat och ett fotbollsderby.

Gårdagen lyftes upp av ett band som spelade låtar från Bo Kaspers orkesters repertoar. Kanske inte mina främsta favoriter, men jag uppskattar de djupa texterna och musikerna i Skolparken gjorde väl ifrån sig.

Efter en läcker pizza på Sesam och lite mingel var det dags för det återuppståndna Kurt Gertrudz från Småbönders. Mäktigt ljud och ett kompakt arrangemang och min favorit som revyskådespelare också, Johnny Storbacka, levererade som vanligt.

Kvällen fortsatte med nya och gamla bekantskaper och avslutades med ett glas rosé på balkongen.

Inte som förr

Nu äntligen har den varma solen gjort sitt efterlängtade återtåg så där lagom till Jakobs dagar. Men naturligtvis är inte människan nöjd.
Vart har de varma, ljuva sommarnätterna tagit vägen?

Klockan är inte ännu tio och redan söker sig termometern ner mot femton grader och förra natten bjöd på ensiffrigt gradtal.

Eller har jag drömt när jag minns sommarnätter då man kunde ha övernattat ute om det inte hade varit för myggorna?

Hit och dit

Vissa dagar hinner man skutta omkring mer än andra.

Vi började med att åka på sommarens obligatoriska resa. Den företas ofta med släpkärra och destinationen är återvinningsstationen i Bosund.

Efter lunchen blev det avfärd till Jakobstad och Café Skorpan för att tillbringa eftermiddagen med min trevliga, pratglada, rödhåriga, kvinnliga släktpräst.

Och vi har just bänkat oss framför en grön gräsmatta för att kolla på en fotbollsmatch.

Laidasta laitaan kunde man säga på finska.

Väntan

Det är måndag förmiddag och jag sitter i ett väntrum medan solen skiner därute.

Ungefär var fjärde månad går jag igenom samma procedur och hoppas på det bästa. Den här gången ska buken och lungorna genomlysas. Det innebär att frukosten har fått ge vika, men det tar jag garanterat igen.

I stället för att gruva mig för eventuella dåliga nyheter väljer jag att låta tankarna sväva tillbaka till gårdagens föreställning vid Aspegrens trädgård som tog oss till sjuttonhundratalet. En intressant och lärorik nyskriven pjäs av Wava Sturmer (sorry, lyckas inte fånga det tyska y:et). Och tänka sig - inget regn under föreställningen!

Under tiden jag skrivit ner dessa rader har jag blivit störd och kallad till två undersökningar. Ett plus redan nu är att inälvorna i buken är som tidigare.

Nu frukost!

Väderleken

Om jag lärt mig något i sommar så är det att inte bry mig om väderleksutsikterna. De har en förmåga att svänga från regn till solsken till regn igen. Det tycks vara så att det är väldigt lokalt och man ska ha tur om man hör till solskensområdet.

Idag har det varit helt OK, kanske för mycket vind, men det kompenserades av att barnbarnet kom på besök och sussade så sött till blåstens pustar och vindspelets klanger. Farmor fick till och med agera barnvakt då de övriga åkte ut på en timmes båtfärd. Halva veckans tidningar blev lästa och sudokurutorna ifyllda så det var ett lättskött barn och det passar farmor bra eftersom det är över tjugo år sen senast.

Tillbaka till vädret. Nu hoppas jag på tjänlig väderlek då Jakobs dagar närmar sig. Solsken och värme är högst på beställningslistan, sen följer träffar med släkt och vänner, trevligt program, god mat, lite fotboll med mera. Vi ses i vimlet!

Bostadmässa 2016 i Seinäjoki

På vår miniresa vek vi av till Seinäjoki och traskade i nästan fem timmar på årets bostadsmässa. Den är väl värd att besöka och servicen fungerar. Vi hade också tur med vädret, inget regn och inte för hett, alltså lagom.

För att vara ett attraktivt objekt är mässan placerad på ett bostadsområde nära ett vattendrag, i det här fallet en konstgjord sjö. Rekreationsmöjligheterna är många för de som valt att bygga bo här. Naturligtvis ska man tycka om att leva nära sina grannar och mer eller mindre sakna insynsskydd.

Det tycks ännu vara populärt med vitt och vitt, ibland kombinerat med svart och lite gult. Inte i min smak det heller.

Terrasserna och uteplatserna föll dock mer i smaken. Trädgårdarna var små och lättskötta.

Jag tog inte så många bilder, men några ska jag publicera sen när jag flyttar hem från stugan och får tillgång till mer teknisk utrustning.

Jag rekommenderar bostadsmässan och har redan planerat in ett återbesök om några år då invånarna flyttat in och fått bo in sig.

Teateraftonen

Pjäsen Närpesboan var mycket sevärd. Jag minns att jag riktigt i början av 1970-talet såg Herr Puntila och hans dräng Matti tillsammans med mina föräldrar, moster och man just i Närpes, men jag har aldrig sett teater där från vridläktaren, bara promenerat i Öjskogsparken.

Nu var det alltså dags och det tycks vara kutym i Närpes att det riktiga tåget tuffar fram på spåret i alla pjäser. Precis som i Kimo där det alltid är någon som faller i bäcken.

Skådespelarprestationerna var väldigt bra och jag kände igen min politiska samtalskompis från Söfukstämman samt en f.d. länsman som jobbade i Kronoby för evigheter sen.

Naturligtvis hade man fått in en massa humor också och dialekten är väl för härlig, inte alls svår att förstå, bara lite svårt att uppfatta ibland då inga mikrofoner användes förutom i sångerna.

Man skulle kunna filosofera hur mycket som helst över personerna i pjäsen för de var verkligen mångfacetterade. Man skulle lätt ha kunnat skriva en pjäs om var och en av dem. Jag tror jag borde läsa originalet i något skede.

Och förvisso duggregnade det mest hela tiden, men det är vi vana med vid det här laget och var rustade.

Närpes city

Vi har valt en kortare variant för semesterresan i sommar. Huvudmålet är Närpes teater och vi anlände i god tid på eftermiddagen och checkade in på Hotel Red&Green. Vi fick ett trevligt rum på högsta våningen (= vån. 4) och har utsikt över Närpes city.

Själva stadskärnan är liten. Man går en halv kilometer åt ena hållet, går över till andra sidan och promenerar tillbaka. That's it!

Kvällen förgylls också med en pratstund över pizza på en restaurang med kusinen av Syd med make innan det är dags för pjäsen Masjävlar översatt till närpesisk miljö under spelnamnet Närpesboan.

Sedan får vi se om vi åker direkt hem i morgon eller tar en omväg via bostadsmässan i Seinäjoki.

Sommaren är kort ...

Det är dagar som denna man ska komma ihåg i vintermörkret. Solen skiner och svaga vindar sveper över sjön. Det är liksom LAGOM, mitt favoritord i svenska språket. Det är inte för varmt, men lent och skönt.

Dagens sysslor är gjorda, vilket innebar rensning av några blomrabatter. Nu är det fritt fram för sol och bad, läsning och handarbete. Lite kaffe emellan och sen borde den halstrade laxen ätas upp innan det blir en teaterresa med övernattning i Sydösterbotten. Igen denna trevliga del av Österbotten. Jag är lyckligt lottad ...

Högtidsstund

Väskan är packad, presenten klar, det är dags efter lite motigheter på vägen. Lillen ska få sina namn tillkännagivna och farmor är spänd av förväntan.

Jag är beredd att ge mitt liv för den lilla efterkomman ...

Vädrets makter

Det dåliga vädret håller i sig. Garnet till min stickning är slut, men böcker finns.

Jag har också konstaterat att dessa regniga stugdagar är sådana man inte minns. I stället är det utflykterna och upplevelserna som ihågkoms. Därför är jag tacksam för att vi trotsade småregnet i onsdags och njöt av viskonserten vid Strandis. Inte att förglömma den smörstekta siken och desserten i väntan på Thomas Enroth med kompani. Och de levererade!

Vem kan motstå Frida Anderssons väna stämma till eget gitarrackompanjemang och Erik André Hvidstens kraftfulla tolkningar av finlandssvenska visor och Finlandiahymnen? Den sistnämnda ska definitivt inte vara vår nya nationalsång. Den är nog mer lämpad för för större röster.

Thomas Lundin kan det här med snacket, Helen Nybergs sång har jag tyckt om ända sen countrytiden och det följsamma ackompanjemanget sköttes superbt av Enroth och basisten Måns Aldén. En oförglömlig kväll!

Gårdagens utfärd till Vasa blev vädermässigt inte riktigt vad Meterologiska institutet lovat, men visst smakade maten vid Seglis lika bra inomhus och Strömsö var lika intressant fastän paraplyerna var uppspända några minuter.

Och man behöver inte åka riksåttan hela vägen. Man kan vända in via Vassor och Oxkangar och ta vägen genom Munsala och Nykarleby för att komma direkt på Strandvägen till Öja.

Dagens insikt

Klockan är inte ens tolv och jag har redan lärt mig en läxa. Bär aldrig väskan på den axel vars hand innehar en mugg caffe latte!

Vi besökte besiktningsstationen för att få bilens bakdäck granskade. Under väntetiden passade det utmärkt med lite kaffe.

Det var då det hände.

Min anatomi är inte fulländad. Från min sluttande axel tog väskan ett elegant skutt ner till underarmen som reagerade med att göra en blixtsnabb uppåtgående manöver varpå två centiliter kaffe tog chansen och rymde ur muggen och gjorde en strålande landning på min vita jacka. Finemang! Vatten avhjälpte det mesta och vi kunde förverkliga vår rymning.

Jag hade kollat vädret och funnit att regnet skulle sluta i Vasa klockan ett. Alltså liten resa på gång!

Regn och rusk

Jag är innerligt glad att jag köpt lite garn på rea och har sysselsättning under denna regniga vecka.

Ännu bättre är det att jag stickar enligt ett spetsmönster som gör att jag får tänka till, räkna, reva upp och sticka på nytt. Som jag sa: full sysselsättning!

För mig får nog solen titta fram, för det går utmärkt att sitta ute i solstolen med sticksömmen också ...

Bröllopsdag

Tänk att ha fått leva i ett lyckligt äktenskap i 35 år! Det känns inte så länge sen som jag som 22-åring sade ja i Kronoby kyrka.

De första bröllopsdagarna fick jag en ros för varje år vi varit gifta. Numera firar vi måttligt, men maken fixade faktiskt ett litet serveringsbord dagen till ära. Jag plockade en ros från den gamla busken som vi ärvt från hans föräldravilla. Den doftar så gott!

En stillsam paddlingstur blev fortsättning på firandet. Det behöver inte vara så märkvärdigt och sjön låg spegelblank och både de vita och gula näckrosorna blommar.

På kvällen tog vi en tur till måndagstorget i Jakobstad och avslutade med en bit mat ute vid Fäboda café och restaurant och en liten promenad längs med sand och klippor och tillbaka genom skogen. Så stärkande!

Det var inte heller helt fel med lite jordgubbstårta (frusen) hemma vid sommarstugan som avslutning.

50-årsfesten

Det sista officiella programmet inför den kommunala semestern var Nautors 50-årsfest ute i hamnen i Jakobstad. Jag var bjuden som kommunens enda förtroendevalda och det kändes därför självklart att delta. I mitt sällskap hade jag kommundirektören.

Det var en fest för de nuvarande anställda med avec och även pensionärerna hade med rätta fått en inbjudan i den långvariga festen som räckte i mer än sex timmar. Det är svårt att uppskatta antalet festdeltagare, men av ca 700 inbjudna var säkert mer än 400 på plats.

Nautor har betytt mycket för vår region och har gett och ger arbete åt många Kronobybor också. Båtindustrin är stark i nejden eftersom vi har duktiga hantverkare inom branschen. Det var något som den italienska ägaren också tog fasta på i sitt tal.

När jag gick runt i hallen där man ställt ut en historisk överblick över företaget och båtarna var det många som upplyste mig om små detaljer gällande båtarna. Det var roligt att urskilja stoltheten i deras röster och jag var tacksam för de spontana kommentarerna.

Det kändes även högaktningsfullt att se att en tidigare delägare och Kronobyveteran, Rurik Riska, var på plats. Snickeriet som han startade finns ännu i vår kommun.

Bland festfolket träffade jag också språkkusinen med man och en hel del bekanta i det mycket omväxlande vädret. Men varmt var det, fastän vi fick uppleva både regn och åskskurar. Som tur var sken solen när de två segelbåtarna, den allra första Swanbåten Tarantella och en pinfärska Swan 50, sjösattes under stor ceremoni.

Maten ja! Den var delikat! Fisk och sallader som absolut etta och ville man ha mer så fanns nötkött med potatis och grönsaker. Allt avrundades med kaffe och tårta.

Underhållningen höll hög klass, från Jeppokryddorna till The Band med solisterna Thomas och Maria Höglund samt Charlotta Kerbs.

Och jag kunde köra hem i vackert solsken ...

Fredagens vedermödor

Jag försöker fylla mina hemmadagar med att få lite mer reda i hus och trädgård. Idag började det dock med lite gravallvarligare saker. Kusin Vitamin och jag rustade oss för tyngre sysslor med järnspett, spade och kärra med grus. Vi hade länge pratat om att vi borde göra något åt farmors föräldrars gravsten som var på väg att inta en nittio graders lutning.

Kusinen som är av äkta törnqvistskt virke ansåg att "det där fixar vi ". Och det gjorde vi! Resultatet blev inte hundra procentigt, men klart bättre än tidigare och när vi väl var i farten förbättrade vi också farmors och farfars gravsten med planteringskrans och allt. Nu först kan det bli plantering av det hela och det har jag lovat fixa.