Vår sydligaste spets

Kronoby är en konstigt formad kommun och i fredags hade jag lyckan att besöka den sydligaste delen då vi hade biljetter till Småböndersrevyn.

Det har varit en liten paus och denna revy "Ansäsdsenga" var mycket efterlängtad.

Småböndersborna levererade och det som mest lämnar kvar i minnet är musiken med knepiga texter och musikerna. Att kunna spela ett instrument tycks gå i arv i många generationer och vissa greppar olika instrument efter behov.

Johnny Storbacka är min favorit både som skådespelaren som alltid tajmar sina repliker och som musiker och sångare. Det finns inom alla revysällskap de som bara behöver stiga in på scen och man vet att det blir bra. Men de övriga gör också bra ifrån sig. Visst behöver de unga lite mer erfarenhet, men det får de chansen till genom att uppträda och lära sig av det äldre gardet.

Som en liten bonus fick jag igen ett nytt människomöte att glädjas över - en sjundeklassist som jag började samspråka med i kaffekön. Halva nöjet är att titta på folk och se såna man känner igen.

Fest!

Finland firade idag den Nationella Veterandagen. I vår kommun ordnades en fest i Ådalens skola med veteraner, lottor och krigsänkor som vip-gäster. Leden glesnar och den populära kören Veteransångarna består numera av sju sångargossar varav en hade förhinder idag, men sången ljöd vackert i våra öron ändå.

I programmet deltog Kronobyfödda Jonathan "Jontti" Granbacka som lättsam och naturlig konferencier och dito författaren Hannele Mikaela Taivassalo deklamerade en tänkvärd dikt som var ett beställningsverk till festen.

Den alltid så inspirerande dirigenten Malin Storbjörk bjöd tillsammans med gymnasiekören Timbre på finstämd sång och min favoritlärare Jan-Erik Nygren viftade med taktpinnen inför Nedervetil Hornorkester. På något sätt lockar deras taktfasta repertoar mig alltid till att börja fundera på danskoreografier ...

Det mest ärorika uppdraget för dagen fick jag och några andra damer då vi hjälpte veteranerna ner från scenen och sedan till kaffebordet där vi fick göra dem sällskap.

Och jag var stolt över min folkdräkt (den enda i sammanhanget) och försökte låta bli att tänka på att halsduken inte satt riktigt som den skulle, men varmt och skönt var det åtminstone fastän snön virvlade ner från skyn därute.

Veteransångarna med fina marskalker i bakgrunden

Sockutdelning på gång

Dagens agenda

Vad gör man idag? Jo, inställer alla små utfärder och stannar hemma och eldar.

Det är värsta snöyran så man nästan gråter. Förvisso kan man stryka skjortor. Gjort! Mangla. Inte ännu.

Och så kan man börja be om att vädret lugnar sig och att det inte fryser på vägytan då man ska på förhandlingsmöte i kväll - med sommardäck!

Nästan semester

Jag måste nog säga att det känns riktigt bra att ha någon dag helt för mig själv. I huset finns massor av saker att ta itu med, men de hålls med lätthet kvar.

När då maken watts-appade att han äter ute var jag genast planeringsivrig och ringde Jeppisväninnan. Lunch?

Det blev att kolla Lunchpaus.fi och plocka bort ställe efter ställe. Jag insåg att jag borde äta fisk, eftersom det fanns broiler i kylen till en annan dag. Efter konsultation till Jakobstad föll valet på Café Rosenlund som serverade tonfisklasagne.

Nöjda med både mat och utsikt plöjde vi igenom de mest akuta vardagsproblemen. Det kallar jag kvalitetstid.

Nu bara väntar jag på vår och sommar så att hela Aspegrens trädgård grönskar.

Mera gymnastik

Mina dans- och gymnastikgrupper är avslutade, men jag rundade av med en sittgymnastiklektion för deltagare i en kurs för de som drabbats av afasi samt deras äkta hälfter. 

Det var ett trevligt gäng från Jakobstad i söder till Karleby i norr och så en ny bekantskap, Hugo. Han är en praktikant från Vasa som går en säkerhetsskolning för att sedan söka in på polisskolan.

Ni vet vad jag tycker om nya bekantskaper, gamla som unga, och det här var en dag som fyllde på den lådan.

Varje gång jag besöker Kvarnen/Kronoby folkhögskola tar jag en titt på elevfotot av den årskurs där min pappa var med, 1950-51.

Och jag hade tänkt virvla av några foton, men det kom jag ihåg först då jag redan hoppat upp på cykeln och lättjan tog överhanden ...

Dansglädje

Vilken lycka att få tillbringa en hel dag i den lyckliga staden med dansglada mänskor. Malin Berghagen fanns på andra sidan väggen och drog yogaklasser, men det brydde vi oss inte om. Det var viktigare att få svänga de lurviga benen till olika musikaliska rytmer.

Den ack så viktiga maten var lika god som vanligt fastän salladen tog slut för oss som var sist i kön, men vi får äta det här hemma.

Fredagsnaturupplevelse

Hela veckan hade jag suktat. Alla andra hade besökt stället. Jag vill också ...

Ingen juniorishockey fredag kväll. Jag föreslog en picnic norrut. Om det inte regnar. Jag hade tur!

Ner med var sin portion sallad, gott surdegsbröd (Aroma), kokta ägg, hallon, chokladkex och kaffe i frysväska och korg och iväg.

Det är inte lätt att hitta till Ohtakari eftersom ingen skyltning finns från E8. Alltså märkte plötsligt att  vi var i Himango, ställde in GPS och hittade rätt.

Vinden var kall, men supén var perfekt och sceneriet storartat. Det var öppet vatten förutom isbergen samt en liten remsa på avstånd. Den lilla fiskebyn är hur mysig som helst och kvällspromenaden avklarades. Njut av bilderna.

Förlåt staccatotexten men jag borde gå och lägga mig för jag ska dansa hela dagen i morgon.

Havrerutor

Till påsken ville jag testa något nytt och plockade fram ett recept ur Kuriren (nr 5/2017, Johanna Granlund). Som tidigare nämnts är jag svag för havregryn och när det bara gällde att röra ihop var jag naturligtvis helsåld.

Resultatet blev något mellan en torrkaka och småbröd och riktigt läckert, men aningen för sött.

Några dagar senare skulle jag ha något att ta med mig till ett möte och då passade jag på att ändra lite på ingredienserna. Det blev lite mindre sött och lite mer hälsosamt, bara lite.

Jag tar mig friheten att publicera originalreceptet och min egen variant.

Havrerutor med vitchoklad                                 

2 dl vetemjöl                                     
6 dl havregryn
2 dl socker 
0,5 dl sirap
1 tsk bakpulver
275 g smör
200 g vitchoklad

Sätt ugnen på 175 grader. Smält smöret. Hacka chokladen. Rör ihop alla ingredienser till en smulig deg. Sätt smörpapper i eller smörj en liten långpanna/pajform och tryck ut degen i den. Grädda kakan 20 minuter eller tills den fått lite färg.

Havrerutor à la Kronjuvelen fås om man i stället för det vita sockret tar ca 0,5 dl indiansocker och ca 1 dl kokosflingor.

Jag kan också tänka mig att testa en glutenfri variant genom att byta ut vetemjölet mot rismjöl eller kokosmjöl samt ha i glutenfria havregryn.

Vacker och mångsidig

Jag fick ett vackert litet blomsterarrangemang (se 28 februari denna blogg) i en söt bytta. När blommorna var borta tog jag tacksamt till vara byttan/krukan/skålen/vad-den-nu-heter, eftersom dess färger tilltalade mig otroligt mycket.

Nu till påsken fick skålen fungera som äggkärl och jag är förundrad över att man kan
uppleva små glädjemoment i vardagen genom att beskåda små, vackra föremål. Kanske det är lycka det också!

Shopping i Tallinn

Många åker över till Tallinn för att shoppa loss, besöka marknader, köpa billig sprit och så vidare. Inte jag inte.

Men jag gjorde ett undantag. Det var en klänning i linne som riktigt ramlade över mig och jag bara måste gå in och prova.

Damen i affären var mycket säljvänlig och stängde genast dörren och plockade ut rätt storlek med van blick och handalag samt fixade upp en skärm bakom vilken jag fick klä av och på. Och klänningen satt som skuren (och avslöjade naturligtvis alla mer eller mindre naturliga former). Jag fick tips om att jag borde ha en annan trosa och vilken färg strumpbyxorna skulle ha. Naturligtvis hade hon en sjal i passande färg och kvalitet, men där satte jag stopp. Hemma i skåpet finns en långcardigan som borde passa perfekt.

Så min shopping räckte fem minuter.

Foto: Kusin Vitamin

(Som ni märker har jag hittat rätt färg på strumpbyxan, naturell = inga strumpor och orakade ben)

Påsken 2017

Glad Påsk!

Dagens glädjeämnen: tre söner hemma och hos den fjärde får jag fira barnbarnets ettårskalas.

Kan det bli bättre?

Stärkande kvällspromenad

Man tröttnar ibland på att gå på de vanliga vägarna i ens närhet. Då brukar vi ta bilen och åka en bit bort för att uppleva lite variation i promenaderna.

I kväll styrde vi kosan norrut och landade vid Villa Elba. En naturstig lockade oss på en fyra kilometers promenad på plankor och småisiga stigar blandat med skön sand.

Strandskogarna var gamla och orörda. Havet fanns hela tiden i närheten med sitt istäcke. Bofinken kvittrade, kungsfågeln rumsterade om i den täta granen, svanarna upplät sina ljud och duvan kurrade.

Vi bongade både fågeltorn och fyr och insöp ljuvlig energi från tallskogen som växte i den sandiga terrängen på tillbakavägen.

Nu känns det riktigt att man tankat friska krafter från moder Natur, vilket behövs då kuren med cytostatikatabletter inleds i morgon bitti.

Harrbåda fyr

Strandlinjen vid tiden för Krimkriget.

Black omen

Morgonen efter valet öppnade jag upp ögonen till ett ljud utanför fönstret. Ljudet åstadkoms av en svart fågel.

Oj, vad betyder detta? hann jag tänka och började vilt fantisera om nattsvarta händelser jag hade framför mig. Betydde den svarta trasten att något hemskt skulle hända? Död, elände, otur, olycka ...

Men då - plötsligt fokuserade jag på näbben. Den klart lysande gulorangefärgade näbben på koltrasten fångade min uppmärksamhet. Där hade vi ljuset i de svarta tankarna. Näbbens färg räddade mig och nu kunde jag tänka positiva tankar. Fågeln var här för att ge sinnebilden av vår och grönska, en spirande framtid och hopp.

Enträget följde fågeln mig under dagens lopp och jag kunde skymta den från olika fönster. Om jag satt i soffan i spisrummet var den där på fönsterblecket. Det var bara sången jag inte kunde höra.

Tack!

Ett jättestort tack för förtroendet att fortsätta i Kronoby kommuns fullmäktige!

Jag kan inte mer än göra mitt bästa tillsammans med övriga invalda.

Rådhustorget i Tallinn

Om man strövar runt i Gamla Stan i Tallinn hamnar man titt som tätt på Rådhustorget. Är man hungrig har man flera restauranger att välja mellan.

Själva Rådhuset byggdes riktigt i början av 1400-talet och är det bäst bevarade medeltida gotiska rådhuset i norra Europa sägs det. Jag passade på att ta några foton av drakarna högt uppe som fungerar som stuprännor. Tyvärr syns inte det strilande vattnet på bilderna.

På Rose Törnqvists facebooksida hittar du en kort videosnutt som utgår från pizzarestaurangen och avslutas vid Rådhuset.

 

 

En annan huvudstad

Jag hade tänkt fortsätta med några bilder från Tallinn, men det som hände idag håller tankarna kvar i Stockholm.

Hur länge ska vi utstå dessa terrordåd som ödelägger så många människoliv?

Det har alltid funnits krig, men ändå hoppas man att vi någon dag skulle vakna upp och inse att vi alla borde arbeta för fred, respekt och förlåtelse.

Jag finner inte ord för den grymma värld vi lever i ...

Men hoppet är det sista som lämnar oss ... kanske nån gång ...

Hotellet

Jag var mycket nöjd med att ha hittat ett lämpligt hotell i Olde Town. Dessutom låg det i närheten av en kyrka med ett högt torn, vilket gjorde att man kunde hitta hem igen. Det är alltid svårt med gamla gator eftersom de inte bildar ett rutmönster utan mer ett virrvarr och det är lätt hänt att man tappar riktningen fastän man är kommunmästare i orientering.

Hotellet har anor från 1300-talet, men har antagligen förstörts i brand och rekonstruerats. Det har varit hotell i endast sex år.

Visst är det mäktigt att bo i ett rum med rappade tjocka väggar, takbjälkar i massivt trä, lyhört ...

Igen får man känna att man just kommit ner ur trädet när man rör sig i dessa medeltida atmosfärer.

En smärre chock fick jag dock vid ankomsten. Jag brukar alltid checka badrummet ganska fort. Och ingen dusch! Är det möjligt? Jag tyckte jag varit noga med att läsa informationen ordentligt. En titt på planritningen gällande nödsituationer räddade mig. Visst fanns det ett litet duschutrymme, men man måste gå in ordentligt i toaletten för att se det. Puh, vilken lättnad!

S:t Olaikyrka

speciella golvlister, lägg märke till det upphöjda badrummet

väggkonst?

älskade taket!

Check!

En ny huvudstad är inprickad på min resekarta. Eftersom vi inte hade tid att åka så långt bort fick det bli Tallinn. Vi tog pyjamasflyget och kunde via snabbt byte i Helsingfors/Vanda landa tidig förmiddag i Estlands huvudstad.

Jag är inte någon stor vän av att åka snabbgående färjor med överförfriskade landsmän så det var ett enkelt val att välja flyget i stället, inte av ekonomiska och miljövänliga skäl förstås.

Vi beslöt att hoppa på en lokalbuss in till centrum och steg av vid ändstationen som råkade vara en av färjterminalerna. Lite snöslask välkomnade oss, men vi såg den medeltida stadsmuren och började vandra i den riktningen.

Till min glädje kände jag igen Tjocka Margareta och vi traskade rakt in på rätt gata, Pikk, (Långgatan). Jag var full av beundran över de gamla stenhusen och gick glatt förbi vårt hotell med hundra meter. Men man kan alltid vända om. Dagen var ny!

 

Veckoslutsresa

Det blir tomt i bloggen några dagar. Uppdaterar med bild och berättelse senare.