Grått och vitt

Då vi byggde vårt hus var grått en av mina favoritfärger, passade mig egentligen inte alls. Följaktligen gick inredningen i huset i kök och vardagsrum i grått och vitt. Det blev en kall atmosfär tyckte jag senare och när vi bytte ut köksluckorna fick det bli betydligt varmare färger.




Jag tycker fortfarande att grått är snyggt, men på andra. Därför var det ganska lätt för mig att sticka den lilla pippitröjan i grå toner. Jag hoppas bara att mamman också tycker det är OK, annars kan hon lägga tröjan längst bak i skåpet. Jag är glad över att ha fått ge gåvan och det är huvudsaken. Med det vill jag säga att pippitröjan är helt klar och färdigmonterad. Yippiee!

Jag blev också sugen på lite mer stickande så jag köpte garn till en pippitunika åt mig. Men det kan ta länge innan den är färdig - om den alls blir det...

Grått garn blev över från tröjan så när jag besökte en god vän för att umgås och ta lite bilder (kommer i morgon) fick jag idén att hon ska få en disktrasa/dammtrasa som matchar inredningen. Och den är också klar!

Särdrag

Har det nånting med synen eller perceptionen (kolla vilket svårt ord jag fick in här, låter lite snofsigt eller?) att göra då man söker efter likheter och olikheter hos folk och fä? Ni har väl alla fått höra att "oj, vad du liknar din mamma, nämen pappa upp i dagen" eller som alla mina fyra pojkar fått höra till led och lust: "ja, he e no moffas pojk!"

Jag måste nog säga att jag själv tycker om att iaktta folk och försöka känna igen olika släktdrag både till det yttre och det inre. Till och med röst och sätt att uttrycka sig avslöjar ibland. Kanske inte alla är lika intresserade, men jag är en sann humanist och älskar människor.

Med tanke på mammor och barn har jag nu beslutat att inte högt ge uttryck för mina filosofiska funderingar utan lille Wilde (eller ska det stavas med enkelt V?) som jag senast besökte fick höra att han liknar sig själv.

Jag tror också att många har starka åsikter om att de inte ska börja göra som sina föräldrar, men nog märker man att man trillar dit i de väluppkörda spåren ändå. Jag behöver bara titta i min garderob så märker jag att jag på senaste tiden börjat välja starka färger, precis som min mamma. Till min förvåning ser jag att jag tycks ha fått en förkärlek för rött, men det kanske beror på att håret grånar och då klär man ganska bra i rött.

 Då allt annat fallerar behöver man ju uppmuntra omgivningen med färgstark klädsel.

Som man bäddar får man ligga ...

Nå, det var egentligen inte andemeningen i ordspråket jag vilade tankarna i utan bokstavligen att 'bädda sängen'. Jag fick igår än en gång frågan hur jag hittar på mina blogginlägg och jag svarade att jag har ett litet lager om jag skulle få bloggtorka, men för det mesta får jag infall om jag är vaken på morgonnatten eller så får jag inspiration av något jag hör på radion eller läser i tidningen.

I morse kändes det tommare än vanligt i hjärnkontoret. Jag fixade till en bulladeg (nu fick jag sagt det också, visst är jag duktig!) och lät tankarna vandra. Noll och ingenting! Så länge degen skulle jäsa gick jag till de övriga morgonrutinerna: borsta tänderna, applicera fuktighetscrème och bädda sängen. Där hade vi det! Det blev en diskussion häromkvällen om just det. Jag tror vi är ganska fifty-fifty vi sängbäddare och ni som låter sängen vila i fred.

De som känner mig väl vet att jag inte lider av några pedantiska egenskaper när det gäller hem och hus, men en egenskap har jag som jag själv anser hör till den goda sorten och det är just det att jag avskyr obäddade sängar. Under ett år har min säng förblivit obäddad högst fem gånger. Så länge jag äter frukost får sängen svalna, men sen är det dags för en snabb och enkel bäddning. Sen hör det till mannens rutiner att på kvällen ta bort sängtäcket och vika ihop det snyggt och prydligt för jag bara slänger det på pallen. Det är mycket roligare att göra snyggt på morgonen.

Som kuriosa kan nämnas att jag plockat fram min mammas sängtäcke som hon släpade med sig från Amirika på 1960-talet. Det kändes lite retro och passade in i det svagt rosa rummet.

"Båånkonamaatn"

Genast jag fick veta att mitt fadderbarn skulle få en liten baby började jag fundera på just "båånkonamaatn" som vi säger här i Kronoby. Visst låter det lite mer mustigt än "present till den nyfödde och hens (!?) mamma"?

Ibland är jag lite händig av mig. Jag kan kalla mig en medelmåtta när det gäller handarbeten (mjuka sådana) och har haft perioder i mitt liv då jag stickat, stickat och stickat (i mina yngre dar), sen blev det att virka dukar, virka gardiner, sen var det stramaljtavlor, stora och mäktiga, efter det följde en period med ingenting och sen blev det broderier i plattsöm, kedjestygn och ännu mer krångliga namn i form av dukar, små och stora och riktigt stora och tavlor och ja, faktiskt alla mina gossar har fått dopminnen och konfirmationsdukar i korsstygn också. Puh, jag blir alldeles trött då jag tänker på detta kvinnoarbete! Sen ska vi inte prata om alla de handarbeten som förblivit halvfärdiga och ligger och skräpar i nån garderob eller har blivit upprivna. Det jag mest avskyr är att sy ihop stickade plagg och göra finishen.

Tillbaka till fjolårets projekt som ska levereras idag! Jag tänkte lite innan jag satte i gång. De närmaste som mormor och farmor kanske vill bidra med egenhändigt stickat tröjset så jag satsade på en filt för man kan ha många filtar och de behöver inte sys ihop (om man inte virkar mormorsrutor, men jag känner mig själv så det avstod jag ifrån).

I en tidning råkade jag få syn på virkade mjukisdjur. Jag borde ha blundat! Nåväl, jag pysslade ihop en liten kanin med vingligt huvud och intalade mig högt och barskt att Kronjuveler ska aldrig mer tillverka mjukisdjur! Så var det med den saken, jag är ingen pyssel-maja!

Men jag fortsatte sticka och nu har jag på gång en Pippitröja med eget färgval och mönster från bloggen Lindas lantliga. Det gäller bara att få den hopmonterad ... har dock lite tid på mig för babyn bor i Sverige och tröjan är för en "halvåring".

Språkbråk

svärmorstungor - språktunga - tala i tungor

Eftersom jag är språkintresserad lyssnar jag omedvetet på hur folk uttrycker sig. Ibland irriteras jag av vissa modeintryck som en stor del använder sig av. De senaste åren har jag till exempel märkt att många brukar uttrycket 'så att säga'. Det används för att talaren ska ha lite tid att fundera över hur han ska fortsätta sin mening. Tänk efter en dag och hör om ni stöter på det, eller kanske ni själv använder det?

Den senaste veckan har jag följt med Tour de Ski refererat på svenska och lagt märke till hur "våldsam" skidåkningen har blivit. Hellner har krigat i skidspåren och bombat på över de platta partierna. Ibland har det gått sjukt bra och ibland har bisittaren bara fått ur sig några grymtningar. Ja, se det är svenskt språkbruk på hög nivå!

Ofta när svenska skidåkare blir intervjuade så börjar de sitt svar med Neeej, jo visst var det ... Fastän svaret ska få en jakande innebörd så inleds meningen alltid med ett utdraget 'nej'. Jag antar att talaren här också vill få lite extra tid att tänka efter hur han ska svara. Det finns många forskningsstudier över dessa talmarkörer eller vad de nu heter.

Tjohej, där kom en till. Har ni stött på den? Någon håller på att berättar något och så slänger de in 'vad heter det nu' i nästan varje mening. Jag känner en politiker som tycker om att använda 'till exempel' och jag kunde en gång räkna in minst tre i samma mening.

Ibland är det så fascinerande att lyssna på hur folk uttrycker sig att man glömmer bort vad de säger ...

Klippdags

Jag måste först bara nämna om att jag syndat mot min gamla lärarinnas ordspråk: Det finns ingenting som heter glömma! Gårdagens inlägg blev först utan rubrik, jag kom på i natt att jag glömt att skriva in rubriken vilket jag tänkt göra när texten var klar. Lite komiskt med tanke på lärarinnans motto.

Så till dagens tema!


 



Det är klippdags! lyder det då och då i vårt hus. För det mesta är barberaren inte inspirerad utan det skjuts fram några dagar. Jag är en mycket obildad barberare, men har haft klipperiet som bisyssla för manliga familjemedlemmar i mer än 25 år. Ibland blir det sämre och ibland något så när, men kortare har håret alltid  blivit. Och tänk så mycket pengar vi sparat in för resor och nöjen. Som tur är har kunderna inte så stora fordringar utan accepterar slutresultatet genom att svälja. En tröst är att håret växer ut snabbt.

Igår var det dags för den obligatoriska kort-kortfrisyren för familjens baby. I morse steg han på bussen som skulle transportera honom till tjänstgöring i landets armé. Det blir en stor omändring i livsstilen. Inga sena nätter framför datorn i alla fall, vilket är oerhört positivt.

För övrigt är jag inte emot en kort tids militär utbildning. Det är nyttigt för de unga grynen att komma bort hemifrån och "bli till folk". De lär sig inse att markservicen där hemma inte är självklar. Det är psykiskt tungt att leva så nära inpå främmande mänskor under mer primitiva förhållanden, men ack så nyttigt för våra bortskämda ungar. De får hoppeligen en mognad som hjälper dem att stå på egna ben i framtiden. Sen finns det förstås mycket onödigt också ...

 Nu alla "armémammor" håller vi tummarna för våra ungdomar så allt går bra - och snabbt!

Lärarinnorna

 

Då och då går tankarna tillbaka till den grundläggande utbildning jag fick i kommunens skola i centrum. Som dåvarande enda barnet i familjen fick jag mina inledande upplysningar av en äldre kusin och grannens flicka. Jag fick veta att man vart annat år bytte lärare så från klass 1 var men medveten om vem man skulle ha som klasslärare de sex närmaste åren.

Jag hade lärt mig läsa själv och var född i början av året så mina föräldrar tyckte att de kunde fråga om jag fick börja min skolgång med femtiåttorna fastän jag själv var femtinia. Det gick för sig och jag minns ännu inskrivningsdagen då föreståndaren inte hörde riktigt vad jag sade utan skrev in födelsedatumet 24 i stället för 28. Detta fel rättade jag till först på 80-talet då jag själv jobbade som lärare i samma skola.

Min väg var utstakad. Jag skulle ha en gammalpiga som lärare de första två åren och fortsätta följande två år med ännu en ogift lärarinna. Eftersom jag visste detta på förhand hade jag som svar då någon frågade vad jag skulle bli när jag blev stor: Lärarinna och gammalpiga!

Nu blev det inte riktigt så ...

Jag utbildade mig till lärare men har inte jobbat värst många år och jag gifte mig så lite fel blev det - eller kanske rätt?

Häromdagen träffade jag en av mina före detta lärarinnor (som faktiskt gifte sig på gamla dar). Vi hade ett trevligt litet samtal då jag assisterade henne till församlingshemmet efter jordfästningen av en före detta kollega. Hon hade följt min valkampanj och hade nog sett tendenser ren för över 40 år sen. Sweet talk tror jag för jag hörde till de blygaste och tystaste eleverna. Det är därför jag är svår att stoppa när det gäller prat nuförtiden. Jag har så mycket att ta igen!

Lärarinnan berättade också något tänkvärt inför den stigande åldern. Hon hade själv fyllt 80 i nyårshelgen. Hon upprepade vad hennes kusin sagt vid samma ålder: Om man tittar i psalmboken så märker man att talet 80 är ingen hög siffra!