Sockverkstad

Nu har jag nästan avslutat sockstickandet, åtminstone för detta år.

Det blev en hel del restgarner av Sju bröder sockgarn då jag ifjol stickade de långa, mönstrade Anelmasockorna. Nu har jag försökt sticka i olika storlekar och mönster av resterna. Förvisso har jag fått köpa till bottenfärger, men jag tror jag är uppe i närmare tjugo än tio par.

Igår kväll sökte jag fram mönster anpassat till fem nystan Baby merinoull och påbörjade en tröja med stickor 2½. Alltså ganska tunt och fint.

När jag idag tog fram stickningen och började med patentmönstret märkte jag att något var fel - otroligt fel! Jag stickade på rundstickor och hade utan att märka det tidigare lyckats få en hel kullerbytta på eländet. Det var bara att riva upp allt och sätta upp 168 maskor på nytt ...

Inte som jag tänkt

Det hände sig på julaftonen då jag tog skinkan ur ugnen. Jag planerade att göra en god gärning och hällde försiktigt det heta skinkfettet i en halvliters tom gräddförpackning för att vid ett senare tillfälle återbörda fettet till en affär som samlar in det till tillverkning av diesel och med avsikten att donera vinsten till välgörande ändamål. Att det skulle vara så läste jag först i kväll på lokaltidningens webbsida, men att man kunde föra fettet till vissa affärer hade jag nog snappat upp från radion.

Nåväl, julmiddagen intogs och det planerades för skogsutfärd. Eftersom det var dags för barnbarnets middagslur lade jag mig snällt bredvid och nynnade och sjöng: "Aades bastuna vinkar åkull, vår he staar å lutar, betär ti ha ein rokoaan ein än ti va ritti utan" Denna vaggvisa är otroligt fungerande och för att barnbarnet inte skulle ramla ur vår stora säng var det naturligt för mig att också ta en liten tupplur.

Jag hade dessutom hört att maken börjat slamra med disken och eftersom det var söndag kunde jag med gott samvete stanna kvar i sängen. Söndag är hans diskdag.

Senare på kvällen slog det mig. Skinkfettet? En stillsam förfrågan till diskaren fick jag som svar att naturligtvis hade den händige och ordentlige maken hällt innehållet i gräddpaketet ner i vasken i tro att det var vatten. Det vet alla att fett inte ska ner i det kommunala avloppssystemet! Men om man inte vet vad jag tänkt och gjort ...?

Folkvandring

Om man talar om tomma kyrkor ska man komma till Kronoby kyrka klockan 23 på julaftonen. Det har ofta varit tradition att unga sångare intar kyrkan och bjuder på skönstämmig sång. Spindeln i nätet är den inspirerande musikläraren Malin Storbjörk som dirigerat många varianter av gymnasiekörer.

Igår kväll gick kören under namnet Aglepta och stämningen var otrolig. Redan när vi anlände halv elva var kyrkan nästan fylld och det fick letas platser åt senkomna.

Det är så mäktigt att sitta och njuta av friden då folk väller in ur julnatten. Positivt också att medelåldern är ganska låg. Och det är inte bara Kronobybor utan gästande julfirare och folk från grannbygderna.

Jag som inte annars är av den kyrkliga sorten känner mig nu i mitt rätta element. Det är storslaget, fridfullt, stämningsfyllt, traditionsskapande, rogivande och en perfekt avslutning på julaftonen.

Dessutom blev det lite extra motion efter den mörka chokladen i konfektasken!

God jul 2017

GOD JUL TILL ALLA SOM LÄSER DETTA

Jag har just firat julafton med de nära och kära, make, barn och barnbarn. Julmaten smakade bra och det söta till kaffetåren likaså. Tomtemor delade ut julklappar och nu lägger sig lugnet. En skön och vilsam helg ser jag fram emot.

Små, små fröjder

Igår fick jag agera ressällskap, vilket innebar att jag hade ett par timmar att fördriva på egen hand i Vasa med omnejd och en bit mat att se fram emot på hemvägen.

Efter mycket funderande kom jag till att jag inte bryr mig om själva stadskärnan utan hoppade av vid den stora loppishallen nära flygfältet. Och jag tog det luuugnt. Där finns också en hel del nya saker, allt från rengöringsmedel till mattor.

Där gick jag med min shoppingkärra och begrundade hårband och ugglor. Hårband behöver jag inte i mitt korta hår, men ugglor är jag svag för. Denna gång fick de fortsätta hoa på hyllorna och jag satsade på gravljus och kopieringspapper.

Den största glädjen skänkte en glastomte som torde vara handmade glass from Finland. Det står det åtminstone på lappen som finns på den tomte jag har från förr. Jag är ju en samlare ...

 

Kivituikkuljus köper jag om de har rätt färg. Nu hittade jag en skogsgrön. Tyvärr har jag ingen Mariskål i den färgen, men kanske nån gång ...

Efter att ha vandrat genom halva hallen var jag ganska mätt på synintryck, men ett telefonsamtal och ett möte med en ortsbo hjälpte mig att få tiden att gå tills jag blev avhämtad. Det blev nästan bråttom på slutet. Jag är glad över att tid inte blev över för det fanns en stol i hela hallen där man kunde tänkas vänta.

En bra dag och inga julbestyr att välja bland.

Små, små steg

Egentligen tar jag långa steg, men med korta ben. Jag har börjat träna upp mina gångfötter efter skinnömsningen och försöker ta en promenad varje dag som jag inte drar egen jumppa.

Något jag älskar är mina Icebugs som hjälper mig att stå på benen i det finländska vintervädret. Dessutom tar jag hjälp av Spotify för att hålla takten. Ibland måste jag ta några snedsteg när det växlar från twist till tango. Jag upplever gamla musikaliska minnen från min ungdom med till exempel Crocodile Rock, Needles and Pins och andra hits.

Nyss hemkommen känner jag mig duktig, nöjd och glad. Endorfinerna strömmar till och jag kan gott unna mig en kopp kaffe och en nybakad semla ...

Uppdatering

Jag har nu inte råkat nämna en sån viktig sak som att jag köpt min första splitternya laptop. Det gjorde jag på Black Friday på inrådan av fysikern och blivande it-ingenjören. Den sistnämnda har också gjort alla installationer och överföringar. Nu får jag pröva mig fram och konstatera vad som ännu behöver installeras etc.

Det som var det största problemet var en massa saker som krävde lösenord. Man ska inte köra med samma lösenord överallt och en hel del har jag uppskrivna på diverse ställen, men inte alla.

Det är lite som med de eländiga stamkundskorten man samlat på sig. Jag har gallrat bort de flesta och förvarar dem tryggt i en låda. Det tycks fungera riktigt bra för när jag var på julklappsuppköp räckte det med att jag sa mitt namn och de kunde klicka in det i sin kassaapparat.

Tänk, vilka uppgifter om en själv som det samlas in på alla ställen. Inte är man precis anonym längre. Storebror ser dig!

Åh, denna glömska!

Nu har det hänt igen! Där satt jag i morse och läste dagens Pravda och insåg att nu hade jag tänkt rätt igen och det ska jag blogga om ...

Men nu har jag ingen aning om vad jag tänkte på. Något enkelt, något kort ... men det är helt försvunnet. Kan det bero på att jag i begynnande snöoväder åkte till Vasa i morse för ett revisionsnämndsmöte, denna gång Österbottens förbund?

Eller att jag anmälde mig på stående fot eller egentligen sittande akter till en kurs för revisionsnämndsmedlemmar i Helsingfors i början av februari och i nästa andetag medgav mitt intresse att åka till Bryssel och bekanta mig med EU tillsammans med andra likasinnade medborgare i Västra Finland?

Eller att jag fixade inköp av en del julklappar? Eller att jag inväntade maken som också varit på tur och fortsatte julklappshandla? Eller var det pizzan jag beställde som råkade vara utan ost vilket jag inte märkt, men som visade sig vara ett bra alternativ eftersom det blev en lättare version?

Ja, inte vet jag, men jag önskar att jag vore klok som en uggla ...

Avkopplande lördag

Ibland hoppar jag från möte till möte, men ibland får jag ta det lugnt och njuta av gemensamma stunder med till exempel kusin och kusinbarn.

Idag var en sån dag då vi hann med fin julstämning på Södermalm (inte Stockholm). Vi köpte dörrkransar och bröd.

Sen bar det iväg på mysupplevelse till Lundagård innan det var dags för julmarknaden i Campus Allegro och julkortsinköp av tidigare kommuninvånare Terese Bast. Jag är så förtjust i hennes figurer. Det känns alltid lite svårt att skicka iväg korten. Dessutom kunde jag inte motstå kalendern och den får jag njuta av själv - ett helt år.

Min jakt på en vinterklänning blev ingen succé, men i stället hittade jag en resehandbok för vinterns södernresa.

Men huvudsaken med vår tripp var naturligtvis förtäringen. Vi hade länge planerat in en Oskarschnitzel och jag njöt av hela själen tills jag såg att kusinen fått broccolibuketter bland sina grönsaker. Inte jag!

Nå, jag glömde broccolin då desserten intogs på det fullsatta Fiika. Efter hallonmarängbakelsen och en cappuccino kände jag att jag är fullt rustad för resten av dagen.

Hundraåringen

Tänk, att få uppleva denna dag då vårt älskade fosterland har varit självständigt i hundra år! Ett stort tack till de som förberedde och möjliggjorde denna självständighet. Det största tacket går till alla som offrade liv och hälsa för kommande generationer. Tack också till alla som slet för att bygga upp landet och betala krigsskadestånden.

Visst har vi det bra som får leva i ett tryggt, rent och ganska jämställt land. Vi lär vara sist på listan över länder som riskerar att råka ut för naturkatastrofer. Vi har ett bra skolsystem och en välfungerande hälsovård. Listan kan göras hur lång som helst.

Kronoby kommuns firande kulminerade i en fest i Ådalens skola på eftermiddagen. Huvudrollen spelade helt berättigat veteraner, lottor samt änkor och änklingar. Inbjudna gäster hade kommit från vänorten Nuckö. Med dessa hade jag äran att få äta middag kvällen före på Torgare. Vi blandade friskt mellan finska, svenska och estniska.

Festprogrammet var högtidligt och fint utan att nämna något. Jag är stolt över att programkommittén hade lyckats så bra med alla arrangemang. Det var en fest värd en hundraåring!

Fashiongäster

Det var igen dags att få ärende till Campus Allegro. Denna gång tog jag väninnan med på modeshow som ordnades av Yrkeshögskolan Centria, deras linjer för pälssömnad samt International Business.

Efter lite mingel och snacks var det dags för den professionella showen. Samtidigt skulle en jury utse Miss Jakobstad.

Det var en njutning att se allt det vackra till en inspirerande musik. Mitt i programmet kom en dam upp på scenen med några pälsverk i handen och började prata intensivt. Men utan mikrofon var ordet 'animal' det enda jag uppfattade. Var det på riktigt? Eller var det en pälsaktivist? Efter några minuter blev damen elegant beledsagad ner från scenen av två studerande. Först när jag träffade Steven Frostdahl, ombudsman på Finlands Pälsdjursuppfödares Förbund, på ett café efteråt blev jag varse om att det var en demonstrant. Men ingen större skada skedd.

Ja, som man kan räkna ut av ovanstående var det läge för ett besök på Fiika. Gott kaffe, räksmörgås på Malaxlimpa och lite delikatess- och prydnadsshopping var det perfekta sättet att avsluta kvällen.

Miss Jakobstad i mitten (från Hfors)

Tilltalande gran