Språkdebatt

Eftersom det i dagens lokaltidning tas upp ett fall där språkförbistringen på vårt lokalsjukhus igen är i fokus, ska jag passa på att relatera mina erfarenheter från samma område.

Min första kontakt med närsjukhuset fick jag då jag födde barn nr 2, 3 och 4. Alla de gångerna gick förlossningen helt på finska, men ut kom de. På det området har jag förstått att situationen är mycket bättre idag.

När min cancer uppenbarade sig för första gången gick det bra att få prata svenska med läkarna, men på avdelningen var det hopplöst. Den enda som jag visste var svenskspråkig brydde sig inte alls om mig! Jag kan bifoga att samma person jobbade en natt den här senaste perioden också och nu fungerade hon mycket bättre.

När jag i förra fredags förbereddes för operation frågade faktiskt kirurgen om vi ska ta det på svenska eller finska. Jag gjorde som jag alltid brukar, alltså uttryckte min vilja att själv prata mitt modersmål medan han fick prata vad han ville. Slutresultatet blev lite blandat, men allt fungerade OK.

På avdelningen igen kunde jag konstatera att jag stötte på två svenskspråkiga sköterskor, men det var svårt att veta vad de övriga kunde för de frågade aldrig språk utan tog det automatiskt på finska. Slentrianmässigt svarade jag på deras språk. Här saknar jag en liten skylt på arbetskläderna som indikerar om personen i fråga åtnjuter extra språktillägg på lönen. Det borde vara bra för dem att få träna, med en språklärare dessutom.

Sen kom det sig att jag också tog till engelska, men det är en annan historia...

Tack för blommorna!