Inget firande

Det är fastlagstisdag och det är också min födelsedag. Men jag firar inte nåndera.

Naturligtvis låter jag allmänheten flagga dagen till ära, men själv äger jag ingen flaggstång.

Ingen tårta har jag bakat heller. Vi firade lite i söndags och kanske blir det något mot slutet av veckan, men just nu njuter jag av ensamheten i huset och har piggat upp mig med glass.

Det blev ingen ärtsoppa heller. Det passar inte magen just nu, men jag har köpt ärter och om några veckor kanske jag lagar ett storkok.

Fastlagsbullarna får också lysa med sin frånvaro. Inga kladdiga degar för mig inte. Och nej, det är inte synd om mig. Det känns riktigt ok.

Men visst är det ändå lite roligt att fylla år och få ta emot lyckönskningar via Instagram, Watts app, e-post och sms. Det tackar jag för!

... och vid dörren, tack M

Otroligt!

Det här trodde jag och ni aldrig skulle hända. Jag har alla dessa år varit en absolut facebookmotståndare. Jag har till och med skrutit med det och nu är jag på väg att bli medlem - trodde jag.

Åtminstone inte idag.

Facebook vill inte ha mig! De tycker inte om mitt namn. Det hjälper inte att jag är riktigt ärlig, inte heller att jag lämnar bort ä-prickarna. De bara vägrar acceptera mig!

Nå, ingen panik. Jag kan nog undvara det, men ska försöka få lite hjälp. Jag var så glad då jag hittade en sida på Råd&Rön som skulle hjälpa mig att klicka bort en massa onödigt.

Men varför har jag ändrat mig? Egentligen vill jag ännu inte, men om jag ska kandidera i kommunalvalet känner jag mig illa tvungen. Dessutom vill jag väldigt gärna slänga mig in i Rekoringen och dessutom vill jag någon gång kunna kommentera på ÖT:s webbsida. Där har vi tre orsaker. Få se nu bara hur det blir.

En sak till som strular. Min överföring av bilder från kameran till datorn. Jag måste nog få hem yngste sonen och hoppas att han kan lista ut problemet.

Jag och teknologin har en fnurra på tråden.

Botad?

Det är lite märkvärdigt, men det verkar som om min mobil också skulle ha kurerats då jag låg på sjukhus. Jag hade tryckt av Wifi hela tiden och nu plötsligt har jag fått mycket mindre skräppost där man vill låna mig pengar, bjuder ut mediciner och lotterivinster i alla former.

Varje morgon brukar det ha samlats ett femtontal mejl och lika många droppar in under dagen. I morse hade jag noll stycken. Bara några enstaka irriterar mig dagtid. Få se hur länge det räcker innan läget normaliseras igen.

Det är bäst att njuta så länge det varar ...

Men nu strular datorn och menyknappen vägrar reagera. Jag får uppdatera med bild så småningom.

Bild inlagd en och en halv vecka senare

Doing nothing

Det går liksom lite trögt med bloggandet då man är sjukskriven och inte behöver göra något annat än tänka på vad man ska stoppa i munnen om två timmar och vad maken ska födas med en gång om dagen (resten av måltiderna får han bestämma själv över).

Det finns både tid och ork, men kanske inte lust. En sak har jag på lut, men den kräver ett medhåll för att kunna publiceras. Egentligen borde jag läsa igenom mina tidigare blogginlägg och notera alla historier som jag lovat återkomma till, men aldrig gjort det på grund av glömska.

För övrigt går allt ännu på räls. Jag tillträder mitt första möte på torsdagen och missade således att diskutera skräp och släktskap med Nils Torvalds (hans barn egentligen, ni vet Linus och Sara). Dit for också min chans att besöka vårt fina företag Rani Plast som håller i gång vår kommun med arbetskraft och samfundsskatt.

Jag tvingades också välja bort träffen med SFP-ordförande Anna-Maja Henriksson samt ett möte i Vasa.

Som ni märker tänker jag mest på mig själv - och vad jag ska äta. Det är förstås viktigt. Födan ska vara mosad ännu och rött kött undviker jag som pesten. Jag gläds i stället åt en enstaka knäckebrödsbit och frossar i grönsaker och frukt samt försöker dricka mycket vätska. Ändå är jag ganska kraftlös på morgonen. Men jag orkar ta korta promenader i solskenet och idag testade jag att köra bil och gå på café. Det fungerade också!

Men sticksömmen har jag ännu inte rört ...

Språkdebatt

Eftersom det i dagens lokaltidning tas upp ett fall där språkförbistringen på vårt lokalsjukhus igen är i fokus, ska jag passa på att relatera mina erfarenheter från samma område.

Min första kontakt med närsjukhuset fick jag då jag födde barn nr 2, 3 och 4. Alla de gångerna gick förlossningen helt på finska, men ut kom de. På det området har jag förstått att situationen är mycket bättre idag.

När min cancer uppenbarade sig för första gången gick det bra att få prata svenska med läkarna, men på avdelningen var det hopplöst. Den enda som jag visste var svenskspråkig brydde sig inte alls om mig! Jag kan bifoga att samma person jobbade en natt den här senaste perioden också och nu fungerade hon mycket bättre.

När jag i förra fredags förbereddes för operation frågade faktiskt kirurgen om vi ska ta det på svenska eller finska. Jag gjorde som jag alltid brukar, alltså uttryckte min vilja att själv prata mitt modersmål medan han fick prata vad han ville. Slutresultatet blev lite blandat, men allt fungerade OK.

På avdelningen igen kunde jag konstatera att jag stötte på två svenskspråkiga sköterskor, men det var svårt att veta vad de övriga kunde för de frågade aldrig språk utan tog det automatiskt på finska. Slentrianmässigt svarade jag på deras språk. Här saknar jag en liten skylt på arbetskläderna som indikerar om personen i fråga åtnjuter extra språktillägg på lönen. Det borde vara bra för dem att få träna, med en språklärare dessutom.

Sen kom det sig att jag också tog till engelska, men det är en annan historia...

Tack för blommorna!

Eftersnack

Det finns kanske någon som undrar hur jag har det efter min operation. Jag anser att jag mår riktig bra efter omständigheterna. Jag kom hem på onsdagen, femte dagen efter operationen, vilket är normalt när det gäller tarmoperationer av min kaliber.

Mat är viktigt i livet och under de närmaste tre veckorna får jag hålla mig till lättsmält mat. Inget rött kött, inga färska bullar eller brödbitar, men faktiskt lite knäckebröd får jag testa. Köttet vet jag att jag klarar mig utan, för jag får äta både fisk, broiler och ägg. Kokt eller ugnslagad mat är ok.

Den mojäng som får vara med varje dag är stavmixern. Jag mixar soppor av olika grönsaker, gör smoothies och dricker vatten, vatten och juice. Slänger in en frukt/grönsaksshot som mellanmål och låter livet ha sin lugna lunk.

Jag tog till och med en promenad idag. En hel halvkilometer! Sen stod jag och beundrade de stora, starka träden och lät dem skänka mig sin kraft. Visst är livet härligt ändå!

Men lite sugen på köttbullar är jag nog ändå ...

Jag är så van vid mina olika cancerformer vid det här laget att jag inte tänker så mycket framåt. Lite kuriosa var det dock att min kirurg direkt ansåg att jag hade haft en cancertumör i tunntarmen, medan den läkare som rondade de två sista dagarna vägrade att skriva under det. Han var inte säker. För mig spelar deras spekulationer inte någon vidare roll. Jag vet att det är bäst att invänta provsvar om några veckor, vara beredd på det värsta och sen sikta in sig på eftervården. Varför oroa sig i onödan?

Vad gäller vidare framtida funderingar återkommer jag. Jag tycker inte själv om att läsa långa blogginlägg. Bättre att dela upp det på fler dagar ...

Kamp igen!

Så är det dags för nästa drag av Farbror Cancer. Den här gången togs tjugo centimeter bort av tunntarmen.

Men en hoppfull kirurg håller mig vid liv. Och visst ska jag kämpa. Jag är medveten om hur viktig den egna inställningen är.

Framtiden får jag ta och fundera ordentligt på. Det gäller att prioritera och komma underfund med vad jag vill göra av mitt liv. Där kommer jag att lyssna på goda råd, främst från familjen. Men det är jag själv som gör besluten.

Överraskningspresenter

Det är så underbart att bli överraskad! Sydkusinen skickade ett par Rosa bandet-sockor till mig via sin lillasyster. De kunde inte komma vid ett bättre tillfälle!

Igår kväll när jag efter en dags flytande föda samt bilkörning till och från Vasa äntligen kunde krypa till kojs, kände jag mig lite frusen. Jag letade fram ett par sockor och lyckades hitta ett ickematchande par i hastigheten, vilket upptäcktes först på morgonen. Det är länge sen jag känt att jag behöver nattsockor.

Nu när jag fick mina nya ljusa sockor utnämnde jag dem direkt till finsockor att användas vid bäddläge. Jag tror bestämt jag ska ta dem med till sjukhuset. De kommer säkert att höja humöret flera grader.

När maken kom hem från sin arbetsresa till Uleåborg överraskade han mig med en ros - i form av ett stearinljus - med orange kulör! Det ska vi tända när jag väl är hemma från min sjukhusvistelse.

Dieter

Nej, jag ska inte gå in för någon superdiet, men är tvingad till vissa bestämda matvanor från och med nästa tisdag. Därför tog jag och maxade matintaget med en pizza på fredagkvällen och naturligtvis på en av mina favoritrestauranger. Mätt blev jag och lite krumbukter i magen kände jag av, men inte så illa som jag befarat. Men som skrivet, snart blir det andra bullar - eller egentligen inga bullar alls.

Inkommande fredag, om allt går enligt planerna, åker jag iväg med destination operationsbordet. Det som oroar mig mest är mina gymnastik- och dansgrupper. En period med fyra veckor sjukledigt passar inte alls och jag hoppas att det räcker med en veckas inhiberade kurser. Sen kan jag nog stå eller sitta och kommendera som värsta general och låta musiken sköta resten.

Själva operationen vet jag inte så mycket om. Jag får träffa kirurgen först samma morgon och beroende på hur det ser ut i "lilla maggen" bestämmer man vilket ingrepp som ska göras. Men med det stöd jag får av mina "tanter" kommer jag att klara det. Jag blir nästan gråtfärdig då alla är så snälla mot mig. Under alla mina hälsomotgångar har jag känt denna välvilja från mänskor i min närhet och det har burit mig framåt.

Den här gången vet jag inte ens om jag ska vänta mig ett återfall av min kroniska cancer. Det kan vara sammanväxningar från en tidigare operation, men bäst att vara förberedd på det värsta och kämpaglöden ligger redan och pyr.

Men före det ska jag hålla flytande, fiberfattig diet. Inget bröd, inga mjölkprodukter, kanske jag håller mig till barnmatshyllan ...

Får inte hända!

Idag hände något som inte får hända och inte har hänt förr under de timmar jag lett gymnastik.

Naturligtvis känner jag mig skyldig fastän det egentligen var en olycka som lika bra kunde ha hänt utomhus i halkan. Men varför måste jag be dem göra just den rörelsen? Varför halkade födelsedagsbarnet just då på det fina parkettgolvet?

Ett samtal till hälsostationen i Terjärv medförde att det blev direkt skjuts till första hjälpen. Två snälla gymnaster åkte iväg och vi övriga försökte fortsätta timmen.

En gipsad arm med brutet handledsben blev födelsedagspresenten och naturligtvis var det högra handen. Jag kan bara hoppas på snabb läkning och fungerande värkmediciner, men det gör fortfarande ont i min själ ...