På tankenivå

Det verkar som om min inbyggda lättja mer och mer tar överhanden. I tankarna planerar jag blogginlägg, men jag tycks inte komma till skott. Dessutom glömmer jag en del eller så blir de inaktuella.

Men jag vill absolut berätta om den trevliga överraskning jag fick en kort tid efter morsdagen. Och foton har jag sparat.

Det började med att min dotter från Nepal meddelade mig att jag kommer att få nånting av henne. En tid senare fick jag ett meddelande där hon frågade om jag fått nån avisering från posten. Nej, men vi känner till postgången ...

Nåväl, A skickade mig koden och jag frågade i butiken som har hand om postservicen. Jo, paketet hade kommit dagen innan och jag kunde få det direkt.

Väl hemma började jag långsamt öppna paketet och dokumenterade varje steg med ett foto. A var nämligen väldigt nyfiken på innehållet eftersom det var beställt direkt från Nederländerna och det var ett mycket personligt paket.

So here we go ...

... och chokladen var jättegod!

En glädjande upptäckt

Jag besökte sommarstugan igår och fann till min stora förvåning och glädje att klematisen i glashuset hade övervintrat och börjat spira med några skott.

Jovisst är klematisen överårig, men förhållanden att överleva i kruka i ett icke-frostfritt litet hus med uttorkande vårsol, är inte optimala. 

Jag fick bråttom att hämta vatten för jorden var alldeles torr. Nu kan jag bara hoppas att växten klarar sig. Färg och sort minns jag inte ...

Lyckligt hemma

Det är lärorikt att vara isolerad några dagar, förvisso med mänskokontakt i form av vårdare och städpersonal. Man inser hur bra man har det då man kan röra sig fritt, gå ut och njuta av frisk luft och ha större ytor att röra sig på. Det är något som jag kommer att uppskatta efter detta.

Det visade sig att min infektion gått ända till njurarna trots att jag inte kände av något, men medicineringen bet på och CRP sjönk och neutrofilerna saktade in nedgångsfarten. Efter tre nätter kom den ryskfödde läkaren och berättade om min hemfärd - inte hädanfärd.

Läkaren var faktiskt den enda som självmant ville försöka tala svenska, fastän han just hade börjat gå kurser. Mycket strongt! Nåväl, jag fick åka hem med recept på tio dagar antibiotika och med rekommendation om att bära ansiktsmask utanför hemmet och hålla fyra meters avstånd. Alla typer av infektioner bör undvikas, inte bara corona.

Jag kan intyga att det inte är lätt med ansiktsmask. Jag tänkte ta kål på mig då jag gick genom sjukhusaulan med min vanliga raska fart, men med mindre andningskapacitet pga masken och efter nästan en vecka med minimal rörelse. Jisses, vad konditionen brakar ihop på en kort tid!

Men åh, vad jag njöt av kaffe på terrassen i det varma solskenet på eftermiddagen. Jag var helt överlycklig att bara sitta ute och känna friheten.

Nu gäller det att samla krafter inför nästa drabbning ...

Isolering

Nej, jag är inte i karantän, fastän jag faktiskt testades för corona i måndags. Egentligen borde jag ta det som mors vila (inför morsdagen) med privat rum, room service och en hel stab med betjänter av olika rang.

Skämt åsido. Jag hade lite otur då jag under de veckor jag äter cancermedicin, råkade ut för en urinvägsinfektion. Medicinen kör mina blodvärden i botten, speciellt neutrofilerna, som i denna stund borde jobba lite extra.

Men jag mår ganska bra, växlar mellan stegring och feber, men har återfått aptiten och tänker positivt. Infektionen misstänks ha nått ända till njurarna, men jag kände inget speciellt, fastän läkaren i Kronoby satte handen på ryggen och slog två ordentliga slag på vardera njuren. Ingen reaktion heller när läkaren på samjouren testade och en tredje läkare upprepade manövern på avdelningen följande dag. 

Nu följer man med mina infektionsvärden (som startade från 345, borde vara under 10 tror jag) och neutrofiler. Jag tycker synd om alla laboratorieskötare som dagligen ska försöka hitta en tjänstvillig åder som är beredd att låta lite blod passera ner i provrören. Jag skyller på dåliga gener ...

Gårdagen ägnade jag mig åt TV tittande från morgon till kväll med lite uppehåll för deltagande i ett möte via en för mig ny mötesplattform. Det var lite försök och misstag eftersom jag endast hade smarttelefonen som arbetsredskap, men jag klarade det. 

Få se hur jag ska ta mig an denna dag? Ingen stickning finns inom synhåll. Jag har faktiskt en deckare på gång, så kanske jag varvar läsning med TV, radio och telefon.

Jag är i tryggt förvar.

Handskproblem

Först var det de svarta och sen de nya, bruna ...

Måndagen fick ett sorgligt slut. Dagen hade förgyllts av ett besök i Vasa där jag stämt träff med min nepalesiska "dotter".

Vi hade en picknick i detdeen kalla vädret i en park och vandrade en stund på gravgården och diskuterade begravningar inom olika religioner.

Resten av samvaron satt vi i var sin ända av en bänk i ett köpcenter och diskuterade allt mellan himmel och jord. Det är så berikande att få en inblick i andra kulturer och få höra nån annans syn på vår egen.

När maken var klar med sitt möte stämde vi träff med project managern som firade sin vinterledighet med lite röjning i skogen.

Det var sen på hemvägen som jag insåg att mina nya handskar var borta. Jag blev förtvivlad och arg på mig själv. Kan jag inte hålla reda på mina ägodelar?

Jag sökte inne i bilen, men inte. Min enda tanke var att de blivit kvar i Vasa eller i Oravais där vi träffat sonen.

I morse innan jag steg in i bilen, tog jag ännu en genomsökning av bilen från andra sidan och tjoho: jag hittade en. Och när jag kollade under framsätet låg den andra tyst och instängd i ena hörnet. 

Gissa om jag blev glad!

Knapphandlare

Jag har väl tidigare skrivit om mina knappar som jag gifte mig till. Min käre make började sin yrkeskarriär som försäljare inom just knapphandeln.

Farfadern och två farbröder var föregångare och ett lager fanns i makens barndomshem. När min svärmor hade syjunta fanns goda möjligheter till förtjänst för den ivrige äldste sonen genom att sälja knappar till tanternas  handarbeten som förfärdigades.

I flyttlasset till vårt gemensamma hem kom ett icke föraktligt lager med knappar i allehanda färger, former och storlekar. Jag har där nästan alltid hittat lämpliga knappar till kläder jag sytt eller stickat och virkat.

Och visst hittades knappar till min senaste stickade cardigan. Nu behöver jag inte gå och frysa utan kan mysa i min mjuka tröja.

Varthän?

När vi i hela världen blivit hemsökta av coronaviruset, väcker det många tankar om framtiden. Det här tillståndet ger möjligheter till ett nytänkande som eventuellt kan rädda världen.

Före corona var det klimathotet som pockade på en lösning. Ger det oss en chans att stävja båda två? Frågeställningarna är många och svaren spekulativa. Jag är absolut inte den som kan komma med svaren. Det behövs yngre förmågor och innovativt tänkande.

Det som jag kunnat konstatera är att jag själv är i den ålder och situation att jag nöjer mig med mycket mindre än förr. Jag är glad över att kunna åka ut på skogsvandringar, umgås med familjen (tyvärr mest utomhus) och sitta inne i husvärmen och läsa, sticka, se på TV och framför allt äta.

Den värsta resivern har runnit av mig. Den kommer nog att bli mer lokal och kanske mer nordisk i ett långt perspektiv då gränserna öppnas.

Shoppingen lockar inte och tur är det. Ett par handskar var jag tvungen att inhandla och garn går förstås åt, men för övrigt räcker det med att jag får matvaror för det dagliga intaget.

Lite måste jag erkänna att jag saknar café- och restaurangbesök ...

Men tillbaka till framtiden. Jag hoppas att smarta mänskor med framtidsperspektiv träder fram och ger oss en ny världsordning, en motvikt till slit- och slängsamhället, en hållbar utveckling med satsning på tjänster i stället för produkter, förebyggande och hälsofrämjande insatser och mera av "vi tillsammans" än "jag, jag, jag".

Nya värden, ny satsning, please ...