Oroväckande

Nu får jag nog börja käka B12 vitaminer igen för jag chockade mig själv med min glömska för andra gången.

Det hände sig att jag efter vår Spanienresa skulle återuppta mina lektioner och efter en snabb blick i ryggsäcken kollade om högtalaren var på plats.

DET VAR DEN INTE !!!

Halvt förskräckt yrade jag runt i huset och var inte villig att inse att hundra euro kanske hade försvunnit ur min åsyn. Ett litet hopp fanns dock - jag kunde ha glömt den röda tingesten i Samlingshuset efter gymnastiktimmen för en och en halv vecka sen ... hoppas, hoppas ...

Och jo, där stod den lugnt och inväntade mig. Så skööönt!

Igår var det så blåsigt att jag tänkte jag kunde gymnastisera lite på egenhand. Musik är ett måste och jag gick för att hämta högtalaren i väskan. Men NEJ, den var inte DÄR! Jag hade inget som helst minne av att jag skulle ha packat upp den sen det blev klart att kurserna inhiberats. Febrilt sprang jag och sökte i alla fall - utan resultat.

Det blev en promenad ändå i blåsvädret. Min enda chans var igen att grejen fanns kvar i Samlingshuset som för övrigt stängts på grund av Coronaepidemin.

Och vilken suck av lättnad igen, när jag fick se vad som fanns uppe på pianot. Bra att vi har ärligt folk här i Kronoby som låter andras saker vara i fred.

Men hur ska jag få nån ordning på mig? Jag vet att jag varit noga med att packa bort mina saker, men ofta kommer nån för en liten pratstund och mina tankar rusar iväg ...

Favoritglass

Jag erkänner, jag är väldigt svag för mjukglass. Det fanns en historisk tid då jag inte åt glass på ett år, inte heller mjukglass. Det är som skrivet - historia.

För en vecka sen såg jag att glassbilen nära Ytterjeppokorsningen hade säsongöppnat. Tyvärr var jag för mätt för att kräva en glass då vi åkte förbi. Likadant var det på hemvägen och då höll bilen på att köra bort dessutom.

Men i söndags hade jag planerat och ställt in mig ...

Med hjälp av Google Maps hade jag hittat ett lämpligt utfärdsmål nära hav och skog OCH som innebar att vi kunde åka förbi den glassburna korsningen.

Vi åt en god söndagslunch - UTAN efterrätt!

Efterrätten intogs på parkeringen med utsikt över Nykarleby älv (egentligen å). Åh, vad det var gott! Och vilken stor portion som serverades, nästan too much.

Själva utfärden berättar jag om i ett annat inlägg. För här var det fråga om något annat i huvudrollen.

Kunde inte motstå ...

Har jag för få burkar? Svar: Nej

Är jag lite svag för plåtburkar? Ja

Tycker jag om Muminfamiljen? Ja

Behövde jag köpa kex? Ja

Alltså, det blev ett köp, för vem kan motstå den gulligt rundade formen på den lilla kexburken? Kexen hade ingen betydelse och otroligt minimala var de, men burken ...

Det fanns en annan variant. Den köpte jag inte ... ännu.

Jag börjar fatta

Visst har jag förstått att coronaviruset inte är att leka med. Jag har också fattat att jag tillhör den s.k. riskgruppen. Det som inte riktigt hade gått hem var att jag borde agera som en 70 plussare och inskränka mina sociala kontakter till ett minimum.

Men nu börjar jag inse realiteterna. Jag får gå ut på promenad och det har jag gjort. Jag får gå till butiken, men helst undvika det. Jag får inte träffa mitt barnbarn, åtminstone inte inomhus och på en meters avstånd och DET blir svårt!

Det kan ta flera månader innan vi har klarat av detta virus. Än så länge har vi inte utegångsförbud, men gränserna är stängda.

Inte blir det lätt, men vi ska klara det! Så sa i alla fall presidenten.

Som förtroendevald kan jag inte låta bli att citera en fiffikus som analyserade politiken enligt följande:

Det råder konsensus.

Sannfinländarna fick gränserna stängda.

De gröna fick ner flygplanen.

Vänsterförbundet fick tomma butikshyllor.

Centerpartiet fick Väyrynen i husarrest.

Samlingspartiet fick kranarna till företagsstöden öppnade.

Kristdemokraterna fick barerna stängda

SFP fick vara med ...

Vår underbara natur

Tänk, vilken vacker bygd jag bor i! Speciellt Terjärv med sina backar och sjöar. Lite konstigt kändes det att styra kosan mot vandringsleden/naturstigen i Kortjärv så här på vårvintern. Men snötäcket var så tunt att vi tänkte det skulle vara möjligt att hitta stigarna ändå.

Vi var inte de enda som kommit på samma idé och vi siktade på att klara av den längsta rutten på dryga sex kilometer. Och det gjorde vi utrustade med smörgåstårta och fika.

Det var inte helt lätt att hitta rätt för det fanns en del korsningar. Vi gick dessutom en slinga som ingen gått på sen snön fallit, förutom en ekorre och ett annat oidentifierat djur med lite större tassar. I närheten av Lata Ån (ågen på dialekt) blev vi lite osäkra för vattenståndet hade varit högt, vilket medförde att isen knastrade under snön och stigen var isbeklädd, men efter lite sökande lyckades vi hitta rätt riktning.

Vi kom till Langbackforsen och Grynno, härliga platser med rinnande vatten. Vi klättrade upp för steniga backar och gick över små, mysiga broar. Med lite hjälp av andra vandrare lyckades vi ta rätt vägval så vi kom tillbaka till parkeringen som nu hade fått besök av ett tiotal bilar.

Under vandringen får man bekanta sig med herr Edsviks finurliga texter och skapelser, vissa lite under bältet. Imponerande var också Rekijärvisjön som enligt skylten är Kronobys största sjö. Den måste nog granskas på nytt när isen smält.

Det är troligen mer än tjugo år sen jag senast vandrade i Kortjärv och det har länge varit ett mål jag sett fram emot. Nu är det uppnått!

(tog ingen selfie ...)

 

Myrstack modell större (Tanten är 1,65)

Svärmor från Stockholm på besök

Corona

Man borde väl skriva ett blogginlägg om coronaviruset som sätter hela världen i obalans just nu. Det kan vara bra att veta hur man tänkte då det begav sig och om man överlever ...

Jo, jag hör väl till riskgrupperna på grund av min kroniska cancer och dessutom äter jag en medicin som driver ner mina blodvärden under gränsen. Men jag kan inte påstå att jag är direkt ångestfylld. Jag tror på ödet och har faktiskt inte haft en enda förkylning ännu denna märkliga vinter. Det kommer det som komma ska, men man kan alltid försöka förebygga ...

Det som oroar mig är den ekonomiska verkligheten. Börskurserna rasar, folk får inte resa vilket påverkar hela turistnäringen. Det pratas om permitteringar och samarbetsförhandlingar. Inkomsterna minskar, men utgifterna kvarstår ...

Man beter sig inte normalt då man är rädd. Jag läste att mänskans reptilhjärna tar över. Varför skall man nu plötsligt hamstra toalettpapper och mat???

Jag tycker synd om vår äldre befolkning som inte får ta emot besök och den press som hotar hälso- och sjukvården. Det känns som om världen slutat andas och bara stilla väntar på det som komma skall.

Får vi för mycket information? Kan vi hantera den?

Lite ledsen är jag för att mina gymnastik- och dansgrupper går miste om tre timmar. Möten ställs in, konserter inhiberas, tävlingar hålls utan publik, folk måste jobba hemifrån...

Tack och lov får vi ännu röra oss utomhus. Det blev en långpromenad på Kortjärv naturstig i härligt vårväder med både matpaus och fikapaus. Kanske mer om det en annan gång.

After travel

Nu har jag hunnit landa ordentligt. Den sista månaden med gymnastik och dans är på gång och kommunalpolitiken fortsätter sin gilla gång.

Jag har fått besöka Ernsts salonger i det nyrenoverade teaterhuset i Vasa för ett möte i kabinettet och representerat kommunen på en middag i samband med de finlandssvenska skidmästerskapen.

Och inte minst återsett det kära barnbarnet och ser hans verbala framsteg på en dryg vecka.

En slutsummering av februariresan ger vid handen att Borta bra, men hemma bäst. Jag har börjat inse att den värsta resivern är borta. Visst är det skönt med värme, men det meningsfulla livet finns här hemma.

Jag tror inte jag skulle palla för två veckor utomlands och jag skulle absolut inte orka semestra hela vintern i Spanien. Jag beundrar de pensionärer som klarar av det och märker att jag blivit för bekväm av mig. Det är jobbigt att inte ha ett mer inrutat liv och kan bli ensidigt i längden.

Man behöver åka bort ibland för att se hur bra man har det med släkt och vänner i närheten, favoritserierna på TV och handarbetet i knät.

Men visst var det härligt att se rosenbuskar i blom på min födelsedag ...

främmande skönhet