Det är knappt fyra veckor sen jag opererades och visst läks kroppen, dock mycket långsammare med åldern. Att lära sig alla procedurer med stomin är påfrestande. Jag är glad över att kunna bo ute vid stugan, men lika glad över att inte ha långt till hemmet och duschen.
Det värsta är oron över kroppens funktioner och alla obehagliga överraskningar. Jag får hoppas att det ordnar sig med tiden, för nu känner jag mig osäker på att möta världen. Jag lever i min egen bubbla och är nästan tacksam för att coronan medför social distansering. Det räcker med familjen.
Som det märks är jag inte på firarhumör, men maken och jag vet att vår kärlek är trettionio år starkare. Tillsammans tar vi en dag i sänder ...
💜💜
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar