Inget firande

Det är fastlagstisdag och det är också min födelsedag. Men jag firar inte nåndera.

Naturligtvis låter jag allmänheten flagga dagen till ära, men själv äger jag ingen flaggstång.

Ingen tårta har jag bakat heller. Vi firade lite i söndags och kanske blir det något mot slutet av veckan, men just nu njuter jag av ensamheten i huset och har piggat upp mig med glass.

Det blev ingen ärtsoppa heller. Det passar inte magen just nu, men jag har köpt ärter och om några veckor kanske jag lagar ett storkok.

Fastlagsbullarna får också lysa med sin frånvaro. Inga kladdiga degar för mig inte. Och nej, det är inte synd om mig. Det känns riktigt ok.

Men visst är det ändå lite roligt att fylla år och få ta emot lyckönskningar via Instagram, Watts app, e-post och sms. Det tackar jag för!

... och vid dörren, tack M

Otroligt!

Det här trodde jag och ni aldrig skulle hända. Jag har alla dessa år varit en absolut facebookmotståndare. Jag har till och med skrutit med det och nu är jag på väg att bli medlem - trodde jag.

Åtminstone inte idag.

Facebook vill inte ha mig! De tycker inte om mitt namn. Det hjälper inte att jag är riktigt ärlig, inte heller att jag lämnar bort ä-prickarna. De bara vägrar acceptera mig!

Nå, ingen panik. Jag kan nog undvara det, men ska försöka få lite hjälp. Jag var så glad då jag hittade en sida på Råd&Rön som skulle hjälpa mig att klicka bort en massa onödigt.

Men varför har jag ändrat mig? Egentligen vill jag ännu inte, men om jag ska kandidera i kommunalvalet känner jag mig illa tvungen. Dessutom vill jag väldigt gärna slänga mig in i Rekoringen och dessutom vill jag någon gång kunna kommentera på ÖT:s webbsida. Där har vi tre orsaker. Få se nu bara hur det blir.

En sak till som strular. Min överföring av bilder från kameran till datorn. Jag måste nog få hem yngste sonen och hoppas att han kan lista ut problemet.

Jag och teknologin har en fnurra på tråden.

Botad?

Det är lite märkvärdigt, men det verkar som om min mobil också skulle ha kurerats då jag låg på sjukhus. Jag hade tryckt av Wifi hela tiden och nu plötsligt har jag fått mycket mindre skräppost där man vill låna mig pengar, bjuder ut mediciner och lotterivinster i alla former.

Varje morgon brukar det ha samlats ett femtontal mejl och lika många droppar in under dagen. I morse hade jag noll stycken. Bara några enstaka irriterar mig dagtid. Få se hur länge det räcker innan läget normaliseras igen.

Det är bäst att njuta så länge det varar ...

Men nu strular datorn och menyknappen vägrar reagera. Jag får uppdatera med bild så småningom.

Bild inlagd en och en halv vecka senare

Doing nothing

Det går liksom lite trögt med bloggandet då man är sjukskriven och inte behöver göra något annat än tänka på vad man ska stoppa i munnen om två timmar och vad maken ska födas med en gång om dagen (resten av måltiderna får han bestämma själv över).

Det finns både tid och ork, men kanske inte lust. En sak har jag på lut, men den kräver ett medhåll för att kunna publiceras. Egentligen borde jag läsa igenom mina tidigare blogginlägg och notera alla historier som jag lovat återkomma till, men aldrig gjort det på grund av glömska.

För övrigt går allt ännu på räls. Jag tillträder mitt första möte på torsdagen och missade således att diskutera skräp och släktskap med Nils Torvalds (hans barn egentligen, ni vet Linus och Sara). Dit for också min chans att besöka vårt fina företag Rani Plast som håller i gång vår kommun med arbetskraft och samfundsskatt.

Jag tvingades också välja bort träffen med SFP-ordförande Anna-Maja Henriksson samt ett möte i Vasa.

Som ni märker tänker jag mest på mig själv - och vad jag ska äta. Det är förstås viktigt. Födan ska vara mosad ännu och rött kött undviker jag som pesten. Jag gläds i stället åt en enstaka knäckebrödsbit och frossar i grönsaker och frukt samt försöker dricka mycket vätska. Ändå är jag ganska kraftlös på morgonen. Men jag orkar ta korta promenader i solskenet och idag testade jag att köra bil och gå på café. Det fungerade också!

Men sticksömmen har jag ännu inte rört ...

Språkdebatt

Eftersom det i dagens lokaltidning tas upp ett fall där språkförbistringen på vårt lokalsjukhus igen är i fokus, ska jag passa på att relatera mina erfarenheter från samma område.

Min första kontakt med närsjukhuset fick jag då jag födde barn nr 2, 3 och 4. Alla de gångerna gick förlossningen helt på finska, men ut kom de. På det området har jag förstått att situationen är mycket bättre idag.

När min cancer uppenbarade sig för första gången gick det bra att få prata svenska med läkarna, men på avdelningen var det hopplöst. Den enda som jag visste var svenskspråkig brydde sig inte alls om mig! Jag kan bifoga att samma person jobbade en natt den här senaste perioden också och nu fungerade hon mycket bättre.

När jag i förra fredags förbereddes för operation frågade faktiskt kirurgen om vi ska ta det på svenska eller finska. Jag gjorde som jag alltid brukar, alltså uttryckte min vilja att själv prata mitt modersmål medan han fick prata vad han ville. Slutresultatet blev lite blandat, men allt fungerade OK.

På avdelningen igen kunde jag konstatera att jag stötte på två svenskspråkiga sköterskor, men det var svårt att veta vad de övriga kunde för de frågade aldrig språk utan tog det automatiskt på finska. Slentrianmässigt svarade jag på deras språk. Här saknar jag en liten skylt på arbetskläderna som indikerar om personen i fråga åtnjuter extra språktillägg på lönen. Det borde vara bra för dem att få träna, med en språklärare dessutom.

Sen kom det sig att jag också tog till engelska, men det är en annan historia...

Tack för blommorna!

Eftersnack

Det finns kanske någon som undrar hur jag har det efter min operation. Jag anser att jag mår riktig bra efter omständigheterna. Jag kom hem på onsdagen, femte dagen efter operationen, vilket är normalt när det gäller tarmoperationer av min kaliber.

Mat är viktigt i livet och under de närmaste tre veckorna får jag hålla mig till lättsmält mat. Inget rött kött, inga färska bullar eller brödbitar, men faktiskt lite knäckebröd får jag testa. Köttet vet jag att jag klarar mig utan, för jag får äta både fisk, broiler och ägg. Kokt eller ugnslagad mat är ok.

Den mojäng som får vara med varje dag är stavmixern. Jag mixar soppor av olika grönsaker, gör smoothies och dricker vatten, vatten och juice. Slänger in en frukt/grönsaksshot som mellanmål och låter livet ha sin lugna lunk.

Jag tog till och med en promenad idag. En hel halvkilometer! Sen stod jag och beundrade de stora, starka träden och lät dem skänka mig sin kraft. Visst är livet härligt ändå!

Men lite sugen på köttbullar är jag nog ändå ...

Jag är så van vid mina olika cancerformer vid det här laget att jag inte tänker så mycket framåt. Lite kuriosa var det dock att min kirurg direkt ansåg att jag hade haft en cancertumör i tunntarmen, medan den läkare som rondade de två sista dagarna vägrade att skriva under det. Han var inte säker. För mig spelar deras spekulationer inte någon vidare roll. Jag vet att det är bäst att invänta provsvar om några veckor, vara beredd på det värsta och sen sikta in sig på eftervården. Varför oroa sig i onödan?

Vad gäller vidare framtida funderingar återkommer jag. Jag tycker inte själv om att läsa långa blogginlägg. Bättre att dela upp det på fler dagar ...

Kamp igen!

Så är det dags för nästa drag av Farbror Cancer. Den här gången togs tjugo centimeter bort av tunntarmen.

Men en hoppfull kirurg håller mig vid liv. Och visst ska jag kämpa. Jag är medveten om hur viktig den egna inställningen är.

Framtiden får jag ta och fundera ordentligt på. Det gäller att prioritera och komma underfund med vad jag vill göra av mitt liv. Där kommer jag att lyssna på goda råd, främst från familjen. Men det är jag själv som gör besluten.