Dagens skryt

För tjugo år sen var jag mitt inne i en stor broderiperiod. Det skulle inte vara enkla korsstygn utan lite mer avancerade former såsom plattsöm, stjälkstygn, franska knutar och jag minns inte vad. Till och med mamma som brudat sig och broderat i sin ungdom tog upp konsten igen, men jag tyckte nog mina stygn blev vackrare. Det var väl åldern och synen.

Jag broderade dukar, tavlor med uppbyggande ordspråk, gardiner med mera. Det var intressant att leka med färger och anpassa alstren till hemmets inredning. Numera kör jag nästan dukfritt så resultatet av min iver finns undangömt i skåpet.

Men till julen plockar jag fram en tavla med tomtemotiv som jag tycker särskilt mycket om. Jag minns så väl var jag köpte handarbetet och ni kommer att få veta det också om ni vill eller inte.

Maken hade fyllt fyrtio det året och jag hade bjudit honom på en liten tripp ner till Göta kanal, närmare Söderköping. Jag minns ännu wienerbrödslängden på frukostbordet och hänvisar till den vid varje hotellfrukost på annan ort. Jag har ännu inte hittat dess like, nygräddad och smältande i mun ...

Nej, det var en parentes. I den lilla mysiga staden Söderköping fanns också en glassbar alldeles intill kanalen, som här annars är väldigt nära sin utmynning i öster. När vi satt där och svalkade oss med en jättestor portion glass talade vi om att man borde starta en glassbar i hemknutarna. Tyvärr är sommaren för kort och klientelet för litet.

Det blev en annan parentes. Tillbaka till handarbetsaffären i Söderköping som skyltade med rea mitt i sommaren på julhandarbeten. Naturligtvis måste jag gå in och kika och hittade flera trevliga produkter som jag tog med mig hem, bland annat en duk med lucia, en oval duk med tomtar, men framför allt min tomtetavla. När jag sydde den fick jag använda mina restgarner och jag är verkligen nöjd med resultatet. Synd bara att jag inte kan njuta av den hela året. Nu ska jag snart byta ut den mot min grönsakstavla som illustrerar mitt nya nästan vegetariska liv, men mer om det senare.

Arv

Det brukar vara barnen som ärver sina föräldrar, men när det gäller teknik så är det jag som ärver mina söner. Det fungerar bra för man får teknisk support om man gnäller lite och behöver inte lära sig allt själv.

Jag köpte min första mobiltelefon själv, men de övriga har jag ärvt, så också datorer. Jag håller bäst på och övergår från ingenjörens avlagda laptop till ekonomistens dito och det är inte lääättt!

Det kommer att ta flera dar för mig att importera alla mina bokmärken. Visserligen får man städat på samma gång. Alla sparade dokument har jag överlåtit åt min assistent Bill (den externa hårddisken) och vi städade tillsammans bort onödiga saker. Bill följde enkelt och godvilligt med till nya maskinen och var nöjd och glad då han fick ström.

Men på bloggen saknar jag en rad som hjälper mig att direkt utforma och kolla inläggen. Vart har den försvunnit? Och att få bild från kamera var inte bara tuta och köra. Här fanns ingen hjälp att få och när jag äntligen fick in bilden i datorn var den försvunnen, men försök och misstag och med lite sökhjälp så hittades den. Få se nu om jag får in den i blogginlägget ...

YEEESSS!!!

Svärmorsproblem

Nej, det är inga allvarliga problem jag har och min svärmor var en ängel och blev en ängel.

Det är mina krukväxter, svärmorstungorna. Jag hade många krukväxter i mitt unga äktenskap. Lite minskade jag på urvalet när vi flyttade till vårt nya hus.

I och med flytten blev jag bara intresserad av trädgårdsväxter och började hata mina krukväxter så de nästan förintades.

För ett tiotal år sen tyckte jag att jag kunde ha svärmorstunga som inredningsväxt. De frodades och till och med blommade ibland. När jag planterade om dem blev de för många, men jag lyckades prångla en på äldste sonen och en dåtida kollega bytte glatt dahliarötter mot mina extra tungor.

I somras var det igen dags för omplantering och jag behöver endast tre krukor, men jag nändes inte kasta bort den fjärde plantan. Lång och vinglig som den var fick den stöda spisen eller tvärtom.

När det närmade sig jul var den förstås i vägen. Jag slängde in den i fysikerfröets rum, men förstod nog att den genast skulle få respass när han kom hem. Han sambor från tidigare med sin morfars överblivna blomma i ett mycket känslolöst förhållande. Växten får sporadiskt vatten av husmor.

Till saken. Jag flyttade resolut ut långa svärmor på utsidan för vidarebefordring till komposten. Men vi har ett så lämpligt väder så jultomten har fått stå i svärmors sällskap. Det känns ganska unikt.

Väderdokumentation

Jag beundrar de mänskor som noggrant skriver ner vädret, temperaturen och annat smått och gott dagligen. Det är därför jag gör detta blogginlägg så att jag i framtiden ska komma ihåg att det var en ovanligt mild jul- och nyårshelg, att vattnet i ån steg lika högt som under vårens smältperiod och framför allt det inte fanns någon is på ån.

Nyåret brukar vanligtvis inledas krispande kallt, för att inte tala om trettondagshelgen, men dit är det några dagar ...

Det enda vädret jag minns är vintern 1987 då jag hade en tremånader gammal baby som inte kunde sova ute för det var trettio grader kallt i en månads tid. Det innebar att lilla jag och lilla han var instängd dag ut och dag in. Det är nog så att jag nästan föredrar det här vädret vi har nu.

                                        Kronoby å årsskiftet 2013-14

förmiddag

eftermiddag

och nattmörka kvällen

Räddaren i nöden

eller The Catcher in the Rye som den heter på engelska. Den boken skriven av J.D. Salinger fanns som tentlitteratur då jag studerade engelska. Och ibland har man nytta av sina studier -  som till exempel då man spelar familjespelet Trivial Pursuit under helgdagarna. Vi har Geniusversionen (inga associationer till familjen) och har lite svårt att hitta rätt svar ibland.

Det finns inget bättre än när den hemmavarande familjen samlas kring ett spel som lockar till skämtsamma kommentarer. Det är enkel underhållning och mycket mera naturligt än att folk är utspridda framför datorer och TV-apparater.

Mera sådant, tack!

En bra mojäng då man inte orkar kasta tärning (elektronikbygge av yngste arvingen i skolan)

Nu är det slut

ja, på år 2013, men inte annars.

(tack, vännen, för blomman)

Jag har några små kluriga funderingar som ploppat upp i min minimalt använda hjärna. Det har att göra med mitt nuvarande tillstånd (jag mår bra, för tillfället både fysiskt och psykiskt). Jag har kollat in min läsarstatistik de senaste dagarna och den är stadigt på uppåtgående.

Ska man få en allvarlig sjukdom för att locka läsare? Nej, så tolkar jag det inte. Jag tror på att folk är genuint deltagande och jag upplever det i stället som ett stort stöd inför nästa år som blir mitt tredje "maratonlopp".

Jag har länge haft en högt uttalad dröm om att få åka till Gotland. Maken har varit på kongress där under medeltidsveckan (inget för mig) och har inte semestermålet högst på listan så jag har försökt bearbeta hans resvilja i tio år. Och tänk, nu har det lyckats! Men att man måste bli allvarligt sjuk för att få sin önskan uppfylld! Nå nej, jag tar det inte så, men nu har vi åtminstone ett realistiskt mål som skymtar vid horisonten.

Nu ser vi framåt och jag får önska er alla ett Gott Nytt År!

Ni glömmer väl inte Grevinnan och betjänten/Middag för en?

"Moijasi"

Alla kanske inte vet vad man gör då man "moijar" sig? Det är då man njuter av något och mår gott.

Då barnen var mindre och kära mor nån gång var ute på vift brukade far i huset ställa till med moijasi. Det innebar att han skar frukter i små bitar och så satte sig alla barn plus far i ring på golvet runt fatet och plockade i sig i tur och ordning av frukterna med var sin gaffel. Tänk, så lite det behövs bara man är påhittig!

Igår hade vi moijasi som efterrätt eftersom jag ska försöka få i mig mycket frukt och bär i min kamp mot Big C och vi dessutom har fått en hel låda med frukt som ni minns.