Flying Finnair

Det råkade sig så att den äldste sonen, som ofta gör långresor i jobbet, hade extra poäng och utnyttjade dem till att uppgradera mig till Gold. Passar bra då man uppnått den gyllene åldern.

Guldkortet ger mig fyra uppgraderingar till Business Class och jag beslöt ringa Finnair för att fråga närmare. Den svenskatalande damen satte mig och maken i kö på båda resorna. Vackert så.

Men det innebar att jag inte kunde checka in hemifrån. Och gissa min förskräckelse då jag öppnade Finnairappen i telefonen och det stod No journeys.

Efter att vi på lördag eftermiddag anlänt med tåg till flygplatsen, gick vi in och frågade om incheckning för att åtminstone kunna lämna bort stora resväskan.

Men nej, det gick inte förrän följande morgon på grund av vår eventuella uppgradering. Nå, vi hade inte långt till hotellet.

På kvällen fick vi sms om att man checkat in oss i Economy Class och vi var inte ens placerade bredvid varann. Men jag hade åtminstone plats vid mittgången.

På söndag morgon tog vi en ny runda till disken och efter mycket knackande kunde den vänliga själen ge oss var sitt uppgraderat boarding card och vi fick checka in två stycken bagage.

Med näsan i vädret enligt bästa Kronobymaner styrde vi kosan genom folkhavet och tog rulltrappan upp till Premium säkerhetskontrollen och vips var vi inne.

Några steg till och vi gick upp för trappan till loungen. Jag med maken som min gäst!

Och här sitter vi nu och njuter i tysthet. Hoppas vi inte missar flyget ...

Snäll?

Vi startade vår sen länge planerade resa söderut på förmiddagen. Det är jag som står för planering och bokning av resor. Dessutom betalar jag -  från makens konto. Visst är jag snäll?

Jag låter också maken få välja fönsterplatsen och sätter mig snällt bredvid. När jag åker tåg ensam väljer nog jag också fönsterplatsen.

I flyget gäller samma sak. Där måste jag nog tillstå att fönsterplatsen känns lite klaustrofobisk, så det är med lätt sinne jag avstår. Allra helst sitter jag närmast gången för att åtminstone ha ett armstöd.

Nu blir det en natt på hotell innan vi förflyttar oss ännu längre söderut till det hoppeligen soliga Spanien ...

Planering

Jag hinner knappt avsluta en stickning innan nästa är på gång. Och däremellan blir det ett par ullsockor på stickorna.

Svärdottern inspirerade till att ta fram virknålen emellanåt. Få se vad jag hittar på. Lite tips ifall Blogger behagar publicera bilden ...

Och mycket senare via laptopen ...

Inreder förmånligt

Återvinning är nyckelordet då vi inreder en lägenhet i grannstaden. Vi har köpt lite tapeter och en målburk. Men det mesta är köpt i andrahand på findit.

Vi får ett helt ok kök under tusen euro. Både parkett och köksinredning med vitvaror kom vi över förmånligt. Och det känns så bra att inte slita och slänga utan faktiskt ta tillvara det som är fullt gångbart. Några extra skruvhål bekymrar mig inte.

Nu senast besökte jag Åldringsvännernas loppis och fann till min förtjusning något jag inte kunde motstå - nämligen en liten byrå i exakt samma design som vårt sängkammarmöblemang som vi fick i bröllopsgåva av mina föräldrar 1981. Den helt kuranta byrån fick nu plats i det lilla sovrummet i lägenheten och får sällskap av säng och chiffonjé om vi någon gång bestämmer oss för oss att bli stadsbor.

Tre durabla köksstolar och en fem euros köksmatta blev också instoppade i bilen av några vänliga äldre herremän och allt fick jag för en femtiolapp. Det gläder ett ekonomiskt hjärta!

Minns mamma

Igår var det exakt fjorton år sen min mamma drog sitt sista andetag i min närvaro. För mig gav den stunden en ljus bild av döden. Nästa andetag bara uteblir ...

Jag är helt införstådd med att det finns otroligt svåra och smärtsamma dödsögonblick och jag hoppas innerligen att alla skulle få gå över gränsen på ett lugnt och värdigt sätt.

För mig känns de här fjorton åren ogripbara. Jag tänker på mamma nästan dagligen. Hon finns med mig i hjärtat och jag tänker ibland att "det här borde mamma ha fått uppleva ..." Men vem vet, kanske hon förnimmer det ändå på något sätt?

Jag har själv genom egna erfarenheter lärt mig att tänka på döden som en naturlig del av livet. Vi kan inte undgå den, men vi kan lära oss att leva med den. Det är nog lättare att dö än att leva utan den döda mänskan. Men vi borde ändå tala om döden i vardagen och avdramatisera den - inte gömma undan den, men inte heller överbetona den.

Nåväl, jag besökte mammas grav och tände ett ljus i lyktan. Jag hade tänkt ta högskaftade vinterstövlar, men i hastigheten drog jag på mig vristskor. Det visade sig vara ett dåligt val. Det var snö upp till knäna och lyktan fick jag gräva fram med händerna och sen stoppa ner lyktan med tänt ljus i snöhålet. Men handlingen gav mig lugn och harmoni och jag plumsade tillbaka samma väg som jag kommit.

En vana?

En gång är ingen gång, men två gånger är en vana. Kanske man kan säga det i fråga om min shopping när det gäller linnelakan.

Jag köpte mina första på Stockmann i Tammerfors, dessutom till rabatterat pris, och är helnöjd med dem.

Sen lurades jag mig själv att köpa ett par billigare på IKEA i Haparanda. Jag insåg direkt jag plockade dem ur förpackningen att det inte var ett lyckat köp. Inte alls lika bra kvalitet och otroligt nervpåfrestande att få påslakanen på täckena eftersom det saknades öppningar i övre hörnen och en massa rosetter skulle knytas nertill.

När jag nu hade lite extra tid innan tåget avgick norrut efter seniordansförbundets strategidag, styrde jag förstås kosan mot varuhuset i sällskap av en trevlig seniordansledare.

Fiffig som jag är kom jag på att jag överför IKEA-lakanen till sommarstugan eller övernattningslägenheten och njuter av nya liknande lakan som de lilafärgade hemma i Villa Tallro.

Och det råkade förstås vara 20 procents rabatt även denna gång ...

Ännu surare ...

Åh, dessa tekniska rackerier man måste omge sig med!

För ett par år sen fick jag en ny printer, en laserskrivare, till julklapp av mina söner. Medföljande installation som också var i kraft när jag köpte ny laptop.

Bra så långt! I höstas tog den svarta färgen slut och vid ett Hforsbesök tog jag spårvagnen till Verkkokauppa och konstaterade att färgkassetterna till min printer är hiskeligt dyra. Om man ska förnya alla fyra får man en printer för samma pris, eller till och med fler ...

Nå, jag köpte min lilla svarta och printade vidare. Jag skrev häromdagen att det blev problem när den gula färgen tog slut. Hela vårt förhållande tog slut!

Jag lät en liten vecka förflyta innan jag försökte lappa ihop det trasiga förhållandet. Jag kollade inställningen i gråskala, tryckte på ON och försökte printa. Nej, hårdflirtad som bara den!

Varför inte printa svart från den svarta kassetten? Jag behöver ingen gul färg, inte blått eller rött heller.

Nå, jag plockade ut Tant Gul, skakade henne varsamt, men bestämt och satte henne i facket igen. Nu då?

Neej, lika envist som vanligt ihärdade printern med "Replace toner". Jag gav upp!

Några dagar gick och jag började kolla på nätet var jag skulle få tag på passande kassett. Först googlade jag på "samsung printer gul färg slut" och hittade hänvisningar till att vissa printrar vägrar att utföra sitt arbete om en av fyra färger är slut. Just så! Ni kan förstå att jag är besviken, arg, sur, irriterad över dessa tillverkare som skapar slit-och-släng. Hur klimatdum kan man vara?

Jag bet ihop, svalde några gånger och tänkte att jag gör ett nytt försök med att skaffa en omgång färgkassetter. Jag kontrollerade att de två andra innehöll bara 19 % färg så bättre att införskaffa alla tre i stället för att bli sur om en liten tid. Som tur var hittade jag en märkeslös variant som faktiskt levererades till hemorten efter ett par dagar. Och till halva priset per styck jämfört med den svarta.

Och nu printar vi - åtminstone en utskrift har jag testat.