Igår var det exakt fjorton år sen min mamma drog sitt sista andetag i min närvaro. För mig gav den stunden en ljus bild av döden. Nästa andetag bara uteblir ...
Jag är helt införstådd med att det finns otroligt svåra och smärtsamma dödsögonblick och jag hoppas innerligen att alla skulle få gå över gränsen på ett lugnt och värdigt sätt.
För mig känns de här fjorton åren ogripbara. Jag tänker på mamma nästan dagligen. Hon finns med mig i hjärtat och jag tänker ibland att "det här borde mamma ha fått uppleva ..." Men vem vet, kanske hon förnimmer det ändå på något sätt?
Jag har själv genom egna erfarenheter lärt mig att tänka på döden som en naturlig del av livet. Vi kan inte undgå den, men vi kan lära oss att leva med den. Det är nog lättare att dö än att leva utan den döda mänskan. Men vi borde ändå tala om döden i vardagen och avdramatisera den - inte gömma undan den, men inte heller överbetona den.
Nåväl, jag besökte mammas grav och tände ett ljus i lyktan. Jag hade tänkt ta högskaftade vinterstövlar, men i hastigheten drog jag på mig vristskor. Det visade sig vara ett dåligt val. Det var snö upp till knäna och lyktan fick jag gräva fram med händerna och sen stoppa ner lyktan med tänt ljus i snöhålet. Men handlingen gav mig lugn och harmoni och jag plumsade tillbaka samma väg som jag kommit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar