Trumpen

Det är nog en märklig vecka. Bakslagen bara avlöser varandra. Inga glada nyheter man vaknade till i morse då prognosen visade att Mr Trump blir USA:s nästa president - vilket bekräftades senare på dagen. Hu jeda mej!

Dessutom har jag hört rykten om att Trumpen äger en tomt i Levi. Med tanke på att Putin lär äga något på Åland känns det inte riktigt tryggt. Dessa två gentlemän vill jag nog ha så långt borta från mitt lilla rike som möjligt.

Men man kan naturligtvis dra nytta av Trump i gymnastiken. I sittjumppan trampade vi på "Tramp" och det gick strax mycket lättare.

Som en vän uttryckte det: Nog är det märkvärdigt att ett litet land som Finland med 5 miljoner röstberättigade har lyckats ha så många fina presidenter och en stat med uppskattningsvis 300 miljoner röstberättigade (om de registrerar sig) inte klarar av att hitta en duglig president 2016.

Det är något att fundera över.

Läget

Finns det månne någon som vill veta hur jag känner det efter det svåra fullmäktigemötet i måndags?

Läget är helt ok fastän det blev en del besvikelser, men dem får man lära sig att ta.

På plussidan är att vår kommun åtminstone en tid ännu hålls kvar i det kära Österbotten. Från första början hade mitt intuitiva svar varit att vi inte kan ta ställning eftersom vi har alltför lite fakta på bordet. Men för det mesta stöder jag beredningen och ett ja till att inte byta familj, ja, det känns faktiskt som en familj, gick ju helt i linje med mitt hjärtas puls.

Sen blev jag naturligtvis besviken över att rekryteringsgruppens arbete helt förbisågs av 14 ledamöter. Det tycks ha blivit otroligt svårt att göra personval i kommunen utan att ställa till det samt få hotelser om domstolsbesvär. Positivt att kandidaterna var goda, men visste borde den lämpligaste och mest meriterade utses?

Alla dessa händelser medför att det inte blir lättare att avgöra om jag ska ställa upp i nästa val. Tiden får utvisa. Det är länge än till min 58 årsdag...

(På plussidan lägger jag också att jag lyckades reta upp en politisk motståndare så att kindhuden dallrade av ilska. Så elak är jag utan att säga något elakt. Det behövdes bara att jag inte tog åt mig av de numera vanliga verbala påhoppen)

Ovilligt blogginlägg

Jag hade friskt tänkt hoppa över bloggandet idag, men då jag märkte att så många varit in och kollat på kvällskvisten kom jag på andra tankar.

Själv var jag borta ett par timmar på ett onödigt möte. Vi har några omröstningar i morgon i vårt fullmäktige som väcker stora känslor i vår lilla kommun. Som vanligt är vi delade i tu. Ska man rösta med känslor eller utgående från fakta?

Det blir antagligen med känslor eftersom fakta inte finns att tillgå i den utsträckning som behövs.

Det som gör mitt beslut lätt är följande frågor:

Är det vettigt att överföra en kommun med mer än 80 procent svenskspråkiga till ett landskap med finska som förvaltningsspråk?

Är det vettigt att byta landskap då man vet att det är fritt fram att ändå välja det närmaste sjukhuset?

Är det vettigt att byta landskap utan att veta med säkerhet hur det blir i framtiden, faller reformen, kan man avtala om vården enligt önskan?

Om man kan svara nej på åtminstone dessa frågor är det problemfritt att rösta för att bli kvar i det landskap man hört till hela sitt liv, där man känner gemenskapen trots att man bor mer än hundra kilometer från varann.

Heja Österbotten!

Vill man ännu skriva något negativt kan man påminna sig om att det var minus femton grader i morse! Och ingen snö, för den har Helsingfors farit iväg med.

Ett tack till goda vänner

Vilken lycka att ha goda väninnor som dessutom är duktiga på att baka!

Det kom sig att jag kände mig nästan sugen, men desto mer illa tvungen att baka kaffebröd. I brist på egen fantasi sökte jag i minnet efter lämpliga recept och fastnade för temat vanilj.

Bullreceptet fick jag faktiskt sätta alla klutar till för att hitta i min extremt virriga receptsamling, men slutligen drog jag det längsta strået och satte i gång.

Stort tack till väninna B och väninna M för bullar och hallongrottor!

Tåliga och tålmodiga

En favoritblomma är nog orkidén. Mina egna blommor har fått ta plats i bloggen flera gånger.

Men nu ska inte de vackra blommorna få visa upp sig. Det är de ratade exemplaren som vill visa sin tålighet och envisa förtröstan på att få överleva.

På höstsidan konstaterade jag att det inte finns ork och lust att sköta alla sex exemplar av orkidéerna varav de flesta är presenter. De mest spretiga varianterna fick på foten vilket innebar att jag tvingade ut dem på trappan vid huvudentrén. Jag tänkte de kunde få bjuda på lite grönska, men utan skötsel.

Tydligen var växterna av samma åsikt och där står de ihärdigt kvar, gröna och fina trots att de inte fått en skvätt vatten på x antal veckor utan i stället fått uppleva många frostnätter.

Det är nästan så att jag känner lite förbarmande med dem, men jag ska stålsätta mig. Jag har inte plats för dem i härbärget. De får nog vila i komposten så småningom, men jag tackar för deras förtroende. Det finns många politikerkolleger som inte visar mig lika stor förtröstan.

Besviken på finsk produkt

Kanske ni kommer ihåg att jag införskaffade inhemska produkter till vår lilla toalett. Krokar och ställningar med sugkoppsfästen.

Nå, slutresultatet - jag är inte nöjd!

Tvålställningen som hos mig fungerar som tandborstladdarställning trillade i golvet flera gånger och blev till sist placerad på det lilla värmeelementet.

Sen började ena handdukskroken dimpa i golvet. Min förstås! Jag var ihärdig i mina försök att få den att fästa, men gav till sist upp.

Nästa attiralj att närma sig golvet var hårtorksställningen.

Endast WC-papperhållaren har hållits på plats hela tiden.

Nu har jag gett upp! Jag googlade och fann att jag inte var ensam om det här och lösningen var att hitta ett lim som eventuellt skulle fästa grejorna för evigt.

Som vanligt i min värld gick det några veckor innan limmet hittades och sen gick det några veckor till innan jag tog mig i kragen och testade min handdukshängare. Nu har den klarat sig ett dygn och i kväll limmade jag ställningen för tandborstladdaren. Det gäller att skynda långsamt. Hårtorken får vänta tills jag ser om de övriga låter sig befästas.

I väntan på vinter

Det är kyligt i luften. Är vintern i antågande? Efter en dålig sommar känns det inte helt rätt med en kall period, men å andra sidan vet man att efter vinter kommer vår.

Fastän jag utseendemässigt är en hösttyp och tycker om höstfärger, är mitt inre jag en typisk vårälskare. Född under sportlovet är det nära till takdropp och snösmältning.

Jag drömmer mig till växternas uppvaknande och vill helst glömma november, december och januari.

Bara jag kunde få lust till att peta ner vårlökarna i rabatten ...