Upp i tid!

Väckningen var inställd på 6.30, vilket innebär att jag var väldigt pigg och vaken femtiden. Före halv åtta var jag anmodad på plats vid radiostationen i Jakobstad för en femminuters intervju om aktuella saker i Kronoby. Jag skulle hellre ha pratat om seniordans, men man får inte alltid som man vill ...

Vi drog lite över tiden så Ulf Lundell fick antagligen tona ner sig. Efteråt var jag naturligtvis i behov av belöning för denna lilla nervpärs och jag stegade iväg till varuhuset mitt i stan och kollade läget bland lyktorna.

Jag har varit ute efter en stor lykta och färgen var nästan valfri, men inte vit! Det hade jag och sötnos kommit fram till via gemensam brainstorming. Följaktligen kommer jag hem med en vit (!) lykta. Ni kommer att få se den i många olika skepnader, men vi börjar så här ...

Om jag inte hittar uppkoppling är jag frånvarande resten av veckan. Ich fahre nach Deutschland, morgen früh.

Kronjuvelens militära strategitänk

Ja, den rubriken lovar mycket! Men jag tar som vanligt ner det till egen nivå.

Mina funderingar härleder sig från en artikel i vår energikundtidning Katternö. Jag måste tillstå att jag finner flera artiklar i denna tidskrift mycket intressanta och läsvärda.

Nu hade jag fastnat för Bastusamtalet med Gustav Hägglund, tidigare kommendör för finska försvarsmakten. Storyn om honom väcker min djupa respekt för mannen. Ännu bättre är att jag får förstärkt åsikt om eventuellt Natomedlemskap. Med den hotande grannen i öster har man förstås börjat fundera lite på läget.

Helt instinktivt tycker jag att Finland ska behålla sin något så när neutrala ställning, alltså inget Nato. Och se, det gör också Gustav! Han stöder idag en nära arbetsfördelning mellan svenska och finska försvarsmakten - och jag är helt överens! Nu kan jag stå bakom min känsla.

En annan sak som gör att jag helt faller för Gustav är hans klara motstånd till pimsningen inom det militära. Jag citerar:

Pimsningen är ett ryskt arv, framför allt från kavalleriet. Det återspeglas tyvärr fortfarande i Ryssland, där 2 000 soldater om året mister livet under militärutbildningen.
(Svenolof Karlsson i Katternö 3/2014, s.9)

Efter att ha stått vid sidan då blivande maken avklarade sin militärtjänstgöring och hört en hel del var jag naturligtvis ganska orolig inför alla söners motsvarande situation. Jag vet att en hel del är bortagerat, men troligtvis får man inte helt bukt med problemen.

Nå, hur blev det med strategin? Kort sammanfattning: diplomati och samarbete västerut.

Söndagens hösttur

I avsikt att plocka tranbär planerades eftermiddagen. Ekonomen och hans sötnos hade önskemål om en färd till Fjölkoträsket. Maken hade siktet inställt på antingen träsket nära sommarstugan, där vi visste att det fanns lite tranbär, eller vårt hemliga tranbärsställe lite längre bort, där det brukar finnas tranbär. Alltså blev det jag som fällde avgörandet - och vad gör man inte för sina barn?

Vi hade lite problem att hitta rätt avtagsväg, men vad gjorde det? Det blev lite sightseeing för pensälflikkon. Efter en skön liten promenad nådde vi träsket, men tranbären lyste med sin frånvaro. Nån annan hade nog trampat där före oss så det blev endast nån deciliter.

Men varför gråta? Det fanns ett fågeltorn i närheten och dit gjorde vi en avstickare och kunde beundra Furuträsket i all sin storhet.


Väl kommen till bilen igen gick vi ner på andra sidan Furuträsket och jag hittade lite mer tranbär så inalles hade vi kanske en halv liter. Vackert så!

Den största upplevelsen var motionen, tystnaden och de vita svanarna som samlades på det blanka vattnet. Jag tror maken hade haft rätt i sina tankegångar, men nu gjorde vi så här denna gång.

De små vita pluttarna är svanar

Drömskapelse

Vad månne hon vill illustrera med denna bild tänker ni kanske? Vacker är den inte.

Jo, jag har länge gått och tänkt och fantiserat och drömt. Och från det till verklighet är det ofta ett långt steg i min värld.

Sen ekonomen flyttat ut har drömmen hägrat om att återskapa biblioteket igen. Helst skulle jag ha bokhyllor från golv till tak, ovanför dörrar och fönster och med glasluckor så dammet hålls på utsidan. Nå, det blir kanske inte riktigt så utan vi ska väl möblera om lite och flytta skrivbord och hyllor tillbaka till sitt ursprung.

I samma veva ska jag ta hem skrivbordet som pappa tillverkade i Folkhögskolan på det goda fyrtiotalet (tror jag, var inte född). Bara jag får lite extra tid och lust ska jag smått börja riva tapeter - som ni ser är början gjord. Sen blir det att plocka fram målpyts, pensel och rulle och sväva ut i en ljusbrunaktig ton. Det ska bli sååå spännande, men först återstår några möten, lite jobb, lite radio och en resa till Tyskland ...

Underbara ungdomar

Idag hade jag fyra underbara ungdomar med mig på jobbet på vårdcentret, två flickor och två pojkar. Jag plockade upp dem vid skolan och fick höra att de frivilligt ställde upp eftersom det var 'de gamlas vecka'.

Vi hittade snabbt varann och när jag frågade om de ville delta aktivt och leda gymnastiken var de genast med på noterna. Efter lite presentation och instruktioner var vi i gång.

Aldrig har jag haft så roligt på en jumppatimme och jag tror åldringarna var av samma åsikt. Ungdomarna bjöd verkligen på sig själva och vi skrattade lika mycket som vi utförde rörelserna.

Efter kaffet hann ungdomarna bekanta sig med några sängliggande och småpratet gick som en dans. Åldringarna fick ungdomlig stimulans och ungdomarna kände att de gjort dagens goda gärning i kvadrat och för det berömde jag dem uppriktigt.

Wow! Vilken fin idé från skolans sida!

Naturens guld piggar upp

Just som jag svängde ner en surdegsmacka med gravad lax och suckade över dagens agenda kastade jag en blick ut genom köksfönstret. Och vad skådade mina grågröna? Jo, den gröna lönnen hade blivit vackert guldgul och piggade genast upp mig efter ett tungt möte och ännu ett på kommande.

Fort ut med kameran för att få några bilder innan löven befinner sig på marken. Min stora talang är att vänta med att göra saker så denna gång blev det fart i käringen. Det här kan man bara inte missa!

Biotips

Jag kan gärna tipsa om en lättsmält film som är aktuell just nu i våra trakter - nämligen Hallonbåtsflyktingen - en komedi om en svensk man fångad i en finsk kropp.

Vanligtvis har jag läst boken innan jag ser filmen, men icke denna gång. Språkintresserad som jag är fascinerades jag av huvudrollsinnehavarens snabba inlärning av det finska språket med sin väsentligt annorlunda intonation än den rikssvenska. Visst hör man att det inte är äkta finska, men väldigt nära. Den finska brytningen när Jonas Karlsson (Mikko/Mikael) pratar svenska låter riktigt bra.

Lättsam underhållning bjuds det på i alla fall.