Allhelgona

Vi behövde komma bort från vardagslunken och rattade iväg till lägenheten på Kvarnbacken i samband med helgens ljuständning. 

Sen vi acklimatiserat oss, ätit lunch och kommit till rätta drabbade min glömska mig som ett åsknedslag. Jag hade helt glömt bort att ta med mig mina blodförtunnande sprutor. Vad göra? Åka hem till kvällen eller hämta dem och komma tillbaka?

Is i hatten, tänkte jag, nu tar vi en funderare och beslutar senare. Min hjärna fungerade faktiskt och jag kom på att jag kunde försöka hitta ett helgöppet apotek. 

Och lilla Jakobstad levererar. Det finns ett apotek som har öppet varje dag året runt. Ett litet 'men' återstod. Det var sista oktober och en ny ranson av medicinen borde egentligen få tas först i november, typ imorgon. Men nu hade jag tur på grund av corona. Apoteken får ge ut medicin på förhand i undantagsfall. 

Problemet löst och jag betjänades av två före detta Kronobybor. Det kallar jag service!

Att sen få besöka barnbarnet och tillsammans med lilla familjen promenera genom idylliska Skata och premiärvandra från Sikören till innerstan längs med underfarten som öppnades igår. Det kallar jag kvalitetstid och guldkant på tillvaron.

En spruta till!

Tänk, jag blev injicerad min första influensaspruta idag i samband med min sjätte cancerbehandling. Jag, som egentligen har varit lite skeptisk till dylika sprutor. 

Men jag gick på magkänsla och baserade mitt beslut på enkel logik. Förra vintern hade jag inte en endaste förkylning om jag inte minns fel (och minnet blir nog sämre). Alltså är sannolikheten stor att nu är det dags så småningom. Ännu längre är det sen jag drabbats av en riktig influensa, vilket ökar sannolikheten ännu mer.

Influensa, nedsatt immunförsvar på grund av cytostatika, lungemboli och kanske coronavirus som toppen på det! No, no, det låter inte som en bra kombo.

Alltså tackade jag ja till en spruta i armmuskeln och jag märkte inte ens när sticket kom. Jag nästan utlovades sjuk arm och lite huvudvärk eller ledvärk, men ännu känns allt bra.

Vi får se imorgon ...

Martha och jag

 I tjugo-tjugofem års tid har jag varit medlem i Marthaförbundet. Jag var till och med stiftande medlem i ungmarthakretsen Solrosorna samt ordförande en period. Den kretsen gick i graven sen vi behandlat alla intressanta teman. Det är svårt att locka ut de yngre kvinnorna som är mitt uppe i barnafödande och andra familjesysselsättningarna.

Jag fortsatte vara Martha, men deltar väldigt sällan i möten, men tidningen Marthabladet läser jag noggrant för den är informativ och inspirerande.

I och med coronapandemin har Marthaförbundet satsat på digitala föreläsningar och jag anmälde mig till en om döstädning. Inte för att jag planerar särskilt mycket inför döden. Den kommer då den kommer, men jag är intresserad av att få bort det mesta av överflödet som samlats under årens lopp.

Före föreläsningen inspirerades jag av att hjälpa maken med att städa i garaget. Jag har bättre koll på sopsorteringen och vi fick ihop en hel släpkärra som ska föras bort imorgon. Dit hamnade gamla regnkläder, skor, blomkrukor, överlopps plastaskar och mycket, mycket mer. Harmt bara att några söner ännu har jakt- och motorcykelgrejor i förvar hemma hos oss. Ännu är det inte uppstädat och snyggt, men det tar sig ...

Och Marthaföreläsningen via Teams var igenkännande och intressant. Det är bara att fortsätta ...

Klantigt!

 Jag kom på den briljanta idén att vässa universalkniven innan jag började med dagens lunch. Några drag med slipanordningen och det var klart.

Men sen slutade jag tydligen tänka till, för plötsligt gjorde jag en manöver som jag aldrig tidigare gjort med denna kniv. En kålrot skulle tärnas i små nätta kuber och det har jag gjort femtioelva gånger. Men inte på detta sätt.

För att få bort en tunn skiva oönskat material, gjorde jag en elegant rörelse med kniven och lyckades snitta rakt in i tummen. Verkligen klantigt och jag var innerligt sur på mig själv. 

Det blev inte bättre av att jag hade svårt att få blödningen stoppad. Jag hann både förbereda lunchen, byta plåster, trycka och hålla för tummen medan jag gick igenom den kommunala budgeten för 2021 ...

Nå, det blödde bara lite, men tydligen gör mina blodförtunnande sprutor sin gärning ...

Blinkappen

Laglydig som jag är har jag naturligtvis laddat ner Coronablinkern till mobilen. Glad är jag över att ännu inte ha fått något utslag om att ha varit nära en smittad person.

Tänk, vad tiderna har ändrats! Jag känner mig urgammal då jag tänker tillbaka på hur det var i min barndom. Gladeligen drog man på sig barnsjukdomar som mässling, vattkoppor och röda hund. Men som tur var vaccinerades vi för polio. Jag slapp gå min farmors öde till mötes. Hennes ena fot var sned och vanställd och gjorde henne halt.

Nu ser jag fram emot vaccinet mot covid-19, men att få fullständig immunitet är tvivelaktigt denna gång. Och vågar man ge mig vaccinet på grund av mitt låga infektionsskydd?

Jaså, en till ...

 Jag vet att det finns något som man kan relatera till som ålderstillägg och krämpor och kroppsförfall och så vidare. Jag tycker jag fått min beskärda del så här långt, men tydligen finns det rum för mer ...

Igår var jag på min planerade CT-röntgen av nästan hela mig och på måndagen ska onkologen ringa. Men nu hann jag bara hem och vräka i mig mat efter en kortare fasta inför undersökningen och då ringde en läkare från sjukhuset. Man hade hittat en propp i systemet i närheten eller i lungan (jag minns inte vad fabbo doktorn sade) och man ville ha dit mig så fort som möjligt för att påbörja en behandling. Jag skulle stanna över natten. Kunde jag komma? 

Naturligtvis drack jag ur mitt kaffe och började yra runt i huset och packa ner toalettgrejor, bok, telefonladdare etc. Tankarna virvlade i huvudet. Detta hade jag inte räknat med. Jag har ju cancer. Inte behöver jag infarkter och dylikt ...

Läkaren hade frågat om jag har tungt att andas, känner nåt i hjärtat ... Först i bilen kom jag ihåg att visst hade jag haft något i slutet av veckan på kvällen då jag lade mig. Jag kunde inte ta riktigt djupa andetag och kände av det då jag vaknade upp på natten som jag brukar i flera repriser. På morgonen kände jag mig lite konstigt kring axlar och hals, men sen försvann tydligen alla symptom. Alltså det var då något tydligen hände.

Jag körde iväg, placerades i ett isolerat rum eftersom jag så nyligen fått min cancerbehandling och är mer infektionsbenägen. Vackert så! Det blev att vänta och vänta, labsköterskan drog några flaskor blod, trycket mättes (naturligtvis högt!), hjärtkurva togs och till sist kom då en läkare. 

Jo, jag hade lungemboli och ska nu ta sprutor för varje dag ett halvår för att hindra att proppen ställer till med elände för hjärta, lungor, hjärna och hela mitt liv. Eftersom jag injicerat mig själv tidigare efter operationer fick jag välja om jag ville åka hem eller stanna över natten. Men först skulle jag bevisa att jag kunde utföra en injektion. Och det kunde jag, fastän jag hatar det, men man gör vad som helst för att slippa en natt på ett sjukhus.

Jag tar det hela med ro som vanligt. Det är bara att acceptera faktum, sucka och lära sig att leva med ännu en sak. Men nog är jag tacksam för att detta upptäcktes i samband med röntgen. Dessutom lär min cancervävnad i buken ha minskat en aning. Det är också lite positivt, eller hur?

Ny form av shopping

Tillhörande riskgruppen i coronatider är jag mycket återhållsam när det gäller att fraternisera med andra mänskor. 

Men man kan ägna sig åt shopping ändå och billigare blir det.

Jag skickar in maskprydd make och sitter själv kvar i bilen och studerar folk som kommer och går. Alla är lydiga och förser sig med ansiktsmask innan de går in.

Sen får jag ägna mig åt onödiga fantasier när de kommer ut med sina inköp. Jaså, hon behöver lådor för förvaring! Det blir praktiskt. Kanske hon just flyttat?

Som ni märker är mitt tidsfördriv helt harmlöst. Och inte är jag intresserad av vedklyvar heller, men de är nyttiga redskap och en praktisk julklapp till en son som just blivit med gammalt hus med fyra eldstäder.

Krångligt

Mitt nya stickprojekt är lite klurigt för mig. Det bestämdes egentligen av att jag råkade se ett intressant garn som exakt matchade mina nyaste byxor. Jag är ju ett färgfreak!

Nåväl, jag började leta mönster och införskaffade garn. Det var lättare att skaffa garn än att hitta lämpligt mönster. Till sist beslöt jag satsa på ett ryskdesignat mönster skrivet på engelska. 

Det hjälper inte att ha stickat i 50 år och ha en Masters degree i engelska. Som tur var kunde Google och You tube hjälpa mig och jag kom igång. 

Men oj, vad det är roligt att sticka med det mjuka garnet. Nu får jag bara hoppas att jumpern blir färdig och passande. 

Pandemiuppsving

Så har det blivit dags för andra vågen av coronavirusets framfart i bygdens. Just nu är studieorten Vasa i fokus med mest antal smittade. 

Även Kronoby är med på kartan då vi har gått över gränsen (5) och nu noterar 7 fall av covid 19.

Detta har föranlett att vi försöker skydda oss själva och andra genom att bära ansiktsmasker på offentliga platser.

Inom seniordansen och sittgymnastiken har vi hittills hållit avstånd, men igår dansade vi alla med munskydd på. Och det var tungt!

Till dagens sittgymnastik har jag fått ett visir från min arbetsgivare och jag tror det kan vara lättare att andas. Det kanske inte ger ett lika bra skydd, men när vi även sitter med två meters mellanrum från varandra, känns det helt ok.

(Ville också föreviga mitt tunna hår. Bland mina härliga gymnaster och dansare behöver jag inte visa upp en förskönad? bild av mig iförd peruk ;) )