Litet trädgårdsprojekt

För några veckor sen strövade jag omkring på tomten bakom stugan och såg en omotiverad kulle bakom piltavlan. Skulle vara intressant att veta vad som finns härunder lingon- och blåbärsriset och grästuvorna, tänkte jag lagom högt så att maken skulle höra. Visst skymtade jag en sten ...

Precis som väntat väckte jag makens nyfikenhet och han greppade spaden och började det slitsamma arbetet att avlägsna ytvegetationen. Så spännande!

Som bonus fick vi fyllnadsmaterial till diverse låglänta ställen. Av bara farten fick jag en grop mellan en stubbe och en sten för min svagt växande pion.

Ikväll efter det våldsamma regnet satte jag igång med att fylla upp mellan stenarna med välbrunnen kompost och svartmylla. Två stackars pionplantor flyttades och jag bemödade mig om en grundare plantering eftersom de tidigare blommat, men inte på senare tid.

Resten av växterna ska jag plocka med mig från trädgården därhemma, så jag får njuta av dem här också. Kanske astilbe och några stenpartiväxter ...

Glädjande bilder

Äntligen börjar det hända saker vid mitt övergivna barndomshem. Jag har helt vanskött fastigheten och använt huset som lagerutrymme. Otaliga lass har transporterats till Ekorosk återvinningsstation. En del har sålts och en del har följt med till barnens studieorter.

Helt plötsligt blev den yngste sonen intresserad av ett ställe där han kunde meka med diverse fordon och maskiner, däribland min ärvda och hoppeligen framtida veteranbil. 

Sen smög sig idén över oss om att huset kunde göras beboeligt och bli ett hem för den yngste. Nu återstår att se om det är möjligt. Åtminstone torde tomten få sig en behövlig uppsnyggning. Ekonomen har redan erbjudit en chokladplatta för veden som samlas ... 

Ticked a box

Jag har länge tänkt stanna till vid Bokholken i utkanten av Kronoby. Alltid då jag åker förbi slår det mig att "nu glömde jag igen ta med mig bytesböcker".

Men när jag hade bokat in stygnborttagning till Terjärv hvc, kom jag ihåg min plan. Jag hade dessutom plockat ut några böcker ur hyllan när jag ordnade upp där en gång.

Vilken fröjd att hitta böcker som jag gärna ville läsa. Perfekt för min bokhylla blev det också när några böcker mindre slank ner i väskan tillbaka. Alltid bra när det minskar i hushållet.

Skapelsekraft

Den gröna virkade kjolen har ännu inte blivit använd i sommar, men den långa orange-vita hoppade jag i när barnbarnet höll ett försenat fyraårskalas. 

Kjolen hade jag förkortat och stickat en linning för bälte. Det känns lite ovant att göra omändringar för att göra ett klädesplagg mindre ...

Ja, och resten av kjolgarnen blev förstås disktrasor.

Det var bara att hämta mer restgarn hemifrån och nu skapade jag ett kuddöverdrag enligt eget mönster. Ett nystan blev över och ska väl så småningom bli en trasa det också.

Två viljor

Det råder en ständig kamp mellan växterna i min trädgård och mig. Oftast är jag den förlorande parten.

I våras bestämde jag mig för att befria tujorna vid altanen från de självsådda och klättrande alpklematisarna. Jag ryckte och drog och fann att klängväxterna gjort ganska stor skada åt de höga tujorna och helt tagit kål på hängkaraganen. Den senare lät jag dock vara kvar som en trästaty tills vidare.

Ett par månader senare är det minsann liv i klematisplantorna igen. De har täckt in marken och igen påbörjat klättringen uppåt. 

Det blir nog att göra ett nytt försök mot hösten och visa vem som bestämmer  ...

Rosor

Heter man Rose i andra namn, måste man ha en viss förkärlek för rosor. Jovisst, jag har odlat rosor med varierande framgång genom åren. Jag kommer ihåg de första rosrötterna jag köpte när jag började anlägga min trädgård,  typ 1988. Sorten var Alain, djupt mörkröda.

Sen har jag försökt mig på klängrosor, gammaldagsrosor och buskrosor. Av min morbrors fru fick jag en Tornedalsros, som tyvärr har haft en massa knorrloppor vissa år, men torde vara vid liv, åtminstone när jag sist kollade.

Gammaldagsrosorna kämpar jag förgäves med. De tar över sluttningen. Jag klipper och drar upp och de växer ihärdigt vidare under stenar och fördärvar mina perenner. Den kampen förlorar jag.

I minst fem år har jag övervintrat rabattrosor i tre krukor i potatiskällaren. I våras fick jag dem sent om sidor upp ur vintertidet, klippte ner dem ordentligt och svischade dem ut på gården. Egentligen borde jag ha planterat om dem, men det kom jag på alldeles för sent.

Jag transporterade dem än en gång till sommarstugan och två av dem gläder mig denna konvalescenssommar. Få se vad jag gör med dem i höst ...

Sommarens ofrivilliga projekt

Det hände sig att det var mycket högt vattenstånd i Larsmo-Öjasjön senaste vinter. Alltför högt.

Vid sommarstugan har vi en lång brygga som är förankrad från land till en sten minst tjugo meter ut i sjön. Isen har otaliga gånger vandaliserat bryggan i högre eller lägre grad. Denna vinter till det värre. 

I försök att rätta till det som var snett och vint, blev det ytter värre. Det var bara att ta ny start. 

Min konvalescens medgav ingen assistans och en man var inte stark nog. Med hjälp av ingenjör, ekonom, fil.dr och praktiker i olika tappning segade sig arbetet långsamt fram till stor förtret för den projektansvarige (inte jag).

Det jobbades i vattnet, under vattnet, från båt, på stenen, på land och det lyftades med hävstångsprincipen, med talja, med handkraft och det kånkades stenar, brädor, plankor och stolpar. Det spikades,  hamrades, skruvades, slogs med slägga. Ja, det var jobbigt.

Men nu är bryggan användbar. Det behövs bara några lagom stora stenar att fylla i "kistorna". Terrängen på femhundra meters radie är genomsökt. 

Nostalgipromenad

Vi tog en liten kvällspromenad ute vid stugan tillsammans med lilla grannfamiljen. Det fanns en tid när vi oftast tog oss till Myrboda med en liten båt från en närbelägen hamn.

Visst fanns det möjlighet att komma landvägen, men det innebar att den sista halvkilometern skulle forceras genom skogen i en stenig och svår terräng. Man ville absolut inte kånka på tunga saker.

När antalet barn blev fyra, blev det också problematiskt att ta sig sjövägen till sommarstället. Det var mycket packande och lastande ur och i, från och till, väskor och barn i regn och blåst och alla väder.

I oktober 1995 blev det klart med ett enkelt vägbygge. Det råkade sig förstås att när gräventreprenören hade lämplig tid för jobbet, var vi på semesterresa till Samos. Men med en hjälpsam farfar och morfar ordnade det sig.

Eftersom vi inte ville våldföra oss på den sydösterbottniske skogsägarens marker, drogs vägen längs en tidigare virkesutkörningsstig, vilket innebär att vi nu har en mysig, slingrande väg - i stenig terräng.

Men tillbaka till början. Till min förtjusning hittade vi "vändstenen" som var ett riktmärke då vi traskade genom skogen. Den lilla granen som växte på stenen var nu stor och bara äldste sonen kom ihåg den, när jag skickade en förfrågan via Whats App.

Tänk, så mycket som ändras på ett kvarts sekel!

Ändrad plan

Egentligen hade vi tänkt avsluta den lilla

jordgubbsodlingen,  men då en mycket snäll och givmild lilkabror/svåger bjöd ut ett sjuttiotal plantor, var vi tvungna att tänka om.

De uttorkade bärbuskarna grävdes upp och jorden frästes. Jordgubbsväv inhandlades och de präktiga plantorna fick sin nya boplats.

Det var torrt och det regnvatten som vi samlat kom till stor nytta. Nu har det naturliga regnet hjälp till och det passar bra då vi inte har lust eller tålamod att vistas på Krukmakarbacken när det är sommarstugsäsong.

Men jag var riktigt överraskad och nöjd igår kväll då vi bredde ut nätet för att mota bort trastar som härjar i vår bortavaro. Det märks att det är proffsplantor för så många kartar hade jag inte kunnat drömma om.

Anders gör jobbet

Som en parentes måste jag säga att min nya telefon tänker lite för mycket själv. Jag måste vara uppmärksam, för den spjuvern behagar omforma mina tangenttryck efter egen vilja.

Nu hade jag skrivit rubriken på finska, men herr Samsung ändrade till "Anders hitta hommat". Jag får nog se upp då jag skriver meddelanden också, men ofta blir det fixat rätt.

Som en trogen vän kom A till min hjälp när kanylen skulle sättas in i armvecket inför CT datortomografi. Med hjälp av ultraljudsapparaten fixar han det lätt.

Det blev ett par timmar att fördriva innan besöket på onkologen och jag föreslog en liten biltur ut till Trullevi fiskehamn och sen ett varv till Orres stranden i Rödsö. Oj, oj, vad det växer upp hus och vägar! 

Som jag väntat har jag att se fram emot ett halvår med intravenös cytostatika. Kanske vi kan bromsa cancern än en gång ...

Heliumdag

Vi firar vår trettionionde bröllopsdag (=helium). Det blir knappast så mycket firande på grund av min begränsade tillvaro.

Det är knappt fyra veckor sen jag opererades och visst läks kroppen, dock mycket långsammare med åldern. Att lära sig alla procedurer med stomin är påfrestande. Jag är glad över att kunna bo ute vid stugan, men lika glad över att inte ha långt till hemmet och duschen.

Det värsta är oron över kroppens funktioner och alla obehagliga överraskningar. Jag får hoppas att det ordnar sig med tiden, för nu känner jag mig osäker på att möta världen. Jag lever i min egen bubbla och är nästan tacksam för att coronan medför social distansering. Det räcker med familjen.

Som det märks är jag inte på firarhumör, men maken och jag vet att vår kärlek är trettionio år starkare. Tillsammans tar vi en dag i sänder ...

💜💜