Handskproblem

Först var det de svarta och sen de nya, bruna ...

Måndagen fick ett sorgligt slut. Dagen hade förgyllts av ett besök i Vasa där jag stämt träff med min nepalesiska "dotter".

Vi hade en picknick i detdeen kalla vädret i en park och vandrade en stund på gravgården och diskuterade begravningar inom olika religioner.

Resten av samvaron satt vi i var sin ända av en bänk i ett köpcenter och diskuterade allt mellan himmel och jord. Det är så berikande att få en inblick i andra kulturer och få höra nån annans syn på vår egen.

När maken var klar med sitt möte stämde vi träff med project managern som firade sin vinterledighet med lite röjning i skogen.

Det var sen på hemvägen som jag insåg att mina nya handskar var borta. Jag blev förtvivlad och arg på mig själv. Kan jag inte hålla reda på mina ägodelar?

Jag sökte inne i bilen, men inte. Min enda tanke var att de blivit kvar i Vasa eller i Oravais där vi träffat sonen.

I morse innan jag steg in i bilen, tog jag ännu en genomsökning av bilen från andra sidan och tjoho: jag hittade en. Och när jag kollade under framsätet låg den andra tyst och instängd i ena hörnet. 

Gissa om jag blev glad!

Knapphandlare

Jag har väl tidigare skrivit om mina knappar som jag gifte mig till. Min käre make började sin yrkeskarriär som försäljare inom just knapphandeln.

Farfadern och två farbröder var föregångare och ett lager fanns i makens barndomshem. När min svärmor hade syjunta fanns goda möjligheter till förtjänst för den ivrige äldste sonen genom att sälja knappar till tanternas  handarbeten som förfärdigades.

I flyttlasset till vårt gemensamma hem kom ett icke föraktligt lager med knappar i allehanda färger, former och storlekar. Jag har där nästan alltid hittat lämpliga knappar till kläder jag sytt eller stickat och virkat.

Och visst hittades knappar till min senaste stickade cardigan. Nu behöver jag inte gå och frysa utan kan mysa i min mjuka tröja.

Varthän?

När vi i hela världen blivit hemsökta av coronaviruset, väcker det många tankar om framtiden. Det här tillståndet ger möjligheter till ett nytänkande som eventuellt kan rädda världen.

Före corona var det klimathotet som pockade på en lösning. Ger det oss en chans att stävja båda två? Frågeställningarna är många och svaren spekulativa. Jag är absolut inte den som kan komma med svaren. Det behövs yngre förmågor och innovativt tänkande.

Det som jag kunnat konstatera är att jag själv är i den ålder och situation att jag nöjer mig med mycket mindre än förr. Jag är glad över att kunna åka ut på skogsvandringar, umgås med familjen (tyvärr mest utomhus) och sitta inne i husvärmen och läsa, sticka, se på TV och framför allt äta.

Den värsta resivern har runnit av mig. Den kommer nog att bli mer lokal och kanske mer nordisk i ett långt perspektiv då gränserna öppnas.

Shoppingen lockar inte och tur är det. Ett par handskar var jag tvungen att inhandla och garn går förstås åt, men för övrigt räcker det med att jag får matvaror för det dagliga intaget.

Lite måste jag erkänna att jag saknar café- och restaurangbesök ...

Men tillbaka till framtiden. Jag hoppas att smarta mänskor med framtidsperspektiv träder fram och ger oss en ny världsordning, en motvikt till slit- och slängsamhället, en hållbar utveckling med satsning på tjänster i stället för produkter, förebyggande och hälsofrämjande insatser och mera av "vi tillsammans" än "jag, jag, jag".

Nya värden, ny satsning, please ...

Vädret bestämmer

I dessa tider när man ska hålla sig lite isolerad, kan man i stället låta vädret bestämma dagens göromål. Man kan fortfarande planera om man sätter sin tilltro till väderleksprognoserna.

I påskhelgen gjorde jag precis så. Jag sköt på det planerade bakandet till söndagen då snö och blåst utlovades. I stället blev det jobb i trädgården med räfsande och buskbeskärningar på lördagen. Dessutom hann vi med en kvällspromenad i Harrbådaterrängen innan solen gick ner. Bra på det sättet att de flesta folkvandringar hade avklarats dagtid.

Söndagseftermiddagen helgades åt lite bulla- och småbrödsbak.

Lenas smörbullar

Dajmkex

Man kan alltså kolla vädret och inte almanackan, om det är möjligt.

Sticka, sticka

Innan det blev riktigt strikt med allt resande tog vi en tripp till ingenjören i Vasa en söndag eftermiddag. Jag hade påpekat vid förra besöket att han använde dålig kvalitet på disktrasan och i bilfärden satte jag igång och började sticka. Jag hade avsiktligt valt ett gult bomullsgarn för som liten gosse var gult (eller 'dool' som han sa) favoritfärgen.

Där satt jag sen och stickade hela bilfärden och hela eftermiddagen och kunde leverera en färdig trasa åt honom innan vi begav oss på hemfärd. Dessutom hade jag tänkt igenom och planerat ordentligt, vilket betydde att jag plockat med mig en nål så att jag kunde fästa trådarna. Manliga ingenjörer äger sällan rätt kaliber på synålar.

Sedermera har jag fått beröm av sonen, för han märkte nog skillnad på trasa och trasa. Jag har också förfärdigat två stycken till så att han inte blir utan då en går i tvätten.

Eftersom jag inväntar mera garn till en tröja och således är 'in between' projekt, har jag använt upp det beigefärgade bambugarnet och börjat på en ocean green. Jag har flere söner och måste kolla upp hur många damm/disktrasor de fått från tidigare.

Om det blir en sommar ...

Det var ju fråga om restgarner. Jag har de senaste veckorna satsat på de turkosa bomullsgarnen som blev över då en till hälften stickad tröja behagade försvinna under en tågresa. Minns inte om jag berättat om den historien, men saknaden är stor för stickningen var arbetsdryg och tydligen helt i onödan ...

Nu har jag med mer och mindre lyckade produkter lyckats minska garnet till två och ett halvt nystan. Naturligtvis är jag inte helt nöjd med resultatet, men det börjar jag bli van vid.

Med den randiga blusen fick jag ta en annan lösning än mönstret berättade, då det visade sig att jag hade svårt att skilja på höger och vänster och således skulle ha fått knapphålen på fel sida (karaknäppning). Så jag virkade runt kanterna och bifogade knapphål. Detta ledde emellertid till att det bildades kroppsavslöjande håligheter mellan knapparna då jag pressade in min perfekta kropp i blusen. Men det problemet löste jag genom att sy fast fronten.

Efter det första plagget fanns ännu 250 g kvar och jag fortsatte med en mönstrad topp. Den blev helt OK, men kunde ha varit lite längre. Men det är svårt att veta hur långt garnet räcker. Nu återstår ännu lite mer än hundra gram, men de nystanen får vila och bli till något barnplagg eller disktrasor ...

Läs klart!

Jag håller på och stickar upp mina restgarner och i mönstret läser jag att man ska läsa beskrivningen av framstycket klart innan man börjar sticka ...

Det borde jag ha lärt mig idag, för jag missade två gånger - hittills.

Det var lapp på dörren när jag skulle till hälsostationen för blodprovtagning. Jag läste att dörren var stängd och man skulle antingen ringa på dörrklockan eller ringa ett telefonnummer. Jag tryckte genast fingret på ringklockan - och väntade ...

Sen läste jag vidare på lappen. Dörren är inte stängd när laboratoriet är öppet ...

Jag öppnade dörren själv.

På kvällen ställde jag till lite bakning inför veckoslutet. Havreflarn och sandkakor. Jag vet att ekonomen är svag för potatismjölskaka, men jag ville inte ta det vanliga receptet utan plockade fram 7 sorters kakor. Och började på ...

Lite chat på Whats Appen gjorde mig lite okoncentrerad och ekonomen påpekade att jag använde fel recept.

Det gjorde jag och läste inte instruktionerna utan smälte smöret och ställde mig för att vispa ägg och socker ... oj då, man skulle röra det mjuka smöret med sockret och tillsätta äggen ett i sänder med kraftiga slag emellan varje ...

Det blir spännande att se hur det hela artar sig, för nu är kakorna i ugnen och ni får garanterat inte se resultatet.