Om konduktörer

Kvällens konduktör på tåget mellan Helsingfors och Tammerfors fick mig att gå tillbaka i tiden när jag som ung studerande åkte hem nästan varje helg från Åbo för kärlekens skull.

Då hände det sig att man fick höra av konduktören då han åhörde mitt och medstuderandes samtal att Suomessa puhutaan suomea! (I Finland talar man finska)

Men idag vill jag ge en stor eloge åt konduktör Markus med keps och en stor röd hibiskus (tror jag) tatuerad på halsen.
Han utförde sitt jobb på ett servicevänligt sätt på utmärkt finska, svenska och engelska. Han bytte språk utgående från texten på biljetten. De meddelanden han sände ut via högtalaren var helt hans egna formuleringar och alltid på tre språk.

Det var helt otroligt och servicen var klart sämre sen jag bytt till Uleåborgståget. Jag skulle väldigt gärna vilja ge Markus direkt feedback på hans utmärkta service, men han läser knappast min blogg ...

På resande fot

Tåget för mig söderut till republikens huvudstad. Jag ska nämligen delta i en filminspelning.

Nej, det är inte så märkvärdigt. Det gäller bara att få stegen rätt och i takt då det finlandssvenska seniordansförbundet ska få sina danser till Nordisk Träff inspelade på DVD.

På tidigare inspelningar har jag fått skämmas för mina koben då filmaren råkat få dem i närbild. Några snedsteg har jag också lyckats med - dock inga amorösa sådana ...

Den här gången blir det långbyxor så det gäller bara att få steg och hållning i skick samt ett leende på läpparna.

Rönnbärstankar

Det finns otroligt med rönnbär i år. Nu blir det upp till bevis vilket ordstäv som meddelar sanningen.

Blir det en kall och snörik vinter och rönnbären utgör fågelmat?

Eller är det så att rönnen inte bär dubbel börda, både bär och snö?

I alla fall läste jag om att någon väderspåman gett uttryck för att vintern kommer i november och snön är här för att stanna. Mycken köld utlovas också.

Vi får se ...

När minus blir plus

Jag ska hålla mig kvar vid händelserna i Terjärv. Det är nämligen så att jag blivit som andra tanter. Jag glömmer saker, lämnar dem efter mig. Först tänkte jag glömma min halsduk då vi åkte till MiniMaid. Det skulle inte ha varit så bekymmersamt eftersom jag skulle tillbaka till restaurangen för ett annat möte.

Gladeligen besökte jag företaget och shoppade på min lediga tid innan jag återvände till restaurangen och tog av mig kappan. Halsduken då? Borta igen!

Medan jag bläddrade i MiniMaids fina annons fick jag syn på kontaktuppgifterna till de personer jag just träffat. Jag ringde upp chefen och det var inget problem att komma över med halsduken på hemväg från jobbet.

Och då kom överraskningen! En av företagets key account managers stack sig in och hade med sig förutom halsduken också en förpackning Muminfat. Jag hade frågat honom om jag fick ta en bild av den stora tryckta Muminrullen som skulle bli fat och han kom ihåg det med en present.

Kanske man borde glömma saker lite oftare om det medför så trevliga överraskningar. Jag ser med glädje fram emot att barnbarnet ska få äta sin mat från ett Muminfat. Då ska vi fundera på figurerna och låta maten smaka ...

Från rulle ...

... till fat

En dag i Terjärv

Det blev lunch tillsammans med riksdagsman Anna-Maja Henriksson, SFP kontaktchef för Österbotten Emina Arnautovic, kommundirektören och två kommunalpolitiker på Marinas restaurang i Terjärv. Den goda maten varvades med god diskussion där vår kommundirektör framförde viktig information om kommunens behov inom infrastruktur och social- och hälsovård.

Efter det gjorde vi ett besök på företaget MiniMaid som sysselsätter ett sjuttiotal personer och har nischat in sig på papperstallrikar i olika format, färger och tryck. Det mesta går på export och man satsar på naturvänliga, komposterbara produkter. Ännu ett företagsbesök som stannar i mitt minne och gör mig stolt över den företagsamhet som finns i vår kommun.

Det blev lite fritid för mig innan nästa möte och jag besökte en diversehandel där jag hittade mycket jag behövde. Eller vad sägs om ogräsdämpande fibertyg till min långa potatislåda, halspastiller, gravljus, rundstickor 5,5 till mitt  kommande stickprojekt, en bordslöpare, två par svarta trosor ...

Det kallar jag shopping på praktisk nivå!

Skyldig

Då och då får jag dåligt samvete för att jag blivit så lat med att blogga. Nu kan jag förstås skylla på min förkylning som gått in på den fjärde veckan. Men jag tror jag kommer att överleva! Det känns redan mycket bättre, hostar ibland, snyter mig ibland, men annars behöver jag inte slänga mig på soffan varje dag.

Om nu någon råkar vara lite intresserad av min hälsa för övrigt så kan jag meddela att mitt besök hos onkologen förlöpte bättre än väntat. Jag hade faktiskt oroat mig för jag kände att jag inte hade min vanliga fighting spirit på grund av förkylningen. Men som tur var hade medicinen gjort sin verkan och mina eventuella metastaser hade förminskats eller syntes inte alls. YES!

Nu får jag också lämna cancermedicinen som på senare tid gett mer biverkningar. Mina handflator och fotsulor tycks vara tillverkade av plast och skinnet kommer säkert att ömsas, men det blir bättre.

I stället ska jag återgå till en medicin som fungerar som antihormon eftersom mina bröstcancerceller är partiellt påverkade av hormonnivån. Den biverkning som nu gäller är blodpropp. Men det ska vi väl inte hoppas på.

Så jag dansar vidare i livet ...

Bara som en normal karl?

Jag har gått och fått en riktig "karaförkylning", men jag skulle ändå inte klassa det som "värre än att föda barn", fastän mina fyra förlossningar varit ganska lätta.

Omgivningen tröstar mig med att förkylningen kan hålla på i sex veckor! Jag har nu klarat av två veckor.

Hemma uppför jag mig som en urvriden disktrasa och intar sittande eller allra helst viloläge.

Det viktigaste för mig är att mina grupper är i gång. Som tur, är de ganska inkörda så de mest fysiska klarar bra av att jag ger instruktioner.

De politiska mötena är inte så många, men visst var det tungt att sitta på ett möte som drog mot fem timmar. Klockan 23 ansåg jag att det fick räcka och tackade för mig.

Men har man haft hjärnfunktionen något så när i gång är det svårt att bara placera huvudet på kudden och somna. Där låg jag och vred mig i två timmar.

Nu sitter jag och försöker insupa en och en halv liter vatten inför en röntgenundersökning. Snälla (!?)cancerceller, dra dödsandningen och försvinn ur min kropp. Det räcker med karaförkylningen.

Grantjuvar

När min man fyllde 40 år bestod jag honom på en resa till Göta kanal. Vi bodde i Söderköping och kunde promenera längs med kanalen. Jag minns ännu den härliga frukosten med en supergod wienerlängd som avslutning. Jag har ännu inte stött på något liknande. Dessutom fanns det ett härligt glasscafé alldeles vid kanalen.

På våra promenader i skogarna minns jag till min förskräckelse de i mina ögon jättestora sniglarna. Jag hoppas det var skogssniglar och inte mördarsniglar. Åtminstone blev inte vi mördade, men man fick se sig för så man inte trampade på dem.

Det som vi smugglade hem var ett litet granbörjan. Det var ingen gran som växer vilt i Finland. Den har tjocka, glänsande mörkgröna barr. Den nästan dog i början, men nu tjugo år senare är den större än mig och lite gömd bakom vårt lusthus (ifall polisen kommer).

Reflektioner från stugan

Små naturnära ting får en att reflektera över små och stora saker.

Tänk, så vacker en gammal stubbe kan bli. Det som tidigare var en stor björk har fått en toppning av vacker ljusgrön mossa och några svampar pryder upp det hela. Livskraften i naturen är överväldigande.

   

Lite större saker, en nästan sex meter lång förpackningslåda för rördelar ska i nästa år tjänstgöra som potatisland, tänkte jag

Som jag har längtat de senaste åren att få se en nässelfjäril. I september lyckades det. Livsvillkoren för nässelfjärilar tycks ha försämrats, men hoppas att från och med nu blir det bättre.