Väntan

Häromdagen tillbringade jag en och en halv timme i Nordlabs väntsal vid sjukhuset. Ingen sticksöm, ingen bok, ingen platta, men trevligt sällskap.

Redan i den långa korridoren stegade jag min vana trogen med rask fart förbi ett äldre par. På grund av hjärnsläpp var jag på väg till fel ställe och fick sakta in och titta efter skyltning.

Jovisst, man hade flyttat och jag var där förra sommaren, men vem minns nu så länge tillbaka?

Nå, jag hittade platsen och började söka mitt fpa-kort. Det äldre paret hann nu upp mig och före mig för jag hade missat köapparaten. Där fick jag för att jag körde om dem!

Nåväl, jag hann sätta mig ner före dem, men erbjöd mig att flytta ett steg så de fick platser bredvid varann. Snäll är jag!

Därmed hade vi konstaterat att vi var svenskatalande och samtalet kunde börja.

Väntetiden blev mycket kortare och vi hade många gemensamma bekanta. Det är sällan man stöter på så rara människor och jag tackade dem för den fina pratstunden efter uträttad provtagning.

Tyvärr saknade jag min bekanta labsköterska, för det gick inte som på Strömsö och väldigt lååångsamt.