Rätt (igen)!

Jag gör minsann inte saker på rätt sätt, men när det gäller en sak tycks jag ha varit på rätt spår. Det handlar om barnen i mitt liv. Jag har alltid påpekat att kvantitet är nästan viktigare än kvalitet och även lyckats genomföra det på grund av en make som gladeligen försörjt hela familjen.

Samma tankegångar kom fram i en tidningsartikel häromdagen där en klasslärare och sedermera socialarbetare inom barnomsorgen uttalade sig i ämnet. Det finns idag många barnfamiljer som har det jobbigt och mycket kan förebyggas bara samhället ser behovet av hjälp i god tid. Tyvärr saknas ofta ekonomiska resurser.

Man behöver inte vara världens bästa lektant utan tryggheten skapas av att man finns i närheten så mycket som möjligt och faktiskt tar sig tid att bemöta barnet då det kräver lite mer aktiv tid. Alltså inget flippande på mobilen i sådana stunder.

Nog med pekpinnar, men tänk och begrunda.

En helt vanlig torsdag?

Den åldrande gymnastikledaren drar ett pass för sina ännu äldre adepter. Det är lite mer fart på än vanligt och efter några rörelser med huvudet upp och ner och magen ihopklämd känner sig ledaren lite konstig. Syret tycks inte räcka till, men en stol finns till hands och gymnasterna ombes snällt lägga sig på mattan. Men innan det så hinner några vänliga själar höja ledarens ben uppåt mot en stol och öppna dörren. Timmen fortsätter i enlighet med den vilande ledarens utropade kommandon.

Senare på eftermiddagen är den återhämtade ledaren på vift i sydstaden och ägnar sig åt lunch och cafébesök med en empatisk väninna som genom djupgående frågor försöker reda ut ledarens syn på själen och dess eventuella vandring efter döden. I samband med uppköp av ett batteri till den omskrivna klockan passar ledaren också på att krama en högre polistjänsteman som råkade befinna sig i samma affär. Det kändes naturligt och även väninnan fick en polisiär kram helt utan att be om det.

En helt vanlig torsdag i Kronjuvelens liv alltså!

Klocksorg

Jag har drabbats av klocksorg.

I lördags märkte jag att min armbandsklocka inte längre fanns på sin plats - min vänstra handled.

Jämmer och elände! Jag klarar mig inte utan klocka! För att kunna passa alla tider måste jag veta vad klockan är, var jag än befinner mig. Någon telefonklocka räcker inte för då ska jag alltid ha telefonen på mig och det vägrar jag.

Långt inne i mitt minne fann jag en diffus tanke om att jag steg upp och tyckte mig höra ett svagt ljud som om jag tappat något. Kunde det ha varit klockan som gled av min handled? Och var befann jag mig?

Jag har kommit fram till att jag troligen tappat klockan redan på fredagen och då var jag i Vasa. Jag har ringt till restaurangen, men inget hittegods. Nu finns det en liten chans att den dyker upp, men troligtvis inte.

Jag sörjer. Det var den första klocka jag själv köpt och den var brun metall och passade perfekt ihop med mitt dito Nominationarmband. Den var finsk dessutom och den har således ett stort affektionsvärde.

Idag åkte jag in till min stambutik när det gäller klockor och juveler och köpte ett nytt batteri till finklockan som nu får bli vardagsklocka. Ännu lever jag på hoppet att den andra ska hittas ...

Farmor shoppar

Det liksom fastnar alltid ett klädplagg i storlek pytteliten i min hand då jag rör mig i butiker som riktar sig till de små och oförstörda.

Jag har också hunnit filosofera över vad som hänt sedan jag själv hade små dvärgar i hushållet.

Var finns alla praktiska omlottpajtor? Visst kom bodyunderkläderna redan på min tid som mamma, men hur roligt är det att byta allt mitt i natten då den lilla oskyldiga behagat släppa i från sig något onämnbart som galant glidit upp längs ryggen?

Och på den allra minsta som ska behandlas varsamt är det sååå praktiskt att få sätta i en liten arm, lite vända steken på sidan och föra in omlotten under den babydoftande kroppen och direkt fånga in andra armen. Allt som ska dras över huvudet är mycket besvärligare - minns jag.

Och vart har alla små sparkbyxor med fötter tagit vägen? Jovisst finns det små, söta sockor, men det är så mycket bättre då byxan sitter ihop och alla kylande mellanrum undviks.

Detta har jag hunnit betänka medan jag shoppar vidare ...

tycker om ugglor

Aromatiskt!

Jag fortsätter på temat saluhallen.

Jag hittade tre underbart doftande påsar med grönt te och eftersom lagret där hemma var slut var det enkelt att samla ihop tre sorter och köpa hem. Te väger inte särskilt mycket heller.

Föll pladask

I fredags hann jag med ett långt cafébesök också. Jag trippade in till Saluhallen i Vasa och köpte ett par ostar och satte mig sen med kaffe och bakelse på Wasa konditori.

Och vilken bakelse sen! Jag trodde det var vitchokladmousse, men servitrisen pratade om cheesecake.

Det var bottenmassan som var alldeles speciell, någon typ av havregryn, kakao/choklad och eventuellt smör. Vilken njutning! Nötter ovanpå.

Det blir nog att försöka härma kreationen ...

Innan jag gick ut från caféet var alla bakelserna slut (det var inte jag som åt upp dem). Jag måste ha gjort ett populärt val.

Landskapsstafett 2016

Det var igen Kronobys tur att anordna landskapsstafett på skidor för kommunerna i Mellersta Österbotten och de norra kommunerna i Österbotten.

Planerna är att stafetten ska gå av stapeln på trettondagen, men den dagen är ofta mycket kall. I år var den både kall och snöfattig. Reservdatumet fungerade dock perfekt.

Jag hade några små officiella uppdrag som typ blomster"flicka" , utdelare av etappsegerpriser samt överlämnande av fanan till nästa arrangörskommun (Vetil).

Men största delen av tiden fick jag njuta av tävlingen som för sextonde året i följd vanns av Nykarleby. Kronoby belade den förargliga fjärdeplatsen, men Kronobys andra lag vann B-serien och det hurrar vi för.

Åskådarantalet kunde ha varit större, men funktionärerna skötte sina uppgifter utomordentligt.

Segrarna i B-serien