Minns mamma

Igår var det exakt fjorton år sen min mamma drog sitt sista andetag i min närvaro. För mig gav den stunden en ljus bild av döden. Nästa andetag bara uteblir ...

Jag är helt införstådd med att det finns otroligt svåra och smärtsamma dödsögonblick och jag hoppas innerligen att alla skulle få gå över gränsen på ett lugnt och värdigt sätt.

För mig känns de här fjorton åren ogripbara. Jag tänker på mamma nästan dagligen. Hon finns med mig i hjärtat och jag tänker ibland att "det här borde mamma ha fått uppleva ..." Men vem vet, kanske hon förnimmer det ändå på något sätt?

Jag har själv genom egna erfarenheter lärt mig att tänka på döden som en naturlig del av livet. Vi kan inte undgå den, men vi kan lära oss att leva med den. Det är nog lättare att dö än att leva utan den döda mänskan. Men vi borde ändå tala om döden i vardagen och avdramatisera den - inte gömma undan den, men inte heller överbetona den.

Nåväl, jag besökte mammas grav och tände ett ljus i lyktan. Jag hade tänkt ta högskaftade vinterstövlar, men i hastigheten drog jag på mig vristskor. Det visade sig vara ett dåligt val. Det var snö upp till knäna och lyktan fick jag gräva fram med händerna och sen stoppa ner lyktan med tänt ljus i snöhålet. Men handlingen gav mig lugn och harmoni och jag plumsade tillbaka samma väg som jag kommit.

En vana?

En gång är ingen gång, men två gånger är en vana. Kanske man kan säga det i fråga om min shopping när det gäller linnelakan.

Jag köpte mina första på Stockmann i Tammerfors, dessutom till rabatterat pris, och är helnöjd med dem.

Sen lurades jag mig själv att köpa ett par billigare på IKEA i Haparanda. Jag insåg direkt jag plockade dem ur förpackningen att det inte var ett lyckat köp. Inte alls lika bra kvalitet och otroligt nervpåfrestande att få påslakanen på täckena eftersom det saknades öppningar i övre hörnen och en massa rosetter skulle knytas nertill.

När jag nu hade lite extra tid innan tåget avgick norrut efter seniordansförbundets strategidag, styrde jag förstås kosan mot varuhuset i sällskap av en trevlig seniordansledare.

Fiffig som jag är kom jag på att jag överför IKEA-lakanen till sommarstugan eller övernattningslägenheten och njuter av nya liknande lakan som de lilafärgade hemma i Villa Tallro.

Och det råkade förstås vara 20 procents rabatt även denna gång ...

Ännu surare ...

Åh, dessa tekniska rackerier man måste omge sig med!

För ett par år sen fick jag en ny printer, en laserskrivare, till julklapp av mina söner. Medföljande installation som också var i kraft när jag köpte ny laptop.

Bra så långt! I höstas tog den svarta färgen slut och vid ett Hforsbesök tog jag spårvagnen till Verkkokauppa och konstaterade att färgkassetterna till min printer är hiskeligt dyra. Om man ska förnya alla fyra får man en printer för samma pris, eller till och med fler ...

Nå, jag köpte min lilla svarta och printade vidare. Jag skrev häromdagen att det blev problem när den gula färgen tog slut. Hela vårt förhållande tog slut!

Jag lät en liten vecka förflyta innan jag försökte lappa ihop det trasiga förhållandet. Jag kollade inställningen i gråskala, tryckte på ON och försökte printa. Nej, hårdflirtad som bara den!

Varför inte printa svart från den svarta kassetten? Jag behöver ingen gul färg, inte blått eller rött heller.

Nå, jag plockade ut Tant Gul, skakade henne varsamt, men bestämt och satte henne i facket igen. Nu då?

Neej, lika envist som vanligt ihärdade printern med "Replace toner". Jag gav upp!

Några dagar gick och jag började kolla på nätet var jag skulle få tag på passande kassett. Först googlade jag på "samsung printer gul färg slut" och hittade hänvisningar till att vissa printrar vägrar att utföra sitt arbete om en av fyra färger är slut. Just så! Ni kan förstå att jag är besviken, arg, sur, irriterad över dessa tillverkare som skapar slit-och-släng. Hur klimatdum kan man vara?

Jag bet ihop, svalde några gånger och tänkte att jag gör ett nytt försök med att skaffa en omgång färgkassetter. Jag kontrollerade att de två andra innehöll bara 19 % färg så bättre att införskaffa alla tre i stället för att bli sur om en liten tid. Som tur var hittade jag en märkeslös variant som faktiskt levererades till hemorten efter ett par dagar. Och till halva priset per styck jämfört med den svarta.

Och nu printar vi - åtminstone en utskrift har jag testat.

Irriterande

Jag är en aning sur då Blogger vägrar att publicera mina inlägg om jag bifogar en bild.

Jag testar en sista gång.

Dessutom är jag i gräl med min printer som inte vill göra utskrifter i svart bara för att min gula färg är slut. Jag fixade det en gång, men följande försök gav mig nobben.

Åh, dessa tekniska vidunder!

(INGEN BILD! GRRR)

Mera tillsammans

Oj, vad det passar bra in på mig och makens tillvaro just nu. "Mera tillsammans" är den slogan som SFP för fram i sin valkampanj inför riksdagsvalet.

I vårt fall betyder det att vi äter frukost tillsammans, städar tillsammans, renoverar tillsammans, njuter av barnbarnet tillsammans och mycket, mycket mer.

Än så länge har vi undgått att gå varandra på nerverna. Vi har förstås våra egna engagemang, men det är underbart att kunna planera dagen i lugn takt. Jag tycker jag är mer harmonisk och faktiskt lite snällare om jag får säga det själv.

Och nu är det vinter

Årets hittills kallaste dag vaknade vi upp till i morse. 28 grader tyckte mobilen och det mättes antagligen vid flygfältet.

Då är det skönt att stanna inne. Det gick riktigt bra att skicka ut frysvarorna till maken och själv hållas på insidan.

Nu är allt på plats igen och vi får bara hoppas på att det trettio år gamla frysskåpet vill fortsätta till nästa tömning sen bärskörden ätits upp.

(...och nu vägrar mobilen publicera bilder tydligen. Samma sak igår också. Grrr)

Veckan som gått

Så har en vecka förflutit med varierande evenemang. Maken fyllde udda antal år och det blev något extra till eftermiddagskaffet och på kvällen var vi båda upptagna på var sitt håll.

Vår riksdagskandidat öppnade sin valkampanj och bjöd på vacker sång helt oförberett.

Mellan varven revs det lite köksskåp i stadslägenheten och jag höll mina timmar inom medborgarinstitutet.

På fredagen påbörjade jag cytostatikakuren. Denna gång i tablettform. En gång per vecka tas fyra stycken piller inpackade i skilda förpackningar, vilket är oerhört irriterande och knappast klimatsmart. Men det är starka grejer som helst inte ska vidröras samt sväljas hela på en gång.

Biverkningarna var inte så kraftiga första gången. Lite trött och sömnig blev jag på eftermiddagen, men det kan också ha berott på dålig sömn föregående morgonnatt, bullabak och lite dammsugning ...

Lördag kväll blev det fest! Kronoby kommun firade femtio år sen sammanslagningen av de tre kommunerna Kronoby, Terjärv och Nedervetil.

Det blev bättre än väntat och det var roligt att få välkomna inbjudna gäster från grannkommunerna ända från Korsholm i söder till Karleby i norr och Kaustby i öster. Landskapsdirektören anlände från Vasa och jag fick hälsningar av hans förtjusande fru som jag träffade på Vasa årsfest. Det gladde mig också att se många av mina härliga jumppa- och dansdamer.

Och så avslutade vi veckan med massor av sport på TV, stickning och ikväll skottning av trettio centimeter lätt tomtesnö.