Jag har lite svårt att definiera min roll som kvinna. Jo, jag är mycket feminin, men inte feministisk, bara ibland.
Det var därför med lite tvehågsna känslor jag deltog i Svenska Kvinnoförbundets nätverksträff om jämställdhet, FN:s globala jämställdhetsmål, kvinnligt ledarskap och att våga ta plats som kvinna.
Visst är jag för jämställdhet, lika lön för lika arbete och så vidare. Men då jag råkar vara så lyckligt lottad. Jag har vuxit upp i ett hem med en stark mamma och detsamma gäller maken. Därför har vi haft lätt att låta mig tro att jag bestämmer.
Nej, skämt åsido, nog har jag sett och upplevt ojämlika situationer, men själv har jag förskonats från traumatiska händelser.
När det gäller kommunalpolitiken har jag inte mött situationer där jag skulle ha tvingats stå tillbaka för en man. Könskvoteringen hjälper förstås, men jag tycker att åtminstone i min hemkommun är de manliga politikerna väldigt tillmötesgående. De har troligtvis också starka mammor och partners.
Det var nog inte heller ett problem att välja en kvinnlig kommundirektör. Vi hade fler manliga sökanden, men i slutändan röstade vi mellan två kvinnor.
Jag är glad att kvinnoförbund och feministiska rörelser finns, men jag förstår uppskatta min goda tur i min ställning i familjen och samhället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar